- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 90. 1960 /
933

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 35 - Andras erfarenheter - Icke brandfarliga vätskeblandningar, av SHl - Utmattningsbrott hos bildäck, av SHl - Framställning av högre alkoholer och ketoner, av SHl - Magnesiumlegeringars spänningskorrosion, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fig. 3. Tändkurva för koltetraklorid-etylendiklorid
vid 28—30° C; säkert blandnings förhållande CC!1:

: CJ12CL är 1:2,7; toppvärdet är 2,5 Vt CClt;––-

ångans sammansättning vid fullständig förängning
av i volym CClt + 3 volymer CJi^Cl3.

Om emellertid blandningen används i vätskeform
och komponenterna har olika ångtryck, måste man
ta hänsyn härtill. Ångans sammansättning kan
beräknas med kännedom om arbetstemperaturen,
vätskans sammansättning och komponenternas
partial-tryckskurvor, men den är inte konstant därför att
vätskan utarmas på den lättflyktiga komponenten.

En ofta använd blandning för gasning av
spannmål består av en volym koltetraklorid (kokpunkt
76,8°C) och tre volymer etylendiklorid (kokpunkt
83,7°C). Vid fullständig förångning kommer gasen
att bestå av 21 "/o koltetraklorid och 79 a/o
etylendiklorid. Av tändningskurvan (fig. 3) framgår att
den bör innehålla 26,5 ®/o CCI4 för att vara
brand-säker. Då toppvärdet är 3,5 °/o CC14 skulle den
kunna tändas vid 85—90 «/o lufthalt.

Vid 5 och 30°C innehåller emellertid ånga i
jämvikt med vätskeblandningen 28,3 resp. 27,5 °/o CCI4,
och den är alltså icke tändbar därför att
koltetra-kloriden har högre ångtryck än etylendikloriden.
Efter gasningen skall gasen vädras ut, varvid
kol-tetrakloriden går bort fortare än etylendikloriden,
vars relativa koncentration därför stiger. Under
ventilationens senare skede kan gasen sålunda bli
tändbar, om luftmängden inte hålls så hög, att
gaskoncentrationen understiger undre tändgränsen (E
H CoLEMAN i Industrial Chemist maj 1960 s. 211—
213). SHl

Utmattningsbrott hos bildäck

Vid en amerikansk undersökning har man granskat
500 bildäck, körda upp till 160 000 km med känt
tryck och känd belastning på taxibilar i New York.
De flesta däcken hade rayonkord (Tyrex), men
några hade nylonkord.

Man har funnit att relationen mellan kordens
brottgräns och körsträckan för däcket är ungefär
densamma för rayon och nylon. Brottgränsen för
kor-den i däckets böjzon faller ganska snabbt under de
första 32 000 kilometernas körning, den avtar
mycket långsamt under följande 32 000—96 000 km och
något snabbare under de sista 96 000—160 000
kilo-meterna. Hållfasthetsförlusten är dock för såväl
rayon- som nylonkord inte så stor att den kan anses
medföra utmattningsbrott under 160 000 km körning.

Av de undersökta däcken brast fyra. De har tagits
sönder, och kordens brottgräns har bestämts både
intill brottet och på ett avstånd från det. Erhållna
värden var nära lika med dem som erhållits för
kord i hela däck. Enkla rayon- och nylonfibrer har
undersökts, varvid man funnit att deras
hållfasthetsminskning blir så liten att den inte kan spela någon
roll för kordens utmattning.

Vad som i verkligheten är orsak till de brott som
betecknas som utmattningsbrott är ännu outrett. Det
förefaller emellertid troligt att en upplösning av
bindningen mellan korden och gummit kan leda till
brott. När adhesionen mellan dessa material ger vika
lämnas nämligen korden utan stöd, och den kan då
brista vare sig däcket gått 2 km eller 150 000 km
(Materials in Design Engineering juli 1960 s. 150).

SHl

Framställning av högre alkoholer och ketoner

En ny metod för framställning av högre alkoholer
och ketoner består i metanols eller acetons
reaktion med propylen eller butylener vid 50—60 b
tryck och 135’°C med ditertiärbutylperoxid som
katalysator. Processen, som kallas telomerisering och
ger produkter med 6—19 kolatomer, lär närma sig
industriell tillämpning i Västtyskland.

Metanol och propylen ger t.ex. en blandning av
alkoler av vilka 62 »/o har 3—11 kolatomer, 28 »/o
13—17 kolatomer och 20 °/o 19 eller flera kolatomer.
Aceton och propylen ger en blandning av ketoner
av vilka 51 V o har 6—9 kolatomer och 20 °/o 9—18
kolatomer, resten är högre polymerer.

Man har studerat samma process i USA men har
funnit att dess tillämpning i industriell skala
hindras av den stora förbrukningen av den dyrbara
katalysatorn. Även tyskarna anser att processens
lönsamhet är tvivelaktig om ditertiärbutylperoxid
används som katalysator. Den kan då knappast
konkurrera med andra metoder för framställning av
högre alkoholer, t.ex. oxometoden. Tyskarna lär
emellertid använda en annan peroxid som
katalysator, kanske kumenperoxid (Chemical Engineering
25 jan. 1960 s. 48). SHl

Magnesiumlegeringars spänningskorrosion

De högelastiska
magnesium-aluminium-zink-manganlegeringarna har stor benägenhet för
spänningskorrosion. Orsaken härtill är inte fullt utredd, och
man har ännu inte funnit en pålitlig metod att
minska dessa legeringars tendens att spricka när
de samtidigt utsätts för spänningar och ett
korro-derande medium.

Vid ryska undersökningar lär man emellertid ha
funnit att aluminiet är orsak till
spänningskorrosionen. Denna uppstår nämligen i luft, bara om
legeringens aluminiumhalt är så hög (mer än 2—3 %>)
att en övermättad fast lösning bildas. Legeringens
hållfasthet växer med växande aluminiumhalt, men
samtidigt växer dess benägenhet för
spänningskorrosion. Enligt uppgift spricker materialet därför att
den övermättade fasta lösningen eller
intermetall-föreningen Mg4Al3 löses selektivt.

Är dessa resultat riktiga, bör legeringen vara
obenägen för spänningskorrosion, om den inte
innehåller sammanhängande zoner av MgjAla eller
övermättad lösning. Legeringen skall alltså bestå av en
grundmassa med en aluminiumhalt på högst ca 3 °/o
och i denna jämnt fördelade partiklar av Mg4Al8.

För att åstadkomma en sådan struktur måste man
värmebehandla materialet så att dess ursprungliga
kornstruktur bryts ned fullständigt. Detta kan
uppnås genom långvarig upphettning till 175—250°C;
vid lägre temperatur bryts den övermättade fasta
lösningen ned mycket långsamt.

En serie experiment har gjorts med en
magnesiumlegering innehållande 8 °/o Al. Den upphettas först
5 dygn till 185°C och sedan 15—30 dygn till 60—
100°C. Proven belastades med en spänning som var
90 °/o av 0,2-gränsen och utsattes för en 0,001-pro-

TEKNISK TIDSKRIFT 19(50 H. 34 933

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:44:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1960/0959.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free