Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 15 - Ferrokrom och metallotermiska legeringar med låg kolhalt, av Gerhard von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiskt sett bör därför bildningen av kromkarbid
överväga.
I praktiken reducerar man dock inte ren
kromoxid utan en förorenad kromspinell.
Härigenom och genom att en biandkarbid av
järn och krom bildas kompliceras
förhållandena. Kromkarbider utgör emellertid ingen
liten del av i teknisk skala tillverkad ferrokrom
carburé, ty om man tänker sig en homogen
karbidfas (Cr, Fe),C3 med metalldelen till 50—
100 % bestående av krom, blir produktens
kolhalt 8,4—8,7 %; i handelns carburé är den
4—10 %.
Vid tillverkning av ferrokrom carburé kan
man minska dess kolhalt genom att förtränga
kolet med kisel. Härvid smälts krommalmen
med överskott på bränsle. Man finner då
vanligen ett nästan rätlinjigt samband mellan
produktens kisel- och kolhalt (fig. 2). Även vid
så hög kiselhalt som 9 % är dock kolhalten
i detta fall 7,3 %. Det finns då i princip
åtminstone fyra sätt att åstadkomma en
effektivare avkolning, nämligen
att färska flytande metall med en smält slagg,
innehållande hög halt av krom- och järnoxider;
att färska flytande metall med luft eller syre;
att framställa en legering med hög halt av
kisel som sedan utnyttjas för reduktion av
krom ur krommalm;
att avkola ferrokrom carburé med fast
metalloxid i vakuum.
Den förstnämnda metoden kan användas vid
måttliga anspråk på låg kolhalt; hos produkten
(ca 1 % C). Vanligen reducerar man malmen
med koks till en ferrokrom carburé, tappar
av den först bildade slaggen och färskar med
en ny, av krommalm beredd slagg. Denna är
svårsmält och stannar därför i ugnen när
fer-rokromen tappas; den utgör sedan en del av
råmaterialet för nästa charge (Ohio-metoden).
Blåsning av flytande metall har provats på
flera håll men används såvitt känt inte i drift
någonstans. En beräkning visar att
oxidationsvärmet inte räcker till för den endoterma
avkolningen vid tillräckligt hög temperatur vid
blåsning av ferrokrom med luft, även om
kisel-och kolhalten är hög. Därtill kommer att
metallen absorberar gaser, särskilt kväve,
varigenom produktens kvalitet försämras. Detta kan
man undvika genom att blåsa med ren syrgas,
men temperaturen blir då så hög att inga i
dag använda eldfasta material håller.
Vägen över en nästan kolfri kiselkrom enligt
den tredje metoden används nu mest,
åtminstone i Europa, vid framställning av ferrokrom
med mycket låg kolhalt (<0,06 %). Man
använder dels den "gamla" metoden, som
ursprungligen uppfanns vid AB Ferrolegeringar,
dels Perrin-Greffe-metoden. Vid den förra får
flytande kiselkrom reagera med en smält
malm-kalkblandning till ferrokrom affiné med
lägsta kolhalt. Den senare processen är i
princip densamma men genomförs i två
reduktionssteg varvid en nästan kromfri slutslagg
erhålls.
En fördel hos Perrin-processen är att den ut-
Fig. 2. Samband
mellan
kisel-och kolhalt i
ferrokrom
carburé med i
genomsnitt 64,5 Vo
krom.
förs vid relativt hög temperatur och att
re-aktanterna blandas intimare. Den höga
temperaturen gynnar nämligen både avkolningen
vid en given kromhalt och minskar behovet
av reduktionsenergi. Den bättre blandningen
av komponenterna ger ett bättre utbyte vid
reaktionerna.
Den gamla processens största nackdel är att
den ger en slagg med relativt hög kromhalt,
som kan användas bara för tillverkning av
ferrokrom med hög kolhalt. Man måste därför
tillverka både affiné och carburé med hög
kolhalt, ty en slagg hållande ca 10 % Cr203 kan
man inte kasta bort.
En av de stora svårigheterna vid båda
metoderna är emellertid framställning av en
nästan kolfri kiselkrom. Om relationen mellan
kisel- och kolhalten går åsikterna isär (fig. 3).
Det vanligaste sättet att erhålla kiselkrom med
låg kolhalt är att låta smältan stanna en tid
i skänken.
För t.ex. en smälta, innehållande 42 % Si,
41 % Cr och 0,10 % C, får då toppskiktet
(fig. 4) mycket högre kolhalt än resten av
smältan. Det kan hålla flera procent kol, me-
2k 26 28 30 32 2b 36 38 W <*2 %
Kise/ha/t
Fig. 3. Relationen mellan kisel- och kolhalt i kiselkrom––– enligt
Babajev, —––enligt Kadarmetov’, ...... enligt Kramarov samt
– kols löslighet i kiselkrom vid 1 690 ± 40°C enligt Eljutin, Paw-
low & Lewin"; punkterna är analysresultat för vid AB Ferrolegeringar
gjorda smältor.
390 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 .H. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
