Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 39 - Försök med frontala bilkollisioner, av Einar Bohr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försök med frontala
bilkollisioner
656.084 : 656.13
Kollisionsförsök i full skala för bilar är
synnerligen kostsamnia men torde utgöra den enda
säkra metoden att vinna erfarenhet om hur
olika bilkonstruktioner vid olika hastigheter
och kollisionsförlopp inverkar på bilisternas
säkerhet. Under de senaste tio åren har försök
av detta slag sporadiskt företagits,
huvudsakligen i USA vid olika universitet och vid de
större bilfabrikanternas forskningsavdelningar.
Härvid har en del resultat vunnits från försök
med frontala kollisioner av typ bil mot fast
barriär, mot sidan av stillastående bil och mot
Referat av uppsats av D M Severy, J H Mathewson & A w
Siegel: "Automobile head-on-collisions — series II" i SAE
Transactions 67 (1959) s. 238—264.
Fig. 2. Experimentplats.
bakänden av parkerad bil samt snedkollision
bil mot bro- eller vägräcke (Tekn. T. 1956 s.
461—466, 1958 s. 91—93).
Med utnyttjande av härigenom vunna
erfarenheter på metodikens och instrumenteringens
område har en relativt omfattande serie av
experiment i full skala med bilar i front mot
frontkollision ("head-on-collision") företagits
vid universitetet i Los Angeles.
Metodik och instrumentutrustning
Experimenten avsåg att analysera
verkningarna av kollisioner av typ front mot front
mellan personbilar med lika hastighet. Av
kostnadsskäl inskränktes kollisionerna till sex,
motsvarande 12 kollisionsskadade bilar. Dessa
var av sedvanlig amerikansk typ med 1 400—
1 800 kg vikt, sexcylindrig radmotor framtill
och drivning på bakaxeln samt med
framfjäd-ring av typ knäled, dvs. separatfjädring med
tvärgående bärarmar och vertikal spiralfjäder.
De deltagande bilarna var av relativt modern
konstruktion (1956) med undantag av två
(1949 och 1950). Halva antalet hade normal
ramkonstruktion och resten självbärande
karossen ("plattformsram"). Mellan de
kolliderande bilarna förelåg viktskillnader på 40—
200 kg.
De sex kollisionerna företogs vid fyra olika
kollisionshastigheter, nämligen nominellt 34,
44, 75 och 84 km/h. Samtliga bilar var
vänster-styrda, och vid kollisionen var bilarna
förskjutna ca 0,3 m sidledes åt höger relativt
mötande bil. Ur mekanisk synpunkt var stöten
sålunda rak och något excentrisk. Maximala
hoptryckningen skedde härigenom på
respektive förares sida av bilen.
För att bilarna vid kollisionen skulle ha
praktiskt taget samma hastighet och gå
parallellt med varandra samt dessutom mötas på
den i förväg bestämda punkten av vägbanan
vidtogs speciella anordningar. För proven
användes en startbana på ett f.d. flygfält. Från
den bestämda kollisionspunkten eller -linjen
och med början ca 6,5 m från denna utgick åt
vardera hållet en styrskena i vägbanan för
riktningskontroll. Mot skenan gled en vid bi-
TEKNIS*. TIDSKRIFT 19(50 H. 40 1059
Fig. 1. Schema över
experimentplatsens
anordningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
