Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 31 - Andras erfarenheter - Palladium—platinatermoelement för mindre än 1000°C, av SHl - Förkromade höghållfasta ståls utmattningshållfasthet, av CS - Böcker - The Swedish 380 kV system, av Bengt Löf - Ytterväggars värmeisoleringsförmåga - främst i flervåningsbostadshus, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behandlas före dragningen till tråd (H E Bennett
i Platinum Metals Review april 1960 s. 66—67). SHl
Förkromade höghållfasta ståls
utmattningshållfasthet
Det är bekant att förkromning sänker ståls
utmattningshållfasthet med 30—40 °/o. Denna effekt
förklaras dels med de dragspänningar som vid
förkrom-ningen uppstår i kromskiktet, dels med närvaron
av lokala bristningar i kromskiktet. För att studera
hur en efterföljande kulblästring ("Shot pening")
inverkar på förkromade ståls nedsatta
utmattningshållfasthet har två olika standardstål undersökts
dels i befintligt seghärdat, dels i förkromat tillstånd
utan och med efterföljande kulblästring.
Stålen utgjordes av En 25 seghärdat till ca 125
kp/mm2 brottgräns och av AISI 4340 seghärdat till
ca 160 kp/mm2 brottgräns. Undersökningen visar att
utmattningshållfastheten stiger från värdet för
enbart förkromat stål med ökad blästringsintensitet.
Vid optimala förhållanden kan
utmattningshållfastheten för det ursprungliga oförkromade stålet
uppnås.
Förkromningens nedsättande effekt kan således
kompenseras genom en lämpligt avpassad
kulblästring (C Williams & R A F Hammond i 46th Annual
Technical Proceedings of the American
Electropla-ters Society 1959 s. 195—204, 377—378). CS
I
I S-:
böcker
The Swedish 380 kV system. Vattenfallsstyrelsen,
Stockholm 1960. I distribution: Fritzes. 352 s.,
105 fig. 30 kr.
Boken är den första i en planerad serie om det
kvalificerade tekniska utvecklingsarbetet inom
Statens Vattenfallsverk, med adress till både inhemsk
och internationell publik. Föreliggande volym
redogör för det svenska 380 kV systemets tillkomst och
vidareutveckling i 20 självständiga kapitel, skrivna
av olika experter inom Vattenfallsverket.
Inledningen erinrar om att Sverige 1952 var först
i världen att använda en så hög spänning som
380 kV för reguljär kraftöverföring, varvid
drivfjädern var de stora överföringsbehov som
förutsågs och som väntas bli 8 500 MW när
vattenkraftutbyggnaderna i Norrland avslutats. I följande
kapitel behandlas spänningsvalet, som var ytterligt
ansvarsfullt, eftersom det är så gott som uteslutet
att ångra sig sedan man väl börjat bygga upp ett
nät. Spänningsvalet kompletteras av en redig
översikt av stabilitetsproblemen, som har speciellt stor
betydelse vid långväga kraftöverföringar av den typ
som vi har här i landet.
De kraftföretag, som utnyttjar det svenska
stam-linjenätet, har att abonnera på överföring och
betala i enlighet med "stamlinjeavtalet", som ägnas
en utförlig redogörelse, även innefattande
överföringskostnadernas utveckling. Efter en historik för
nätet, som delvis återfinnes även på andra håll i
boken, följer två högklassiga kapitel som behandlar
koronaförluster och svagströmsstörningar samt
iso-lationsnivå. Båda innehåller generella överväganden
och är läsvärda för ingenjörer på snart sagt alla
spänningsnivåer. Detsamma gäller det följande
avsnittet om spänningsreglering och reaktiv effekt.
Konstruktionen och byggandet av själva 380 kV
linjerna behandlas föredömligt i redogörelser, som
bör väcka speciellt intresse internationellt, eftersom
åtskilliga metoder och konstruktioner kan överföras
direkt. Det följande kapitlet om 380 kV
transformatorstationer meddelar en rad praktiska
erfarenheter samt specificerade kostnadssiffror av intresse.
En utförlig redogörelse ägnas seriekondensatorn, ett
ganska senkommet anläggningselement som
revolutionerat kraftöverföring på långa avstånd. Därnäst
behandlas de omfattande brytarprov, som måst
göras med hänsyn till brytöverspänningarna, vidare
reläskydd, bärfrekvensöverföring på ledningarna
samt övervakningen av driftstörningar. I sistnämnda
fall skulle man gärna ha sett en utförligare
redogörelse för det system med "självläkande nät", som
fungerat så väl under en lång följd av år. Kapitlet
om underhåll av linjer och transformatorstationer
innehåller många nyttiga erfarenheter och är
läsvärt för en vidare krets.
Redogörelsen för den svenska och planerade
skandinaviska samkörningen är intressant, men går
något utanför ramen för 380 kV boken och torde
föråldras snabbare än övriga avsnitt. I bokens
avslutande kapitel understrykes det stora värde, som det
internationella samarbetet haft under 380 kV
systemets utvecklingsperiod, och förutses fortsatt
samarbete till ömsesidig båtnad.
Som helhet betraktat är verket av mycket hög
klass. Det är en imponerande mängd vetande, som
här lagts fram i en redig och klar form, och boken
bör göra god reklam för Statens Vattenfallsverk och
svensk kraftindustri. För studerande i elektrisk
anläggningsteknik vid de tekniska högskolorna bör
boken vara självskriven. Det är att hoppas, att det
också kan komma ut en svenskspråkig upplaga, till
ytterligare gagn för rekryteringen av elever till de
starkströmstekniska utbildningslinjerna. Det är
sällan man får se en så stimulerande katalog över
intressanta starkströmsproblem. Bengt Löf
Ytterväggars värmeisoleringsförmåga-främst
i flervåningsbostadshus, av Gösta Brown.
Statens Nämnd för Byggnadsforskning Handl. 36.
Stockholm 1959. I distribution: AB Svensk
Byggtjänst, Stockholm. 160 s., ill. 10 kr.
Under några uppvärmningssäsonger har en serie
värmemotståndsmätningar gjorts i bebodda
lägenheter, främst i flervåningshus med väggar av
lättbetongblock, med väggar av tegel, invändigt
isolerade med träullsplattor, eller av betong med
utvändig lältbetongisolering. Resultaten av mätningarna
redovisas i föreliggande avhandling.
Vid mätningarna har använts en ny, av förf.
konstruerad värmeflödesmätare, som gjort det möjligt
alt bestämma isoleringsförmågan hos väggar i
bebodda hus utan att störa de boende och utan att
göra åverkan på väggarna.
Efter en allmän inledning diskuteras
förutsättningarna för mätning av en ytterväggs värmemotstånd,
varvid bl.a. inverkan av väggens
värmemagasinerande förmåga vid temperaturväxlingar beaktas.
Härefter beskrivs de använda mätinstrumenten och
deras kalibrering. Resultaten av mätningarna
redovisas i tre olika kapitel, nämligen om värmeflödets
fördelning över väggytan, om värmemotståndets
säsongmässiga förändringar enligt långtidsmätningar,
814 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>