Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 12 - Forskningssamarbete och utveckling inom amerikansk bil- och oljeindustri, av Einar Bohr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tabell i. Motorfabrikatets inflytande på
ventil-lyf tar slitning (relativa värden)
A Oljetyp B C D
Motor X (gjutjärn) ........... 25 13 49 21
Motor Y (stål) ................ 77 65 12 6
Motor Z (kokillhärdat gjutgods) 7 12 8 8
Smörjoljan B gav utmärkta resultat för lyftare
av gjutjärn men var underlägsen som skydd
mot nötning vid lyftare av stål. Oljan C gav
rakt motsatta resultat. Liknande, hittills
oförklarade, verkningar har observerats vid
användning av oljor med tillsatser av svavel och
fosfor. Dessa tillsatser används för bildning av
skikt till skydd mot svetsning i starkt
belastade glidytor. De motstridande resultaten har
skapat stor osäkerhet hos oljefirmorna, som
inte vet vilka oljor som skall rekommenderas
för olika motorfabrikat.
I början av 1950-talet framkom härdbara
stållegeringar, som i lämpliga kombinationer för
kammar och lyftare befanns mindre känsliga
både för nötning och för variationerna hos
oljor och tillsatser än tidigare
materialkombinationer. Samtidigt började oljefabrikanterna
använda enhetligare EP-tillsatser genom
införandet av zink-dialkyl-ditiofosfat som skydd
mot mekanisk slitning. Det kan nämnas att
andra salter av dialkyl-ditiofosforsyran är
minst lika effektiva i detta avseende.
Ett allmänt accepterande av en viss
materialkombination ocli ett visst tillsatsmedel innebär
dock en viss fara. Även om resultatet i de
flesta fall blir gott har det visat sig att i de
fall då skador uppstår på materialet, dessa kan
bli av katastrofal omfattning. Man kan se detta
som ett exempel på riskerna av att specificera
material i stället för prestanda, varmed man
begränsar konstruktörens frihet och hindrar
den tekniska utvecklingen. Man kanske löser
stundens problem men förlorar i
utvecklingsmöjligheter på längre sikt.
Hittills har svavel och fosfor i förening med
organiska kemikalier använts i smörjmedel för
att åstadkomma en skyddsfilm, som kan
förnyas efterhand i de punkter där den nöts bort
på grund av glidningen i tryckytorna.
Reaktionsförmågan hos svavlet och fosforn varierar
i liög grad med styrkan hos de inre molekylära
bindningarna.
Svavel och fosfor har även sedan länge
använts för att skydda lager av hårda legeringar,
t.ex. koppar-bly och kadmium-silver, mot
kor-rosiva angrepp. För att få bättre skydd mot
nötning i kammar och lyftare är det
nödvändigt att genom intensifierad forskning få fram
bättre metallurgisk och mekanisk struktur och
mera verksamma oljetillsatser, vilka går att
kombinera med varandra.
En viktig fråga är i detta sammanhang i
vilken utsträckning kemiskt aktiva medel krävs
som skydd mot slitning. Det är sannolikt att
ett ingående studium av ytbeskaffenhet och
molekylär struktur kan eliminera en del av den
nuvarande förvirringen på detta område.
Radioaktiv spårteknik för studiet av
skyddsfilmernas bildning och slitningshindrande verkan
är härvid värdefull. Ett nyare medel för
undersökning av ytornas kemiska beskaffenhet är
användning av reflekterade protoner.
Växellådor
I de automatiska växellådorna är problemen
något avvikande från dem som berörts i det
föregående. Dels krävs en kombination av de
egenskaper som man finner hos dagens
smörjoljor inom andra användningsområden, dels
förefaller det som om framtiden skulle ställa
ytterligare fordringar. Den mest kritiska
faktorn kan bli oljans stabilitet vid höga
temperaturer under intim kontakt med luft.
Samtidigt tycks man behöva flackare
viskositet-tem-peratur-kurva, mera skjuvningsbeständig
molekylstruktur (viskositet och viskositetsindex
får inte sjunka för mycket under driften) samt
"reglerad" smörjverkan för erhållande av
mjukare växling under alla förhållanden.
Maximitemperaturer på 175—205°C uppnås
ofta i automatiska växellådor, när man pressar
dem. En temperaturökning på ca 60° C ägde
rum under åren 1947—1957 (fig. 8). Varje
temperaturökning på 10°C innebär grovt räknat en
fördubbling av oxidationshastigheten. Den
nedbrytning av oljan som blir följden av
oxidationen yttrar sig i form av skadliga
avsättningar samt ökad viskositet och surhetsgrad med
försämrad funktion hos växellådan och
kostsamma reparationer som följd.
Mot denna utveckling har föreslagits tätare
oljebyten eller en väsentlig förbättring av
oljans oxidationsstabilitet. Sedan man valt
basoljor med högsta stabilitet parad med övriga
nödvändiga egenskaper kommer man fram till
kravet på kemiska tillsatser med
oxidations-förhindrande och anti-katalytiska egenskaper
och inte minst krävs termisk stabilitet hos
själva tillsatsen.
Det kan bli nödvändigt att framställa helt nya
tillsatser om man skall kunna höja växellådor-
Tcmperatur
Fig. 8. Temperatur i automatiska växellådor; •
fortfarighetstillstånd o ej konstanta driftförhållanden.
296 TEKNISK TIDSKRIFT- 1960 H. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
