Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 37 - Mätning av stora stråldoser, av S Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flytande, gelatinerade eller fasta system och
med dem mäta stråldoser på ca 10"1 till mer
än 10° J/kg. Av ett 40-tal föreslagna metoder
har bara 6—8 fått större användning; bland
de övriga kan man finna metoder lämpliga för
specialfall.
Vid kemisk dosimetri utnyttjas
kedjereaktioner vid mycket låga koncentrationer varför
reagensens och glaskärlens renhet är av största
betydelse. Organiska reagens renas genom
destillation eller kristallisation. Vid noggranna
mätningar används dubbel- eller
trippeldestil-lerat vatten (inte avsaltat).
Järnsiilfatdosimetern enligt Fricke är den
mest använda av de kemiska dosimetrarna och
den pålitligaste. Den har provisoriskt antagits
som sekundär normal. Den ger ett fel på högst
1—2 %. Den använda lösningen innehåller 0,4
g/1 FeSOj, 0,06 g/1 NaCl och 110 ml/1 H3S04
(95 %). Natriumkloriden minskar verkan av
föroreningar. Vid bestrålning i närvaro av syre
bildas järn (III) jon som bestäms med
UV-spektrometer vid 305 m[i. Dosimetern är
ljuskänslig, och järn (III) sulfatets absorption vid
305 mu är temperaturberoende.
Utbytet av järn(III)joner är 15,6 per 100 eV
absorberad energi och är oberoende av
doshastigheten vid upp till åtminstone 100 MW/
kg. Dosimetern är dock opålitlig vid
doshas-tigheter över 20 kW/kg på grund av
svårigheterna att föra in tillräckligt mycket syre i
reaktionszonen. Dosimeterns användbara
mätområde är 40—400 J/kg. Den utnyttjas vid
rutinmätningar och som sekundär normal vid
mätning av y-stråldoser vid en doshastighet av
4,2 W/kg. För mätning av ^-stråldoser kan
dosimetern användas vid större doshastighet, om
förhållandet mellan bestrålad och obestrålad
vätskevolym är tillräckligt litet och
omröringen god.
Fricke-dosimeterns användbara mätområde
kan vidgas nedåt genom märkning av
järnsulfatet med järn-59 som ger en skarpare
analysmetod; uppåt kan mätområdet ökas 20-faldigt
genom tillsats av ett kopparsalt som minskar
oxidationshastigheten. Använder man järns
komplexförening med fenantrolin för
bestrålning, kan analysen utföras i den synliga delen
av spektrum; i detta fall reduceras järnet vid
bestrålningen.
Ceriumsulfatdosimetern är oberoende av
närvaro eller frånvaro av syre i lösningen. Vid
bestrålningen reduceras Ce4+-jon till Ce3+-jon.
Utbytet av den senare är bara 2,6 per 100 eV
absorberad energi, och då dessutom en mer
koncentrerad lösning än för järndosimetern
kan användas, har ceriumdosimetern ett
betydligt större mätområde. Genom tillsats av
tallium (I) sulfat kan utbytet av Ce3+-jon ökas så
att det faller mellan 2,6 och 15,6 per 100 eV.
Oxalsyra utan metallsalter är relativt ny som
dosimeter. Den är användbar inom ett stort
mätområde och är relativt okänslig för
föroreningar.
Metylenblått i vatten är den bäst utvecklade
av färgämnesdosimetrarna. Färgens blekning
Till
vakuumpump
Q ra fil’ Magnet
vid bestrålning kan följas med en vanlig
labo-ratoriekolorimeter. Dosimeterns noggrannhet
är mindre än järn- och ceriumdosimetrarnas.
Kloroform och koltetraklorid ger vid
bestrålning fritt klorväte som bestäms elektrometriskt
eller vanligare med en indikator. I vissa fall
förstörs ett färgämne eller omvandlas till en
färglös förening av de fragment som bildas vid
klorkolvätets radiolys. Även andra klorkolväten
kan användas för dosimetri. I allmänhet minskas
deras användbarhet genom att kedjereaktioner
utspelas vid bestrålningen, varigenom
dosimetrarna blir mycket känsliga för föroreningar
och för atmosfären.
Gelsystem är särskilt användbara när man
vill bestämma dosens relation till
inträngningsdjupet för /5-strålning och mjuk
röntgenstrålning. Gelet görs av ett strålningskänsligt
färgämne och gelatin eller agar. Efter
exponeringen skärs det i skivor vilkas färgintensitet
bestäms.
Av gasdosimetrar kan kväveoxiduldosimetern
nämnas. Vid bestrålning spjälkas
kväveoxidu-len i kväve och syre vilkas tryck mäts. Stora
doser ger kvävedioxid som bestäms
kolorimetrisk!.
Intensitetsmätningar
Vid utnyttjande av radioaktiv strålning
behöver man ofta mäta doshastigheten eller
strålkällans intensitet. I allmänhet görs sådana
mätningar bäst med kontinuerligt visande
instrument, men man använder också integrerande
varvid man läser av uppsamlad energi under
en uppmätt tid.
Faraday-kammare används för bestämning av
^-strålning (elektronströmmar) genom mätning
av den totala laddning som samlats upp under
en given tid i en kammare i vilken
^-strålningen absorberas fullständigt. Rätt använd ger den
ett absolut mått på elektronströmmen. Då den
ger noggrannaste resultat som integrerande
instrument, är den lämpligast för periodiska
mätningar.
Faraday-kammaren kan användas för alla i
dag tillgängliga elektronenergier. I sin enklaste
form (fig. 2) består den av en kammare av
ledande material med en trång öppning för
ß-strålarna och en bakre vägg, tjock nog för
absorption av elektronerna. Laddningen lagras
antingen i en precisionskondensator, vars spän-
Fig. 2.
Faraday-kammare’.
TEKNISK TIDSKRIFT 19(50 H. 34 992
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
