Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 31 - Experter för tekniskt bistånd, av Mats Kihlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I detta sammanhang bör även
uppmärksammas, att ett effektivt expertarbete i
utvecklingsländerna kräver en omsorgsfull förberedande
orientering. Den korta introduktion, två eller
tre dagar, som nu ges av de internationella
organisationerna fyller inte dessa krav och har
kritiserats från svensk sida. För att nå en
bättre lösning har flera länder, Frankrike,
Storbritannien och USA, inrättat särskilda
utbildningsinstitut, där personer, som skall sändas
ut till utvecklingsländerna, samlas till kortare
kurser och undervisas om dessa länders sociala,
industriella och kulturella förhållanden. Där
ges samtidigt en grundlig information om det
tekniska biståndets metodik och problematik.
Det har föreslagits av Nämnden för
Internationella Expert- och Stipendieärenden, den
centrala myndigheten på området, att ett sådant
institut skulle bildas även i Sverige med bl.a.
exportföretagen, fackföreningarna och
missionen som medintressenter.
På de tekniska biståndsexperterna ställs i
allmänhet tre krav: mycket god fackutbildning
(normalt 8—10 års yrkeserfarenhet efter
examen), praktiska språkkunskaper särskilt i
engelska och en god förståelse för och
anpass-ningsbarhet till den miljö där insatsen skall
göras. Det sista är särskilt viktigt därför att
experten ofta ställs inför administrativa och
organisatoriska uppgifter, som kräver förmåga
att samarbeta med inhemsk personal och
förhandla med myndigheter och politiska
instanser.
Fältarbete
Arbetet kan försvåras av skilda
omständigheter. Administrationen fungerar naturligt nog
långsamt och oberäkneligt i utvecklingsländer.
I de flesta yrkesgrupper är man främmande för
arbetseffektivitet och rationaliseringstänkande.
Nationalistiska attityder kan skapa en negativ
inställning till nya "främmande" metoder.
Därtill kommer att inhemska specialister och
administratörer har prestigekänslor, som varje
FN-expert får ta med i beräkningen. Allt detta
är problem som gör det nödvändigt att
experten har en viss social och kulturell insikt,
taktkänsla och anpassningsbarhet samt
personlig auktoritet.
FN-experten har här en stor fördel av sin
neutrala, rådgivande position. Han skall ge
hjälp till självhjälp, undervisa och
rekommendera. De avgörande besluten om projektens
fullföljande är inte hans uppgift, de skall fattas
av landets myndigheter. Så länge han inte
ställer sig solidarisk med någon politisk riktning
i landet, vilket han absolut inte bör göra, kan
han uppträda med stor auktoritet i egenskap
av fackman och sakkunnig på sitt område. De
svenska experternas rapporter visar att
samarbetet i allmänhet går bra. Råd och
anvisningar mottas med stor tacksamhet.
FN-repre-sentanten har högt anseende i alla länder.
Hans arbetsbetingelser och ekonomiska villkor
kan också anses förmånliga. Mer kvalificerade
svenska experter får normalt en grundlön av
730 ’$ i månaden vartill kommer fria resor och
dagtraktamente, som anpassas till
levnadskostnaderna. För uppdrag över ett år betalas fria
resor även för familjen, familjetillägg, ca
1 000 $ som täckning för särskilda kostnader
vid längre utlandstjänst samt 8 % av
grundlönen vid uppdragstidens slut.
Många experter har överraskats av den
studie-energi, läraktighet och framstegsiver, som
utmärker de socialt aktiva kretsarna i
utvecklingsländerna. Alla har fängslats av sina svåra
men stimulerande arbetsuppgifter,
tillfredsställda av att ha fått pröva på de stora problem,
som är förknippade med ett tekniskt
uppbyggnadsarbete i industrialiseringsprocessens
begynnelse. Det gäller ju ofta att bygga från
grunden, att planera industrier utan föregångare i
landet, att organisera nya forskningsinstitut,
att införa revolutionerande tekniska metoder
osv.
Många har fängslats så av detta pionjärarbete
att de ständigt återvänt till nya
expertuppdrag. Tidigare FN-tjänst är givetvis en god
merit i dessa fall. Tyvärr finns ännu bara
begränsade möjligheter till längre utlandstjänst.
Ett år är den normala uppdragsperioden, ofta
är den kortare, fyra eller sex månader.
"Opex-uppdragen", som innebär fast anställning i
utvecklingslandets förvaltning eller näringsliv
för en något längre tid, kommer emellertid att
bli vanligare de närmaste åren.
Det har ibland gjorts gällande att FN:s
tekniska bistånd varit för snävt begränsat, inte
gett tillräckligt utrymme åt de kapitalinsatser,
särskilt i form av utrustning, som en
framgångsrik teknisk rådgivning kräver. På denna
punkt har nu skett en stor förbättring i och
med att FN:s "Särskilda Fond" har inrättats.
Det har möjliggjort större projekt där
expertens rådgivande verksamhet kan kompletteras
med investeringar i yrkesskolor,
forskningsinstitut och undervisningsmateriel. Samtidigt
har därigenom skett en viss geografisk
koncentration av de multilaterala biståndsinsatserna,
som från svensk sida länge ansetts vara
välbehövlig.
Resultat
Fortfarande kan man emellertid fråga sig om
mängden av expertsinstanser spridda över alla
världens fattiga länder i enskilda fall ger det
resultat på lång sikt, som man har rätt att
vänta. Vad blir det konkreta resultatet av
expertens arbete, förs det vidare och
konsolideras av inhemska krafter? Det finns enstaka
exempel på isolerade och dåligt förberedda
insatser, som har tynat bort i brist på
stimulans. Men uppläggningen, grundtanken i det
tekniska biståndet garanterar att detta blir
undantag som bekräftar regeln. Expertens
arbete blir en integrerande del i den
långtidsplan, som de flesta utvecklingsländer lägger
upp och målmedvetet driver. Hans uppgift är
bl.a. att träna inhemska medhjälpare, "counter-
TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 30 795
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
