Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 36 - Andras erfarenheter - Radioförbindelse över 36 milj. km avstånd, av Etienne J Guerin — GAH - Polyakrolein, av SHl - Elektrolytisk volframutfällning, av U T—h - Böcker - Elektriska och magnetiska potentialfält, av G Petersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de 28 batterier som skulle driva sändaren hade
börjat läcka i vakuumet i rymden. Sista mätdata
mottogs kl. 17.33 den 26 juni över ett avstånd av
36 225 000 km. Rymdsonden hade då gått ca 60 »/o
av avståndet jorden—Venus och befann sig 127 milj.
km. från solcentrum. Temperaturen i sonden hade
stigit från —5°C tolv timmar efter starten till +10°C
på 29 milj. km avstånd från jorden.
Bland mätresultaten kan nämnas att tillvaron av
ett interplanetariskt, med solaktiviteten varierande,
magnetfält har bestyrkts, att det jordmagnetiska
fältet sträcker sig minst 100 000 km ut i rymden och
att jorden omges av en ca 5 MA stark ringström
på 65 000 km höjd (Rocket & inissiles 18 juli 1960
s. 85; Aviation Week 18 juli 1960 s. 33).
Etienne J Guérin -— GAH
Polyakrolein
I Västtyskland lär man planera industriell
tillverkning av polyakrolein som skall användas till
fernissor och andra skyddsbeläggningar. Även i USA
anses kommersiell tillverkning av polyakrolein inte
vara långt avlägsen. Ett företag bygger nämligen
en fabrik för tillverkning av 13 600 t/år akrolein
genom oxidation av propylen. Visserligexi skall
största delen av akroleinen gå till
glycerolframställ-ning, men man gissar att en del skall bli
polyakrolein.
Polymerisation av akrolein stöter på vissa
svårigheter. Det är bl.a. svårt att leda reaktionen så att
man får en produkt med lämplig molvikt; vidare
måste man hindra att polymerisationsemulsionen
blir alkalisk därför att den då kan explodera.
Vid ett tyskt företag polymeriserar man i en
vattenlösning av syror, såsom en organisk
sulfin-syra eller tiosvavelsyra, vid ett annat används en
10 %> vattenlösning av svaveldioxid eller en
persul-fatlösning. I båda fallen fås polymeren som stabil
emulsion eller suspension. Reaktionstemperaturen
är 0—50°C; syre utestängs. Man lär få polymerer
med molvikterna 50 000—300 000 i mer än 70 (l/o
utbyte. De är lösliga i organiska lösningsmedel och
i svaveldioxidlösning (Chemical Engineering 15 jan.
1960 s. 18). SHl
Elektrolytisk volframutfällning
Elektrolytisk utfällning av ren volfram ur
vattenlösningar har hittills ej lyckats. Alla katodiska
produkter, som erhållits ur volframatlösningar, har
antingen visat sig innehålla järn, nickel eller kobolt,
eller också bestod fällningen av volframoxider.
Mekanismen vid samfällning av volfram med
järngruppens metaller förklaras antingen som en
katalytisk reduktionsprocess eller genom en
komplex-bildningsreaktion. I förra fallet stöder man sig på
iakttagelsen att laminära skikt uppträder och antar
att dessa består i fällning av volfram och den andra
metallen växelvis. Härvid skulle den samfällda
metallen verka som en katalytisk vta, på vilken
vol-framatjonen kemiskt och elektrokemiskt reduceras
till metall i närvaro av väte. När ett volframskikt
fullständigt läckt den katalyserande ytan upphör
volframutfällningen och ett nytt skikt av
katalysatormetallen fälls ut osv.
Vid komplexbildningsmekanismen anses att
samfällningen sker genom reduktion av en komplexjon
som volframatjonen bildar med den andra
metalljonen. Emellertid har man ej kunnat påvisa en dylik
komplexjonbildning.
Man anser sig genom röntgenografiska
undersökningar ha visat att samfällningarna är fasta lösning-
ar. Vid försöken utgick man från det kända badet
för Ni-W-utfällning med 28 g/1 NiCL, • 6H„0, 32 g/1
Na2W04 • 2H20, 50 g/1 NH4C1, 100 g/1 natriumcitrat.
Lösningens pH på 8,5 ställs in med ammoniak. För
Fe-W- och Co-W-utfällning används samma badtyp
med utbyte av nickelkloriden mot motsvarande
järn-resp. koboltklorid av samma koncentration,
nämligen 0,12 mol/1. Temperaturen är 90°C och
strömtätheten 2 A/dm2. Lösningens pH hålls konstant genom
kontinuerlig tillsats av ammoniak.
Olika organiska tillsatsämnens inverkan på
fällningen undersöktes och man fann att tiokarbamid,
tiosulfat, rodanid, tioacetamid och en rad
substitue-rade tiokarbamider över en viss koncentration
fullständigt hindrade volframutfällningen. Däremot
hade gelatin, sackarin och karbamid ingen inverkan.
Redan 3 mg/1 ammoniumrodanid hindrade
volframutfällning vid 2 A/dm2. Detta tröskelvärde växte med
växande ström täthet.
Karakteristiskt för tillsatsämnen, som hindrar
volframutfällning, är att de innehåller en svavelatom,
att de sänker katodpotentialen vid fällningen (ca
100 mV vid 2 A/dm2) och bildar komplex med
järngruppens metalljoner.
Polarografiska data liksom röntgenspektrografiska
talar emot den katalytiska fällningsmekanismen och
de nämnda försöken ger ett stöd för komplexteorin
(J S Sallo & Fisher i Journal of the
Electrochem-ical Society april 1960 s. 277). U T—h
I-V-’
böcker
Elektriska och magnetiska potentialfält,
kompendium av Stig Ekelöf. CTH Inst. för
Elektricitetslära, Göteborg 1959. 114 s., 78 fig. 7,50 kr.
Detta kompendium innehåller huvudsakligen
föreläsningar i elektricitetslära för fjärde årskursens
studenter vid CTH.
Efter en inledande översikt av några andra
ordningens differentialekvationer, våg- och
värmeledningsekvationerna samt Laplace’s och Poissons
ekvationer, övergår förf. till att studera de fysikaliska
problemens matematiska formulering. Härvid
behandlas stationära fenomen inom elektrotekniken
samt några icke elektriska problem. Dessutom
studeras fältet kring en dubbclledare. Kapitel 2
innehåller satser av Green med tillämpningar.
Följande avsnitt behandlar metoder vid lösning av
potentialproblem. Efter en kortare redogörelse för
de olika metoderna följer en detaljerad beskrivning
av de viktigaste. Största utrymmet ägnas den
konforma avbildningen; ett stort antal exempel finns
genomräknade. I samband med behandlingen av
avsnittet "separering av variabler" genomgås
ortogo-nala funktionssystem, och även här kompletterar
förf. framställningen med några exempel.
Slutligen ingår en litteraturförteckning samt några
tentamensproblem.
Kompendiet förutsätter hos läsaren förkunskaper
i matematik och elektricitetslära motsvarande dem
som erhålles under de tre första åren vid en teknisk
högskola. Framställningen är lättillgänglig och åt-
TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 37 969
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
