Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 17 - Metoder för ozonisering av vatten, av Gudmund Næslund och Henry Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- /////////s
— TTP&JT1
Fig. 3. System
Siemens—Otto;
a inkommande
vatten, b
ozonluft, c fallrör
med spridare, d
avgående luft,
e renvatten.
att metodens ekonomi skall bli
tillfredsställande krävs, att plattornas porositet väljs så
att en tillräckligt fin dispergering av luften
erhålles utan att motståndet i plattorna
tillsammans med det vattentryck, som skall
övervinnas, blir för högt.
Ekonomin och den tekniska effekten är
givetvis också beroende av att gasen blir jämnt
fördelad i hela vattenmassan, och att denna
fördelning inte alltför mycket rubbas på grund
av ogynnsamma strömförhållanden hos det
passerande vattnet. Anordningarna för vattnets
inledning i bassängen och avledning från den
måste sålunda ge ett så lugnt och så jämnt
fördelat flöde som möjligt.
Dispersionsturbinen, en roterande mekanism
med vilken luften sprids i vattenmassan, kan
vara tjänlig vid försöksaggregat, avsedda för
undersökning av ozoniseringens lämplighet som
behandlingsmetod och anpassning för det
aktuella fallet, men torde knappast komma i fråga
vid anläggningar för stordrift. Den har
nämligen vissa nackdelar. Viktigast är att den i
vattnet lösta ozonmängden blir mindre än vid
andra metoder, att apparaten slits och att risken
för funktionsstörningar därför blir relativt
stor.
Tindahl—De Frises kontaktkolonn utgöres av
en stående cylindrisk cistern med
tillförselledningar för vattnet och ozonluften nedtill och
avtappnings- och avluftningsledningar upptill.
Den inpressade luften fördelas över
kontaktkolonnens tvärsnitt genom ett antal på olika
nivåer anbragta silplattor, som således i tur
och ordning måste passeras av den
uppåtstigande vatten-luftblandningen.
Apparaten är enkel, men åstadkommer inte
en efter nutida önskemål tillräckligt intim
kontakt mellan luft och vatten, när silarna
avpassas så, att vattnet får en godtagbar
genomströmningshastighet. Vidare kan man inte tillämpa
motströmsprincipen därför att
strömningsmotståndet i silplattorna då blir för stort. Vid
silplattor med fina hål hindras
genomströmningen nästan fullständigt, om luften och vattnet
skall passera i motström.
Man har försökt övervinna svårigheterna
genom att anordna förbigångsledningar för
vattnet runt silplattorna, så att det vid passagen
från sektion till sektion i kontaktkolonnen
möter luft med allt högre ozonkoncentration utan
att behöva gå genom silplattorna (fig. 1).
Insugningsmetoden
Den andra huvudmetoden, som är den i
Europa mest använda ozontillsättningsmetoden,
består i pumpning av vattnet genom en ejektor,
med vilken ozonluften suges in i och blandas
med det strömmande vattnet. Den sålunda
erhållna vatten-luftblandningen får fortsätta
genom ett lodrätt rör, blandningsröret, som
mynnar strax över bottnen i en kontaktkolonn, en
smal, i regel 5—7 m hög betongbassäng, i
vilken blandningsröret är centralt placerat.
Vattnet avgår därefter från kontaktkolonnens övre
del under avluftning, fig. 2. Anläggningens
dimensioner och vattnets hastighet brukar
avpassas så, att kontakttiden blir 5—6 min.
Exploaterad sedan sekelskiftet av Compagnie
des Eaux et de 1’Ozone under benämningen
system Otto, har insugningsmetoden varit
längre i bruk än inblåsningsmetoden. Den är enkel
och förhållandevis effektiv men kräver på
grund av den relativt låga verkningsgrad, som
kännetecknar ejektorpumpar, mer energi samt
är dessutom svårare att anpassa efter
driftförhållandena i den angivna utformningen. Den
är lämpligast för normal dosering med
ozonluft av inedelkoncentration (6—12 g/m3).
Ejek-torn fordrar i allmänhet ett vattentryck av
2—5 m H„0.
Kombinationer
Kombinationer av olika
ozontillsättningsförfaranden har under årens lopp framkommit. Vid
en sådan anordning, benämnd system Siemens—
Otto (fig. 3) sugs ozonluften in med ett par
ejektorer med relativt korta blandningsrör, och
en första kontaktverkan åstadkommes i
behållarens övre del. Vattnet går härifrån över i ett
fallrör och sprids i en underliggande
sektionsdel ut över en droppbädd. I denna möter
vattnet uppåtstigande, ännu ozonrik luft, som
tagits ut från den övre sektionen och införts
under droppbädden.
Avsikten med konstruktionen är bl.a. att efter
dispergering av luften med ejektorn snabbt och
effektivare än vid det ursprungliga
Otto-systemet utnyttja den del av ozonluften, som
genom sammansmältning av bubblor i vattnet bil-
TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 17 457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
