Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 32 - Åldringsbeständighet hos byggnadsmaterial av plast, av Erik Saare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lets tidigare bearbetning eller belastning och
kan därför inte kvantitativt anges för en viss
materialtyp som sådan. Förändringar vid
utjämning av inre spänningar utgörs av
molekylära omgrupperingar och kan resultera i
yttre fenomen, såsom krympning, sprickning
eller brott. Begränsas frihetsgraden för
molekylernas rörelse genom yttre anordningar, t.ex.
inspänning, kan inre krypfenomen uppträda
även utan påtagliga yttre formändringar.
Den intressantaste och mest undersökta
åldringseffekten på grund av mekaniska
påkänningar är bildningen av spänningssprickor hos
polyolefiner, särskilt hos polyeten. Omfattande
försök har först under senaste tid lett till
klarhet om de viktigaste faktorernas roll vid
bildning av spänningssprickor.
Man har sålunda kunnat fastställa, att vid
temperaturer under 0°C accelereras och t.o.m.
utlöses bildningen av spänningssprickor av
yt-aktiva substanser, t.ex. tvål. Hos polymerer
med relativt låg molvikt eller hos polymerer i
vilka andelen av lågmolekylär substans är
betydande kan spänningssprickor uppstå vid
temperaturer under 0°C även utan påverkan
av ytaktiva ämnen. Material med högre
molvikt är mindre utsatta för
spänningssprick-ning, och en ökning av molvikten medför en
betydande ökning av säkerheten mot
spän-ningssprickning, medan en minskning i
kri-stallinitet har en mindre inverkan på denna
säkerhetsökning.
Spänningssprickning under inflytande av
värme påverkas inte av det omgivande mediet.
Säkerheten mot spänningssprickning växer i
sådana fall proportionellt mot molvikten och
omvänt proportionellt mot kristalliniteten. En
tillsats av högmolekylära mjuka föreningar,
såsom polyisobuten, hindrar i allmänhet
spän-ningssprickningen.
Kombinerad, inverkan
Som tidigare framhållits åldras plaster genom
en samverkan av olika faktorer, varvid olika
processer ingriper i varandra. En prototyp av
kombinerad inverkan är känd under den
allmänna beteckningen vittring. Härvid är det
generellt omöjligt att skilja sönderfallsfenomen
orsakade av strålning från andra som beror
på inverkan av fukt, ozon, syre, värme och
kyla, även när var och en av de nämnda fem
faktorerna motsvaras av en speciell
sönderfallsprocess.
Tyvärr har systematiska vittringsförsök inte
utförts i tillräcklig omfattning och för de
relativt nya plasterna är data mycket sparsamma.
Enligt en amerikansk rapport15 har
plastmaterial provats under olika klimatiska betingelser
varvid åldringens inverkan har bedömts med
ledning av ändringar av den mekaniska
hållfastheten (dragbrottgräns, hårdhet och
rivhållfasthet), av dielektriska egenskaper samt
minskning av genomskinligheten för
ljusgenom-släppliga material. Enligt denna undersökning
har plastmaterialen indelats i fyra grupper
(tabell 5).
I grupp 1 är de plastmaterial upptagna som
efter tre års exponering uppvisar endast
mycket obetydliga åldringsfenomen.
Plastmaterialen i grupp 2 tål ca ett halvt års exponering
utan att nämnvärda förändringar uppstår. I
grupp 3 är de material upptagna som redan
efter relativt kort exponering uppvisar
betydande åldringsskador. Slutligen omfattar grupp
4 de plastmaterial för vilka
åldringsbeständigheten i första hand beror av
bearbetningsmetoderna samt av sammansättningen och arten av
tillsatsämnen.
Försöken har vidare visat att tropiskt klimat,
t.ex. det vid försöksstationen i Fort Sherman,
Panama Canal Zone, inverkar starkast på
plasternas åldring.
Provningsmöjligheter
Generellt kan alltså framhållas att de viktigaste
faktorer som påverkar plastmaterialets åldring
är solljus, värme samt kemiska och biokemiska
angrepp.
Vid uppläggning av långtidsförsök måste man
därför ta hänsyn till de speciella betingelser
som materialet i fråga blir utsatt för vid
användning i en byggnadskonstruktion. Plast kan
nämligen uppvisa skilda åldringsfenomen i
kustklimat och inlandsklimat, i industriorter
och på landsbygden, även vid lika lång
exponeringstid. De amerikanska resultaten från
långtidsprovningar kan därför inte utan vidare
anses vara representativa för
åldringsbeständigheten under svenska förhållanden.
Detta är särskilt viktigt att iaktta vid
bedömningen av de material som är upptagna i grupp
Tabell 5. Plasters åldringsbeständighet
1. God långtids
åldringsbeständighet 2. God korttids
åldringsbeständighet (i anslutning till grupp 1). 3. Liten
åldringsbeständighet 4. Beständigheten
beroende av
bearbetningsmetoder, tillsatser m.m.
Polytetrafluoreten Cellulosapropionat Polyamider Cellulosaacetat
Glasfiberarmerade laminat Fenolhartslaminat utan armering Polystyren Cellulosaacetatbutyrat
Polymetylmetakrylat
(endast elektriska och
optiska egenskaper) Etylcellulosa Fenolpressmassor
Melaminharts Cellulosanitrat Polyeten
Karbamidharts Polyvinylalkohol Polyvinylklorid
Allylgjuthartser (endast elektriska och optiska egenskaper) Allylgjuthartser
(mekaniska egenskaper) Silikongummi Fenolhartser Polyvinylkloridacetat
841 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
