Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 16 - Konstruktionsfilosofi, av Erik Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
antingen på bristande vetande eller bristande
kunnande. Kunnandet förutsätter både vetande
och konstruktörsbegåvning.
Bristande vetande kan gälla det tekniska
vetandet (materiallära, tillverkningsmetoder,
konstruktionsprinciper) eller de mänskliga
aspekterna på konstruktionen.
Konstruktörens kunnande
Antag, att en konstruktör äger tillräcklig
konstruktörsbegåvning, tillräckligt tekniskt
vetande och tillräckligt vetande om de mänskliga
aspekterna på den konstruktion, han ämnar
göra. Av de i hans hjärna upplagrade
begreppen skall han då välja ut vissa bestämda och
kombinera dem till nya mer komplicerade
begrepp, som tillsammans kan ge åsyftade
funktioner genom materialisering. Dessa nya
begrepp skall känneteckna till sina dimensioner
fullt definierade rymdkroppar med vissa
materialegenskaper. Dessa kroppar skall var och en
kunna fylla vissa funktioner, vilka i sin tur
skall samverka till önskade funktioner hos det
aggregat, vars komponenter de utgör.
Denna konstruktiva process måste börja med
ett idébildande. Härvid är givetvis
erfarenheten hämmande och släpper ytterst sällan ut
tanken utanför sina gränser. Vanligen utgör
sådana idéer endast nya uppslag till
kombinationer av redan kända element.
Idéverksamhet
Idén till en konstruktion är i början av sitt
förlopp vanligen av mycket abstrakt karaktär,
framsprungen ur kännedomen om
"naturlagarna", initierad av ett behov. Behovet av att hålla
en sjö isfri, och vetskapen om, att det finns
stora mängder varmt vatten under isen,
initierar idén att smälta isen genom att låta varmt
vatten strömma upp från djupet mot ytan.
Därefter får idén ett konkretiserande förlopp,
som ofta grenar sig i två eller flera
principlösningar. Man kan sätta ner ett pumpaggregat
i sjön, som åstadkommer en strömning uppåt
på ett lokalt ställe. Alternativt kan man blåsa
in luft på ett visst djup och låta luftbubblorna
dra med sig det varma vattnet upp mot ytan.
Det konkretiserande förloppet av idén
begränsas ovillkorligen principiellt av, att man
endast har att röra sig med material och energi
samt deras rörelser. Bortsett från rent statiska
konstruktioner, kan man säga, att materialen
kan röra sig mot varandra (relativt varandra)
och att energi kan röra sig inom materialen
(energiströmningar).
Möjligheterna begränsas således till rörelser
olika kroppar emellan (mekanisk energi) samt
energiströmning genom kroppar, såsom
värmeströmning, elektrisk strömning, ljudströmning
och ljusströmning.
Genom förflyttning av materialen kan dessa
systematiskt ordnas upp i tid och rum så att
de bildar en produkt, som fyller ett bestämt
ändamål.
Om människohjärnan vore skapad så, att den
inom vetandets gränser snabbt kunde
överblicka alla kombinationer inom dessa gränser
och direkt inse konsekvenserna av dem, skulle
man kunna anse detta som ett idealfall.
För idealhjärnan skulle begreppet idé vara
helt okänt. Det vi kallar för idéer skulle för
ägaren till en idealhjärna vara lika naturliga
tankeprocesser som förmågan att finna ord i
språket för ett vardagligt samtal.
Med idealhjärnan som utgångspunkt skulle vi
alltså betrakta våra hjärnor liksom behäftade
med fel, påminnande om dislokationerna i
metaller, vilka ju anses minska deras ideala
hållfasthet till någon promille eller kanske
bråkdel därav.
Vår ordinarie tankeverksamhet är i varje
ögonblick till en del logisk och kausalbetonad,
medvetet viljestyrd. Till en annan del
förefaller den innesluta en del tankar, som utan
logiskt sammanhang jagar omkring i olika
riktningar i det omedvetna. Symboliskt uttryckt
kan dessa vagabonderande begrepp eller
fragment av begrepp mer eller mindre
slumpmässigt råka in i de medvetna tankarnas sfär och
där kollidera med dess begrepp, varvid en ny
begreppskombination uppstår. En sådan brukar
ofta kallas för snilleblixt eller idé, därför att
den inte kan förklaras som en logisk följd av
den ursprungligen medvetna tankekedjan.
Resultatet blir med denna utgångspunkt dels
beroende av de medvetna tankarnas
målsättning och förlopp, dels betingat av de
vagabonderande tankarnas art, mängd och
rörlighet. Det nya begreppet kan ge helt andra
följder än vad den ursprungliga målsättningen
åsyftat.
En kraftig koncentration i ett logiskt
tänkande utesluter kanske impulser utifrån och blir
då idéhämmande. En svag koncentration i det
logiska tänkandet tar kanske emot för många
impulser utifrån och medför så stor splittring
av den medvetna tankegången att den blir
värdelös. Konsten att behålla den medvetna
tankegången styrd trots att den hålls exponerad för
främmande angrepp borde vara utmärkande
för den kvalificerade konstruktören.
Tankefragment, som på så sätt kolliderar med
den medvetna logiska tankegången, behöver
nödvändigtvis icke komma från den egna
hjärnan. De kan direkt komma från andras hjärnor
(diskussion), TV-rutan eller något annat.
Som idéfrämjande faktorer kan nämnas:
ökning av förrådet av vagabonderande tankar,
ökning av sannolikheten för
begreppskollisioner, t.ex. genom flera individers samspel, dvs.
genom grupptänkande,
träning att upptäcka skiljevägar vid syntetiskt
tänkande,
träning i att föreställa sig konstruktiva förlopp
med material eller under förhållanden, som
är overkliga.
Idéernas värdering
Idéernas värde är en helt annan sak. Detta
begränsas i första hand av, huruvida de är
TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 15 411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
