Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 14 - Moderna halvledarlikriktare, av Lennart Borg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 3. Fläktkyld [-germaniumlik-riktare,-]
{+germaniumlik-
riktare,+} 8 V,
1 200 A, för
galvanisk
ytbehandling.
i och för sig driftsäkrare eller på annat sätt
lämpligare än den andra, utan de har genom
sina egenskaper fått olika
användningsområden.
Likriktarnas uppbyggnad
Mindre likriktare med germanium- och
kisel-ventiler (upp till något hundratal kW) utföres
normalt som sammanbyggda enheter. För de
minsta typerna har man kunnat i stort sett
följa de principer i fråga om mekanisk
uppbyggnad, som har utvecklats för selenlikriktare, fig.
2. Likriktaren är inbyggd i ett skåp med
självcirkulation. Ventilerna sitter, iskruvade i
kyl-kroppar, nederst och blir då direkt kylda av
den inströmmande luften. Ovanför ventilerna
sitter transformator och hjälpapparater.
I en sammanbyggd likriktare, för större effekt
(8 V, 1000 A för ytbehandling), fig. 3, är
ventilerna skruvade fast i kylkroppar, som sitter
i luftschaktet till en fläkt. Kylluften användes
även till att kyla transformatorer och
trans-duktorer.
För större effekter är det ofta olämpligt att
bygga samman alla komponenterna i samma
skåp, och transformatorn placeras därför
gärna utanför. Ett skåp rymmer då ventiler och
transduktorer, fig. 4. Bakom luckor är ventiler
och ventilsäkringar åtkomliga. Likriktaren är
fläktkyld. Ventilerna sitter i ett plan med
kyl-kropparna placerade i ett plant luftschakt.
Skåpets nedre del innehåller transduktorer för
regleringen.
Även vattenkylning förekommer, men har
icke fått så omfattande användning som
luftkylning, beroende på att de konstruktiva
problemen ännu ej har lösts på ett för alla
ändamål tillfredsställande sätt. I de fall då den
omgivande luften är korroderande, föredrar man
vanligen att kyla med cirkulerande luft, som
kyles av en värmeväxlare.
Stora likriktaranläggningar
Vid stora likriktaranläggningar med
halvledar-ventiler kan man nå en verkningsgrad av 97—
98 %>. Detta och likriktarnas små dimensioner
och enkla utförande gör dem mycket lämpliga
för stora effektbelopp. De viktigaste
tillämpningarna är där elektrokemisk drift, t.ex.
klor-och vätgaselektrolys, aluminium- och
magne-siumelektrolys och drift av
högvakuum-ljus-bågsugnar.
Det kan här röra sig om effekter upp till
flera tiotal megawatt och av praktiska skäl måste
så stora effekter delas upp på flera
självständiga likriktarenheter. Det har därvid visat sig
att det sällan är lämpligt att gå högre än till
ca 6 MW på varje enhet, fig. 5.
Likriktarenheten utgöres av en huvudtransformator med
två sekundärlindningar. Varje
sekundärlindning matar ett ventilskåp, och de två
ventilskåpen är parallellkopplade på likströmssidan.
Transformatorn placeras vanligtvis utomhus
eller i ett särskilt inbyggt bås. Ventilskåpen
placeras i en särskild hall. Varje ventilskåp
väger storleksordningen 1 000 kg, vilket ställer
ganska måttliga krav på golvet.
Varje ventilskåp innehåller ett stort antal
parallellkopplade ventilceller. Med hänsyn till
skendragningen och transformatoruttagen har
det visat sig lämpligt att icke gå över ca 8 000 A
i växelströmsskenorna mellan transformatorn
och ventilskåpet, och detta innebär för det
visade fallet 10 000 A likström per skåp, vilket
av många skäl visat sig vara en lämplig
storlek.
Växelströmmen i en likriktares
växelströmsanslutningar innehåller alltid övertoner, vilket
innebär att likriktaren fungerar som en
generator för övertoner, vilka sprider sig i
växelströmsnätet. Dessa övertoner, vars amplituder
är omvänt proportionella mot ordningstalet
kan, om lämpliga åtgärder ej vidtas, vid en
stor likriktaranläggning bli betydande och
medföra störningar i nätet i form av
tillsatsförluster i maskiner, resonansfenomen och
telefonstörningar.
I en enkel trefaslikriktare (6-puls)
förekommer 5:e, 7:e, ll:e, 13:e, 17:e, 19:e, 23:e, 25:e
osv. tonerna med amplituder av
approximativt 1/5, 1/7 osv. av grundtonens amplitud. De
lägsta tonerna är genom sin stora amplitud
farligast, övertonerna elimineras enklast
genom att man höjer likriktarens pulstal, vilket
357 TEKNISK TIDSKRIFT- 1960 H. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
