Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 18 - Sprickbildning i stål och lättmetall, av Evert Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sprickbildning i stål
och lättmetall
Med sprickor i stål och lättmetall avses här
endast sådana sprickor, som icke kan iakttas
vid okulär granskning. Flertalet av de defekter
som visas, har upptäckts vid metallografisk
undersökning i samband med
värmebehandlingskontroll. Fig. 2—15 är mikrofotografier av
prov, som har uttagits för metallografisk
undersökning och beretts på vanligt sätt genom
slipning och polering.
Fig. 1. Slipsprickor i stans med indikeringar från
magnet pulverprovningen; 1 X.
Fig. 2. Transkristallina sprickor i
sätthärdnings-skikt, pilarna anger sprickornas lägen; oetsat prov;
140 X.
Förste driftingenjör Evert Jansson, Malmslätt
620.191.33 : 669.14
620.191.33 : 669.7.0
Sprickor i stål
I en stans med slipsprickor, fig. 1, innehåller
materialet 1,00 % C, 5,30 % Cr, 1,10 % Mo
och 0,25 % Va.
Hårdheten hos stansen var 64 Rockwell C. I
detta fall hade sprickorna upptäckts vid
mag-netpulverprovning. Då indikeringarna
avlägsnades, kunde sprickorna icke iakttas i
binoku-larmikroskop vid 100 gångers förstoring.
Större brännmärken eller anlöpningseffekter
förefanns ej. Vid provningen kunde icke alla
indikeringar iakttas med obeväpnat öga. I
bino-kularmikroskop vid 22 gångers förstoring var
emellertid alla indikeringar iakttagbara. Då
stansen etsades i Nital angrips materialet så,
att det fick ett mörkgrått utseende över hela
den etsade ytan. Man kan därför ej påstå, att
slipningen hade utförts på ovarsamt sätt.
Vid vissa sprickor kunde man se att tunna
skal hade avskilts från ytan vid slipningen
men inte helt brutits loss från denna. I det
föreliggande fallet synes närvaro av höga inre
spänningar i materialet lia befordrat
uppkomsten av slipsprickorna. Den höga hårdheten
tyder på, att så varit fallet. Genom att sänka
hårdheten hos materialet i stansen till 61—62
Rockwell C och vid slipningen använda en
slipskiva med en grad lägre hårdhet än
tidigare, kunde man eliminera slipsprickorna.
Av invändiga transkristallina mikrosprickor
i sätthärdningsskikt visas ett oetsat prov, fig. 2,
och ett som är etsat i Nital, fig. 3—5.
Materialet innehöll 0,15 % C, 0,30 % Si, 1,20 % Mn
och 1,00 % Cr.
Sätthärdningsskiktets hårdhet var ca 700
Vic-kers. Inkolningsdjupet var 0,7 mm.
Överskottskarbider fanns ej i det uppkolade skiktet. I
martensiten fanns en ljus, strukturlös
beståndsdel, som kan utgöras av restaustenit. Den
övervägande delen av sprickorna löpte i stort sett
parallellt med sätthärdningsskiktet. Vid den
mikroskopiska granskningen framgick att
sprickorna i vissa fall endast löpte genom ett
korn. Sprickorna synes ha uppkommit till
följd av höga inre spänningar inom de
enskilda martensitkornen. Dessa spänningar hade
TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 15 473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
