Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 26 - Legeringstillsatser för rostfritt stål, av Gunnar Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
chrome") som tidigare skulle ha underkänts
av stålverken (tabell 2). Det väsentliga kravet
är att legeringen skall vara billig, och därför
har de amerikanska legeringsverken börjat
använda malmer med lågt krom-järn-förhållande,
varigenom carburéns kromhalt sjunker till ca
55 %. Stålverken har begärligt tagit emot
denna produkt och mycket tyder på att de ur
föroreningssynpunkt bättre kvaliteterna av
"charge chrome" håller på att tränga in på den
normala carburéns användningsområde.
Kiselkrom
Av kiselkrom finns det tre huvudtyper. Typ
34/48 är den ursprungliga och den som
vanligen används vid den fortsatta tillverkningen
av affiné i ferrokromverken, typ 40/42 är en
modifiering därav och den kiselkrom som nu
används mest för ståltillverkning. Typ 55/25
är en relativt ny kvalitet som på senare tid
börjat vinna insteg på den amerikanska
marknaden. Materialens krom- och kiselhalter anges
av typnumren, t.ex. 34 % Cr, 48 % Si för Typ
34/48. Alla tre innehåller <0,05 % C, ca
0,020 % P och ca 0,005 % S.
Kiselkrom kan vid slaggreduktion ersättas
med en blandning av kiseljärn och ferrokrom
affiné. En jämförande värdering av
kisellege-ringarna blir huvudsakligen av ekonomisk art.
Kromen i kiselkrom är nämligen billigare än
motsvarande krommängd i affiné. Härigenom
kan man samtidigt med kisel för reduktion av
slaggen tillföra stålbadet billig krom i form av
kiselkrom. Denna mängd billig krom blir vid
konstant tillförd kiselmängd större ju högre
krom-kiselförhållande legeringen har. Den
totala besparingen ökar dock inte i samma mån
som krom-kiselförhållandet därför att priset
per kromenhet växer när legeringen närmar
sig affinétyp.
Kromlegeringarnas användning
I högfrekvensugn
För tillsats i högfrekvensugn används enbart
smältmetallurgiskt framställd ferrokrom affiné.
Så länge ugnarna i regel var surt infodrade
fanns det här ett starkt behov av affiné med
låg kiselhalt. Under smältningen inreduceras
nämligen kisel lätt ur ugnens kvartsinfodring
och det är svårt att innehålla den normalt
önskade nivån på det rostfria stålets kiselhalt
om affinéns är hög.
Affiné tillverkas enligt gamla processen med
normalt högst 1,5 % Si och vanligen ligger
halten strax under detta värde. Genom
införandet av Perrin-processen i Sverige 1954
blev det möjligt att utan svårighet tillverka
affiné med 0,5 % Si eller ännu mindre. Detta
var ju välkommet, eftersom vid denna tidpunkt
ännu huvuddelen av det rostfria stålet
tillverkades i sura högfrekvensugnar. När sedan
ljus-bågsugnen fått allt större användning för detta
ändamål och samtidigt mest basiskt infodrad
högfrekvensugn används har kravet på låg
kiselhalt minskat.
I ljusbågsugn
Tillverkningen av rostfritt stål med låg kolhalt
i ljusbågsugn bygger numera så gott som helt
på färskning med syrgas. Härvid utnyttjar man
den höga temperatur som erhålles, när en del
av smältans krom oxideras med gasformigt
syre. Vid denna höga temperatur (upp till
1 900°C) har kol en mycket högre affinitet till
syre samtidigt som syreaffiniteten för krom är
avsevärt lägre än vid normal
stålsmältnings-temperatur. Erfarenheten visar att den kolhalt
som erhålles efter syrgasblåsningen i stort sett
beror av temperaturen och kromhalten vid
blåsningens slut men däremot ej av kromhalten
och kolhalten vid blåsningens början (utöver
en viss minimihalt).
Den insmälta kromhalten är normalt 12—16 %
vid tillverkning av stål med ca 18 % Cr och
det blir allt vanligare att man ligger vid de
högre halterna inom detta område. Kolhalten
vid "allt smält" bör inte understiga 0,20 %,
eftersom det visat sig svårt att få i gång en
livlig färskning på ett tidigt stadium om den
är för låg.
Efter nedblåsning av en smälta till ca 0,05 %
kolhalt återstår i regel blott 7—10 % metallisk
krom i badet, medan resten har förslaggats
till kromoxid, som bildar en tjock, nästan fast
slagg. För att man skall uppnå ett rimligt
kromutbyte måste kromen reduceras tillbaka ur
denna slagg, vilket sker med kiseljärn eller
kiselkrom. Efter reduktionen avtappas den
reducerade slaggen, vilken i regel ännu håller
10—12 % Cr„03.
I stället för slaggavdragning tappar man vid
några verk slagg och metall i en skänk,
varefter man tar tillbaka stålet i ugnen för
färdigställning. Denna praxis tycks vara mycket
vanlig i USA, åtminstone för stora ugnar, och
kallas där "reladling". Härmed ernår man
förbättrad ugnshållbarhet genom att bottnen får
tillfälle att hastigt avkylas efter den svåra
påkänning, som den höga temperaturen under
syrgasblåsningen utgör, och dessutom erhåller
man genom omtappningen en god blandning
av slagg och metall och därigenom ett gott
kromutbyte.
Nu återstår alltså endast färdigställning av
smältan med upplegering till den önskade
sammansättningen.
Övriga legeringar
Molybden tillförs stålet så gott som uteslutande
i form av ferromolybden. I USA används i viss
utsträckning även molybdenoxid, men denna
kan i betydelse inte mäta sig med
ferromolyb-denet. De höga molybdenhalterna i rostfritt
stål gör ju också molybdenoxiden mindre
lämpad för tillverkning av dessa höglegerade stål,
och förmodligen har den inte kommit till
regelbunden användning i Sverige för detta
ändamål men däremot för framställning av
låg-legerade stål.
Mangan kan tillsättas stålet i form av
elektrolytiskt framställd manganmetall eller som fer-
fi^O TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
