- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 90. 1960 /
526

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 19 - Nya metoder - Bestämning av den astronomiska enheten med hjälp av rymdsond, av Björn Bergqvist - Högfrekvensugn värmer mat på löpande band, av B Skate

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nya metoder

Vid förutbestämda tider eller på utlösning från
jorden kan sonden bringas att attitydstabilisera sig
i förhållande till stjärnorna, varefter den kan fås
att söka och lokalisera jorden. Effektbehovet för
stabiliseringsanordningen är ea 300 W. Lätta
siffermaskiner kan ge operationsorderna. För
mottagningen på jorden behövs vid ett
signal-brusförhållande av 6 dB en parabelantenn med 30 m
diameter (W A Da).ey & D H Robey i Aviation Week
30 mars 1959 s. 66). Björn Bergqvist

Bestämning av den astronomiska enheten
med hjälp av rymdsond

Man har spekulerat över vad ryssarna har haft för
avsikt med sin rymdsond Metjtå som de sände upp
den 2 januari 1959. Ryssarna har angett, att sonden
hade ca 32,18 km/s heliocentrisk hastighet efter
brinnslut. Detta betyder, att sondéns hyperboliska
överskottshastighet, dvs. den hastighet som en sönd
skall få i oändligheten om endast jordens
gravitation verkade, var 1,85 km/s. Motsvarande överskott
över flykthastigheten från jorden var ca 0,15 km/s.
Detta hastighetsöverskott gjorde det omöjligt för
Metjtå att runda månen och sonden kunde ej heller
förvandlas till en månsatellit om ej motraketer hade
inmonterats, vilket ej har nämnts.

Kvar står visserligen möjligheten att ryssarna liar
syftat till en direkt månträff. Emellertid verkar det
mer sannolikt, att Metjtå var avsedd att bli en
planet och utgöra första fasen i ett stort program för
utforskning av den interplanetariska rymden.

Den astronomiska enheten, dvs. medelavståndet
jorden—solen, är för närvarande ej känd med den
noggrannhet som man behöver för att med
tillräcklig precision reglera en rymdsonds
geocen-triska brinnsluthastighet. För detta behöver man
känna enheten med åtminstone sex signifikanta
siffror, men ännu är den bestämd med endast fyra,
vilket innebär ett medelfel hos den astronomiska
enheten av 15 jordradier och en marginal i den
geocentriska brinnsluthastigheten av ca ± 10 m/s.

Det kan tänkas, att Metjtå från början har avsetts
att hjälpa upp denna kunskapsbrist. I så fall bör
man kunna vänta att ryssarna sänder upp en ny
planetrymdsond under juli 1960, när jorden befinner
sig i aphelium (den befann sig i perihelium när
Metjtå sändes uppl.

För att Metjtå skall kunna bidra till en
bestämning av den astronomiska enheten måste den vara
försedd med en radiosändare med stor räckvidd.
Den påstådda radiotystnaden från Metjtå kan bero
på att batterierna sparas till långdistanssändningar.
Man har i USA studerat hur ett sändarsystem med
45—90 Mkm räckvidd skulle kunna byggas upp.

Systemet skulle medge hastighetsmätning enligt
dopplerprincipen över 45 Mkm avstånd. Mottagaren
bör ha 6,1 kHz bandbredd för att kunna mäta en
dopplereffekt i en radiellt riktad hastighet
motsvarande den nämnda hyperboliska
överskottshastigheten av 1,85 km/s. Frekvensändringen hos en
bärfrekvens om 1 000 MHz kan mätas med en
noggrannhet av 0,001 Hz. Oscillatorer av litet format
kan hålla frekvensen konstant på 10~10—10"^ när.
Man kan då mäta radialhastigheten med en
noggrannhet av ca 1 dm/s. Sändareffekten behöver ej
vara större än 30 W. Om sändaren har 20 "io
verkningsgrad, behöver batterierna ombord på sonden
ge 150 kW under de korta intermittenta
sändningarna. Sondantennen kan vara en 1,8 m parabel med
en vikt av ca 20 kg.

Högfrekvensugn värmer mat på löpande band

I en restaurang i en permanent blomsterutställning
i Rotterdam har man installerat en
demonstrationsmodell till en ugn, i vilken djupfrysta rätter
uppvärms på löpande band från —25 till +80°C.
Rätterna förvaras på tallrikar i slutna
plastförpackningar under djupfrysningen och värmningen ända
tills de serveras. De djupfrysta förpackningarna
placeras på bandet, tinas och värms i ugnen samt
avlämnas efter 8 min klara att serveras. Ugnen har en
kapacitet av 150 portioner per timme (jfr Tekn. T.
1956 s. 403).

Bandugnen är utrustad med fem magnetroner som
tillsammans avger 10 kW mikrovågseffekt med 12 cm
våglängd. Från varje magnetron matas energin in
i fokus för en parabolisk reflektor, varigenom
energin fördelas jämnt över bandet, fig. 1.

När födoämnena införs i det högfrekventa
växelfältet, tvingas de polärt orienterade molekylerna att
kasta om riktning i takt med fältet. Härvid
uppstår dielektriska förluster i form av värme, som
alstras likformigt inuti födan. Den effekt, som inte
förbrukas i födoämnena, bortförs genom vattenkylning.
Själva ugnen blir inte uppvärmd och utvecklar
alltså inte någon värme i lokalen där den är uppställd.
Under varje parabol alstras en 5 cm bred
energizon. Mellan dessa zoner ligger isolations- och ut-

Fig. 1. Magnetron med parabolisk reflektor under
vilken transportbandet med de plastförpackade
matportionerna löper.

526 TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 19

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:44:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1960/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free