Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 21 - STF april
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade blivit förhindrad att delta, fick ett inlägg
uppläst. Företaget, som tillverkar ett stort antal olika
produkter, har sin anläggning uppbyggd av stora
enheter med gemensamma verkstäder som inte kan
delas upp, främst av ekonomiska skäl. Man strävar
emellertid att åstadkomma en
produkttillverknings-gruppering som kan operera med självständig
ledning utan att den lokala sammanhållningen
äventyras. Man har då delat upp både
produktionsavdelningar, utvecklingsavdelningar och den centrala
försäljningen i produktgrupper. Ett system med
"produktråd" har utvecklats. Produktionschefen,
utvecklingschefen och försäljningschefen för en viss
produktgrupp har ett direkt samrådsuppdrag av
direktionen och ett ledaransvar för hela verksamheten
inom produktgruppen i fråga.
Föreningen för Skeppsbyggnadskonst och
Flygteknik höll årsmöte onsdagen den 20 april. Kvällens
huvudpunkt utgjordes av en serie föredrag om nya
typer av kommunikationsmedel över vatten. Curt
Borgenstam inledde med en kort presentation av
olika typer av bärplanbåtar och omnämnde särskilt
de konstruktioner, som gör bärplanbåtarna stabila
i höjd- och sidled m.m.
Olle Ljungström från Saab talade kortfattat om
markeffektfarkoster (Tekn. T. 1959 s. 1313) som
synbarligen i vissa fartområden kan bli farliga
konkurrenter till bärplanbåtar sett från trafikekonomisk
synpunkt. Dessutom har de andra fördelar, t.ex.
möjlighet att lasta och lossa utan att lägga till vid
kaj t.ex. Farkosterna kan ju gå upp på en låg strand.
Under flera år har man trafikerat Messinasundet
med bärplanbåtar av den schweiziska firman
Supramars konstruktion. Trafikekonomin för dessa båtar
är så god att båtarna har amorterats på kortare
tid än ett år. Finska Ångfartygsaktiebolaget har efter
omfattande studier av denna båttrafik beslutat sig
för att under sommaren 1960 sätta in
bärplanbåttra-fik mellan Stockholm och Mariehamn på Åland. E O
Soravuo, direktör i rederiet i fråga, berättade att
man egentligen hade tänkt börja redan sommaren
1959 men att det bland annat visade sig vara svårt
att få säkerhetsbestämmelser och dylikt behandlade
för denna båttyp. De har ju inte tidigare hanterats
av de statliga myndigheter, som representerar
sjöfartssäkerheten.
En rent teknisk beskrivning av Supramars båtar
lämnades till slut av H von Schertel, som redan
under 1930-talet började arbeta med bärplanbåtar, och
som sedermera under en lång följd av år har
utvecklat denna konstruktion. Under andra världskriget
byggdes flera båtar och ganska stora projekt fanns,
som dock inte kom till utförande i krigets slutskede.
Svenska Bergsmannaföreningen inbjöd den 21 april
sina medlemmar till ett estradsamtal mellan
Gotthard Björling, Gudmar Kihlstedt och Martin Wiberg,
alla från KTH, samt Ulf Notini från Jernkontoret.
Samtalet rörde Rysslands metallurgiska industri,
vilken herrarna hade studerat på platsen.
Notini inledde med en översikt över de kraft- och
bränsleresurser, som till stor del möjliggjort
Rysslands höga expansionstakt. Det finns även
utomordentligt rika malmtillgångar, vilket gör landet nästan
helt självförsörjande. De sekundära bränslena
brunkol och torv tillvaratas i stor utsträckning i
värmekraftverk. Olje- och naturgasledningar kommer att
grena ut sig till 45 000 resp. 25 000 km längd vid
sjuårsplanens slut. Speciellt är man inriktad på att
övergå till gasformiga bränslen.
Kihlstedt redogjorde för de viktigaste
förekomsterna och deras natur. Många nya fyndigheter har
upptagits både i dagen och djupet.
Anrikningsmetoderna är i huvudsak konventionella, lika dem som
används i de stora verken i Västern. Intresset för
anrikning har stimulerats kraftigt de senare åren,
trots att sligen är mycket finkornig, ca 85 °/o
mindre än 200 mesh, men ryssarna påstår sig ej
ha något besvär därmed.
Wiberg berättade, att den mesta sintern framställs
av mull, men att även den kraftigt tilltagande
slig-mängden sintras. Sintringen sker i allmänhet
en-gående och i Dwight-Lloyd-verk. Masugnarna har
vanligen en dygnsproduktion av 1 000 t men 2 000—
3 000 t/dygn förekommer också. Masugnarna är av
normalt utförande. Man använder 1,5 atm
toppövertryck för att minska stoftmängderna. Varmblästern
går oftast med en konstant fukthalt av ca 28 g/m3.
Stort intresse finns för vakuumavgasningsmetoder,
varvid även svavel elimineras i viss utsträckning.
Skrotbrist råder i hela landet, varför
martinugnarna oftast går med ca 70 ®/o flytande tackjärn.
Vanligen användes syreanrikad förbränningsluft (25 u/o
02) i brännarna. I övrigt är martinugnarna de mest
brukade stålsmältugnarna, därnäst kommer
elektro-stålugnarna.
Direkt reduktion användes endast i ett litet verk
i Rostov, där man nyttjar en modifierad
Höganäs-metod. Man prövar i halvstor skala en
reduktionsprocess, som är en avart av fluidiseringsprocessen,
och kallas fontaniseringsprocessen. Kontinuerlig
gjutning är på stadig frammarsch på grund av
metodens goda utbytessiffror.
Björling gav en översikt av fyndigheterna för
icke-järnmetallerna, vilka huvudsakligen ligger i den
asiatiska delen av landet. Inom metallförädlingen
används mestadels gamla välkända processer, men
anläggningarna och produktionssiffrorna är enorma.
En stark tendens till automatisering av driften vid
anläggningarna kunde märkas över hela landet.
Utbildningen av bergsingenjörer tycks i
kursomfång och tid likna den kontinentala med fem års
studietid, praktiska studier vid olika verk och
examensarbete efter sista läroåret. Den obligatoriska
praktiken har nyligen ökats från sex månader till
två år. Den stora skillnaden ligger i den starka
specialiseringen i examenslinjer, så har t.ex.
gruvkarlar-na 13 specialgrenar att välja mellan.
Till Svenska Arkitektföreningens aprilsammanträde
måndagen den 25 hade man inbjudit Walter Bauer
som representant för trädgårdsarkitekterna, att
berätta om sitt arbete.
Hans Brunnberg hälsade Bauer välkommen med
några ord om den arkitektur "som börjar utanför
bruttovåningsytan", och denne knöt an med en
jämförelse av arbetsvillkoren för de båda besläktade
yrkena.
Den centrala arbetsuppgiften är liksom för
husarkitekten att skapa rum, men dessa rum formas
med begränsningar som alltid är rörliga, som alltid
förändras, och som i sina kommande stadier måste
"ses" av arkitekten. Tiden är alltså den fjärde
dimension, som främst skiljer yrkena.
Yrket har genom tiden undergått en kraftig
förändring, och tendensen för de ca 100
trädgårdsarkitekterna i landet är att gruppen mer kommer att
bestå av markplanerare, massberäknare och helare
av söndersprängda berg än av projektorer av
exklusiva rosengårdar.
Walter Bauer är en skicklig talare, och hans ord
och bilder gav en mycket god uppfattning om
problem och glädjeämnen inom hans yrke. Det hela
uppskattades hörbart av den tyvärr ganska lilla
åhö-rarskaran.
TEKNISK TIDSKRIFT 19é0 H. 22 61 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
