Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 18 - De oförstörande provningsmetodernas fysikaliska bakgrund, av Sven Malmqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minuter
1001
75 mm
Tjocklek
Fig. 7. Exempel på exponeringskurvor för
registrering av fel i stål av olika tjocklek. Kurvorna gäller
för en viss röntgenapparat med given anodström,
film, önskad svärtning, framkallare och
framkall-ningstid samt ett bestämt avstånd mellan film och
fokus.
Relativ svärtninq
Fig. 8. Skönjbara tjockleksvariationer som funktion
av relativa svärtningen vid provning av stål med
25,4 mm tjocklek för olika hård strålning.
allmänhet ett lager fotokänsligt material på
båda sidor av det bärande basskiktet.
Svärtningsgraden hos röntgenfilmen är av
största betydelse för radiogrammets kvalitet.
Svärtningen D definieras som log I0/h där I0
och lt anger intensiteter bestämda i t.ex. en
densitometer. Densitometerns fotocell träffas
normalt av ljus med intensiteten I0, när
radiogrammet införes i strålgången sjunker
intensiteten till It. Svärtningar på 1,5—3,0 utnyttjas
med fördel men knappast högre värden då
man har svårt att få tillräckligt hög
ljusintensitet i betraktelseapparaterna.
Kvaliteten hos radiogrammet beror även på
kontrasten, dvs. svärtningens förändring
relativt exponeringen, fig. 4. Ju längre till vänster
kurvorna är belägna desto mindre exponering
fordras för att ge en viss svärtning.
Röntgenstrålningen i sig själv förorsakar inte så stor
svärtning av filmen utan man måste ofta
förstärka svärtningen, vilket kan ske med
förstärkningsskärmar av bly eller saltmaterial.
Blyets inverkan beror på dess egenskap att
när det träffas av röntgenstrålning ge upphov
till sekundärelektroner vilka i sin tur svärtar
filmen. Saltförstärkningsskärmarna har
liknande inverkan genom att de ger optisk fluorescens.
Med förstärkningsskärmar förkortas den tid
som fordras för att få en tydbar bild. Dessa
skärmar har dock nackdelen att ge en viss
spridningseffekt så att ett något mer otydligt
radiogram erhålles med förstärkningsskärmar
än utan, dvs. felskönjbarheten minskar något.
Användningen av förstärkningsskärmar får
alltså delvis bestämmas av den önskade
tydligheten hos radiogrammet och den tid som står
till buds för upptagningen.
Strålningsspridningen kan undvikas genom att filmen inte
placeras i omedelbar anslutning till objektet
utan en bit bakom, fig. 5. Detta resulterar i
att en del av den spridda strålningen
försvinner utanför filmen, fig. 5 A, en annan del
förloras på grund av absorption i luften. Den
spridda strålningen har oftast inte samma stora
genomträngningjförmåga som den primära
strålningen.
En annan faktor som påverkar radiogrammets
kvalitet är den geometriska oskärpan, fig. 6.
Denna faktor bestämmes bl.a. av strålkällan —
vid röntgenrör brännfläcken, vid isotoper
dessas utsträckning — och yttrar sig som
försvagade konturer i radiogrammet.
Exponeringstiden bestäms bl.a. av avståndet
mellan strålkälla och film, materialet,
filmtypen, våglängden hos strålningen och dess
intensitet. För röntgenapparater utarbetade
diagram anger t.ex. erforderligt antal
milliampere-minuter som funktion av ståltjockleken för
olika spänningar. Dessa kurvor är då upptagna
för en speciell apparat, viss filmtyp, viss
svärtning och viss framkallning av filmen.
Liknande kurvor kan uppgöras för andra apparater,
filmtyper,
förstärkningsskärmar,framkallnings-teknik osv., fig. 7.
Exponeringskurvor för radioaktiva isotoper
anger erforderligt antal millicurietimmar som
TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 17 479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
