Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 30 - Andras erfarenheter - Cyklisk produktionsplanering, av ag - Användning av dialdehydstärlekse, av SHl - Träs eldfarlighet, av SHl - Väderbeständigt zinksulfidpigment, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta innebär inordnas i en turlista. Vid mindre
förändringar i efterfrågan kan man ändra
seriestorlekarna men utan att behöva rucka på starttiderna.
Planeringsavdelningen gör upp turlistan, men
produktionens folk måste hålla den. Därför inkopplas
produktionspersonalen tidigt i planeringsarbetet och
måste där klargöra om de anser sig kunna hålla en
föreslagen plan eller inte.
Titi fördelarna med cyklisk produktionsplanering
hör, att tillverkningen av detaljerna i varje
maskingrupp alltid kommer i samma ordning.
Ar-betsledaren kan då göra förberedelser för
behandlingen av en viss detalj innan den anländer till hans
avdelning. Han kan också med större säkerhet
räkna med att verkligen få detaljen vid en viss
tidpunkt. Detta medför, att man vågar och kan arbeta
med mindre mellanlager och därmed får mindre
kapital bundet i förråd, i produkter, i arbete samt
i färdiglager. Mindre buffertlager medför också
kortare genomloppstider. Planerings- och
bevakningsarbetet underlättas, när väl programmet är uppgjort.
Till svårigheterna torde höra att få fastlagt ett
tillverkningsprogram, som gäller för en längre tid.
En annan svårighet är givetvis att vid personalbrist
eller maskinhaverier hålla jämn produktion. Hotar
produkten att komma ur tidtabellen måste alla
krafter sättas in för att återföra den till ordningen (Sven
Brutsner och Sune Eriksson vid Mekanförbundets
konferens "Produktionsplanering" i maj 1960). ag
Användning av dialdehydstärkelse
Dialdehydstärkelse, som nu tillverkas i industriell
skala i USA (Tekn. T. 1959 s. 1180), kommer att
i första hand användas inom tobaksindustrin vid
tillverkning av täckblad till cigarrer.
Dialdehydstärkelse ger nämligen förnätade, vattenresistenta
folier med metylcellulosa, och detta utnyttjas för
tillverkning av blad av tobakssmulor.
Man anser att dialdehydstärkelsen också skall få
användning till lim på grund av dess förmåga att
reagera med polysackarider och proteiner. Vidare
kan den användas som garvämne för mjukt läder
och till förgarvning av sulläder varigenom
slut-garvningen påskyndas.
Man kan använda dialdehydstärkelse för att ge
papper våtstyrka. Vid nedsänkning i vatten är
denna först större än den som erhålls med
melamin-formaldehydharts, men den avtar efter 3—4 h
vilket är önskvärt vid papperets användning i industri
och hushåll (Chemical & Engineering News 14 dec.
1959 s. 28). SHl
Träs eldfarlighet
Vanligen anges träs antändningstemperatur till 250
—350°C; tändpunkten beror på olika
omständigheter, såsom träslag, provstyckets form och
provningsmetoden. Ett av de första försöken att
experimentellt fastställa träs tändpunkt gjordes av Prince 1915
och gav som resultat inte bara att tändpunkten kan
vara olika för olika träslag utan också att den
beror på upphettningstidens längd:
Tändpunkt ____ °C 400 300 250 200 180
Tid .......... min 0,4 2 6 16 27
Denna upptäckt ledde till försök med
långtidsupphettning till 100—200°C bl.a. i USA, Storbritannien
och Sverige. Såvitt känt har man härvid inte
erhållit antändning vid något laboratorieförsök, men
bränder och framför allt brandtillbud visar att trä
i praktiken kan tändas såväl i finfördelad som
massiv form vid ned till ca 100°C.
Vid ett antal bränder i Finland och Sverige, vilka
torde ha berott på långvarig upphettning av trä i
form av bräder, kutter- och sågspån samt vellpapp,
har värmekällan i de flesta fallen varit ånga, i
något fall varmluft och i några fall varmvatten.
Den lägsta angivna tändpunkten är 65°C.
Svenska Brandskyddsföreningen har undersökt ett
antal bränder som med största sannolikhet uppstått
genom antändning av trä eller annat cellulosahaltigt
material på grund av dettas långvariga upphettning.
Resultaten visar att temperaturen härvid inte
behöver överstiga 100°C, och det är troligt att trä under
vissa omständigheter kan tändas kanske vid 70—
80°C. Fallen av antändning vid under 100°C är
emellertid få, och temperaturangivelserna är osäkra.
Detsamma gäller uppvärmningstiden för de lägre
temperaturerna, vilken uppges vara 10—15 år i en
del fall.
För varmvattenledningar i bostadshus är det av
ekonomiska skäl inte berättigat att vidta extra
brandskyddsåtgärder annat än under speciella
omständigheter. För ledningar med 100—150°C
temperatur måste man emellertid i princip räkna med
brandrisk och därför vidta motsvarande åtgärder.
Över 150°C är antändningsrisken stor och ställer
större krav på isolering och placering av de heta
ytorna (B Östlin i Svensk Papperstidning 15 april
1960 s. 225—227). SHl
Väderbeständigt zinksulfidpigment
Zinksulfid blandad med olika mängder
bariumsulfat är pigment med god täckförmåga, som brukar
kallas litoponer. De är utmärkta för
inomhusmål-ning, men har dålig väderbeständighet. Detta beror
på att sulfiden övergår till lösligt sulfat under
inverkan av ljus och vatten. Härvid sönderfaller sulfiden
först delvis i zink och svavel, och färgen blir grå.
Handelns ljusäkta zinksulfid är försatt med litet
koboltsulfid som hindrar att den blir grå, men vid
inverkan av luft, vatten och stark UV-strålning
överförs den dock långsamt till zinksulfat. Vid
laboratorieförsök (bestrålning av en vattensuspension av
pigmentet med kvartslampa under bestämda
betingelser) visade ljuskänsliga zinksulfidpreparat 60
%> fotolys, medan handelns ljusäkta pigment,
innehållande 0,02 °/o Co, gav endast 15 «/o.
Man har nu provat tillsats av 1 % av ett antal
olika metaller före zinksulfidens glödgning och har
härvid funnit att Ag, Al, As, Be, Bi, Ce, Cd, Hg, In,
Mn, Pb, Sb, Sn och V inte minskar zinksulfidens
ljuskänslighet nämnvärt (30—70 fl/o fotolys), medan
Fe, Co, Ni och Cu gör det (0—6 «/o fotolys)). Av de
senare har järn visat sig effektivast — 0,5 °/o Fe
ger optimal stabilisering — och orsakar den svagaste
färgningen av pigmentet. Nickel och kobolt är
mindre effektiva och färgar zinksulfiden mera.
Vill man tillverka väderbeständiga
zinksulfidpigment med färgton, använder man lämpligen
kombinerade tillsatser. Med 0,2 »/o Fe och 0,3 ®/o Ni får man
t.ex. ett gult pigment och med 0,2 °/o Fe och 2 °/o Co
ett grönt. Med 0,5 %> Fe erhålls bara en svag
elfenbenston. Alla har litoponernas goda täckförmåga.
Av utslagsgivande betydelse vid framställning av
väderbeständiga litoponer är att tillsatsmetallen
föreligger som sulfid under hela
tillverkningsprocessen, särskilt vid glödgningen. Man måste därför
utestänga luften för att hindra oxidation av sulfiderna.
Märkligt är att närvaro av klorider har visat sig
vara gynnsam. Tidigare har man ansett klorider
skadliga därför att de ökat zinksulfidens
ljuskänslighet (W Grassmann i Farbe u. Lack febr. 1960
s. 67—74). SHl
784 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
