Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 34 - Bebyggelsesanering vid fastighetsreglering på landsbygden, av Elis Rydström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lika för hela lägenheten, betyder lagregeln, att
högst 25 % av lägenhetens areal får frångå
lägenheten.
Regeln om en högsta tillåten
ägokravsjämk-ning på 25 % är stel. Om en lägenhet på 800 m2
skall avstå 25 % av sin areal, alltså 200 m2, så
är det ett ganska hårt ingrepp. Om däremot
en lägenhet på 8 000 m2 skall avstå 2 000 m2 så
kan detta medföra avsevärt mindre olägenhet.
En lagregel om en viss minimiareal (1 000 m2?),
under vilken en lägenhet i normala fall ej
tvångsvis kunde bli jämkad, vore kanske
motiverad.
Ett annat exempel på jämkning av ägokrav
för lägenhet utgör lägenheten LH. Den har
förminskats bortåt den tillåtna gränsen 25 % för
att ge bättre utrymme för jordbruksbebyggelse
på ägolotten C.
Beträffande de ägolotter, som är avsedda för
jordbruk, finns inga bekymmer beträffande
lämplig utformning ur ägokravssynpunkt.
Till-låtna minskningar av ägolotts ägokrav vid laga
skifte räknas på hela fastigheten och tomten i
byn utgör ju som regel endast en bråkdel av
bela fastigheten.
Förslag i vissa metodikfrågor
När det gäller värdering och gradering vid
laga skifte ifrågasättes ibland — och säkerligen
med visst fog — om inte företagen (gårdarna)
borde värderas som helhet före och efter
om-regleringen. På detta vis skulle man kunna få
en rättvis fördelningsgrund beträffande bl.a.
kostnaderna för omregleringen, som kunde
fördelas proportionellt mot vinsten av densamma.
På samma sätt kunde man ifrågasätta, om inte
en saneringskalkyl borde kunna utgå ifrån
värderingar av fastigheter som helhet före och
efter saneringen och att saneringskostnaderna
skulle fördelas proportionellt mot vinsterna av
omregleringen.
Man skulle då inte göra en detaljvärdering av
byggnaderna var för sig — som i det sista
exemplet — utan bedöma värdet av hela det
gamla byggnadsbeståndet och uppskatta
kostnaderna för att bygga det nya.
I ett utflyttningsfall som det beskrivna har
man ej beräknat de verkliga kostnaderna för
den nya bebyggelsen. Det kan ifrågasättas, om
inte skisser och överslagskalkyler beträffande
den nya bebyggelsen vore motiverade. I så fall
kunde den verkliga kostnaden för nybyggnad
resp. ett skäligt schablonvärde på den gamla
bebyggelsen ligga till grund för
statsbidrags-och båtnadsberäkningen samt för det bidrag,
som övriga delägare betalar till åtgärden.
Som framgår av det föregående utgör övriga
delägares andel i det sista exemplet endast
omkring en tiondel av de verkliga kostnaderna.
Beräkningarna som skall ligga till grund för
deras inbördes delaktighet är mycket svåra att
få rättvisa. Det torde dröja ännu åtskilliga år
innan vetenskapen på detta område kan på ett
för praktiska fall användbart sätt beräkna
variationen i vinsten för ett jordbruksföretag för
olika alternativ för ägornas utformning. En
utväg att förenkla förfaringssättet vore att övriga
delägare ej bidrar till utflyttningskostnaderna
annat än på det sättet att utflyttande gård helt
eller delvis kunde befrias från
förrättningskostnader på grund av den ekonomiska
påfrestningen i övrigt, som en utflyttning av
brukningscentrum innebär. Eftersom
nybyggnad alltid innebär en kraftig ekonomisk
åderlåtning, som ofta ej låter sig på förhand
beräknas, vore det psykologiskt riktigt, om den
utflyttande åtminstone slapp den ekonomiska
osäkerhet, som det medför att inte veta vad
själva förrättningen kommer att kosta för hans
del.
I det invecklade förfaringssätt, som en
fastighetsreglering utgör, borde om möjligt införas
sådana "schablonbestämmelser" att även en
icke fackman kan få en ganska klar
uppfattning om vad det hela gäller, vilket tekniskt
resultat som är möjligt och vilka kostnader,
som man kan räkna med. Lantbrukare lika väl
som andra företagare är vana vid — och tvingas
allt mer — att räkna ekonomiskt.
Åläggande att flytta ut mot bestridande borde
inte få förekomma såvida inte synnerliga skäl
kan visas. För närvarande är lagen konstruerad
så, att man är tvungen att låta
ägodelnings-rätten pröva åtskilliga frågor där sällan några
intressen skär sig. Ett moment vid en
fastighetsreglering, där sakägarna brukar vara
speciellt oroliga, är emellertid just frågan om
bebyggelsesaneringen. Därför torde det vara
motiverat, att sakägarna speciellt skyddas på den
punkten, t.ex. genom att beslut om utflyttning
mot fastighetsägarens bestridande obligatoriskt
skulle underställas ägodelningsrättens
prövning. I stället borde reglerna om inlösning av
byggnad i byn skärpas.
Byggnadssanering under
fastighets regle ringen
Enligt gällande lagregler kan uppbyggandet av
tekniska anläggningar i form av vägar
(inägo-vägar, skogsbilvägar) ske redan under skiftets
gång. Det är synnerligen lämpligt att så sker.
Härigenom koordineras ju omläggningen av
markäganderätten med uppbyggandet av
väg-stommen så att det hela kan
kommunikations-tekniskt fungera, när förrättningen är slut.
Det vore önskvärt, att även sanering av
byggnader kunde ske redan under
fastighetsregleringen. På så vis kunde de omreglerade
företagen som helhet börja fungera omedelbart
efter förrättningens slut. Man får på detta vis
också säkrare underlag för kostnaderna —
både beträffande vägar och byggnader vet man
då vad det hela har kostat och behöver inte
röra sig med uppskattningar.
Sanering — utflyttning
Artikeln började med denna frågeställning. I
det sista konkreta exemplet (fig. 5) har endast
redovisats en utflyttningsåtgärd, dvs. den mest
889 TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
