- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 90. 1960 /
382

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 15 - Tre malmreduktionsprocesser, av Sven Eketorp

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och genom addition får man

Fe304 + 4 C + 2 02 = 3 Fe + 4 C02 AH= -110

dvs. ett avsevärt värmeöverskott.

Omräknat till koks och med hänsyn till
tackjärnets kolhalt kommer man då fram till en
koksförbrukning, som är ungefär 400 kg/t
tackjärn, vilket ser gynnsamt ut, då man i
masugnen kan nå lägst ca 600 kg/t. Hela
resonemanget är emellertid byggt på att koloxiden
verkligen kan förbrännas fullständigt till
koldioxid i reaktionsrummet. I annat fall blir
koksåtgången givetvis större. Vid
Kaldo-pro-cessen blir förbränningen nästan fullständig,
och det verkar därför inte utopiskt, att man
även vid en smältreduktionsprocess skall
kunna få samma resultat.

Smältreduktionen fordrar alltså reducerande
förhållanden i badet och oxiderande ovanför
det. Detta kan givetvis åstadkommas och
förekommer vid många metallurgiska processer.
Vid järnsvampprocesser i rullugn (Tekn. T.
1960 s. 246), t.ex. Kallings och RN-metoden,
som arbetar vid omkring 1 100°C, har man en
förbränning ovanför chargen och reducerande
förhållanden inuti den. Vid
Krupp-Renn-meto-den är förhållandena desamma fastän
temperaturen är så hög, att chargen är halvsmält. I
masugnen har man oxiderande förhållanden
strax intill eller omkring zonen för direkt
reduktion.

Vid smältreduktion används malm, koks och
syrgas. Det torde inte vara av intresse att ens
tänka på luft, när man nu har billig syrgas till
förfogande. För koksen behöver man inte
kräva vissa fysikaliska och kemiska egenskaper.
För masugnen måste man ha koks med en viss
styckestorlek, en viss hållfasthet och viss
sammansättning, men för en
smältreduktionsprocess bör pulverformigt bränsle användas, och
man har inga andra krav än tillsats av en viss
kolmängd. Kanske kan kolstybb användas i
stället för koks. Detta bör betyda mycket för

/tisgas med
endast CO?
f Slig ’koks

Fig. 7. Principen
för smältreduktion
av järnmalm.

processens ekonomi och allmänna
användbarhet.

Då man eftersträvar snabb reaktion, bör
malmen vara pulverformig, varför slig är lämplig.
På den har man inga andra fordringar än att
den skall vara så rik som möjligt. Detta passar
utmärkt väl in i den strävan, för att inte säga
det tvång, som man i dag har inom
anrikningstekniken. De svenska malmerna hör till
de få i världen som kan anrikas till halter över
65 % Fe och i många fall till över 70 %. Till
de senare hör vår stora malmreserv,
lapplandsmalmen, som utgör 99 % av våra
malmtillgångar. Om sligen skall användas direkt,
bortfaller naturligtvis sintringen, och det är en
väsentlig fördel.

I en nyligen beskriven process (fig. 6),
utarbetad av belgaren de Sy (Tekn. T. 1959
s. 757) används just slig eller finkornig malm
och koksstybb som utgångsmaterial. En
låg-frekvensugn består av två delar, som har
förbindelse med varandra med flytande tackjärn.
I den ena delen tillförs slig under avkolning av
tackjärnet, och i den andra tillsätts koksstybb
under uppkolning av tackjärnet. Tyvärr
bortgår den vid avkolningen bildade koloxiden
oförbränd från ugnen och därför måste
ungefär lika mycket elenergi tillföras som i en
elektrisk lågschaktugn för tackjärnsframställning.

Låt oss skissa upp hur en smältreduktion
borde utföras (fig. 7). Vi skall inte alls gå in på
hur ugnsrummet skall se ut, och vi lämnar
därhän praktiska problem, som givetvis är nog
så viktiga. I ugnen har vi från början ett
tackjärnsbad och till det tillförs nu slig och
koksstybb. Kolet löser sig i stålbadet och sligen
reagerar med det "flytande" kolet. Ovanför
badet inblåses syrgas för förbränning av den
under reduktionen bildade koloxiden. Det
viktigaste är att avgaserna lämnar ugnen utan
kemiskt värme. Det fysiska värmet i avgaserna
är lättare att ta vara på. Den 1 300°C varma
gasen räcker för uppvärmning av sligen till
ca 1 000° C.

Badet måste röras om kraftigt för att
reduktionen skall bli snabb. För värmeöverföringen
bör man ha en stor badyta. På ett eller annat
sätt måste man sörja för att den järnoxidrika
slaggen eller smälta oxiden inte angriper
ugnens tegelfoder för starkt. Slutligen vill jag
i parallell med Catos ideliga uppmaningar om
Kartagos förstöring säga: "För övrigt anser jag
att processen bör vara kontinuerlig."

Fig. 6.
Direkt reduk-

tion av
järnmalm enligt
de Sy.

382 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 .H. 16

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:44:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1960/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free