Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 40 - Andras erfarenheter - Givare för rengöring med ultraljud, av SHl - Försörjningen under rymdfärder, av SHl - Elektroluminescenslampa, av SHl - Föga energiberoende glasdosimeter, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
också användning av större effekt, varigenom
ren-göringshastigheten blir nästan dubbelt så stor som
för en apparat med bariumtitanatgivare.
Utbytet av mekanisk energi blir 90 "Io för
bly-zirkonattitanatgivaren mot 65—70 °/o för
barium-titanatgivaren och ca 30 "/o för den magnetostriktiva
givaren. Den förstnämnda kan användas vid över
95°C, medan bariumtitanatgivaren inte tål mer än
ca 70°C på grund av dess lägre curiepunkt
(Chemical & Engineering News 2 maj 1960 s. 56). SHl
Försörjningen under rymdfärder
Vid bedömningen av livsmedelsbehovet för en
astronaut under långvariga rymdfärder kan man
räkna med att dygnskonsumtionen av normal
protein- och vitaminrik kost motsvarar 2 500—3 000
kcal vid en respiratorisk kvot (förhållandet mellan
mol utandad koldioxid och mol förbrukat syre) av
0,80—0,85. Eftersom fett ger en kvot på ca 0,70,
proteiner en på 0,80—0,82 och kolhydrat en på
1,00, kan man i viss mån reglera förhållandet
mellan producerad koldioxid och förbrukat syre
genom ändring av kostens sammansättning.
En energiförbrukning på 2 500 kcal/dygn ger vid
0,85 i respiratorisk kvot 425 1/dygn C02 och drar
500 1/dygn ()._,. Vid kortare rymdfärder synes det
vara lämpligast att avlägsna koldioxiden kemiskt
med litiumhydroxid och utnyttja medfört
gasformigt eller flytande syre. Väteperoxid har också
föreslagits som syrekälla.
Förbrukat vatten kan återvinnas som kondensat ur
kabinluften, ur urinen, feces, tvättvatten m.m. För
längre färder kan bara solljus eller möjligen
kärn-klyvningsprocesser komma i fråga som energikälla.
Som mönster vid skapandet av kretslopp för
återvinning av syre, vatten och föda under långvariga
rymdfärder kan man betrakta livet på jorden, där
återvinningen är praktiskt taget total under lång tid
och bara solenergi tillförs utifrån. Ju mindre
rymdfarkosten är, desto svårare är det emellertid att
efterlikna betingelserna på jorden därför att
besättningen är liten och utrymmet starkt begränsat. Man
får då nöja sig med ett partiellt kretslopp och lita
till förråd, medan oanvändbart avfall måste lagras
eller stötas ut i rymden.
Algen Chlorella kan vid tillgång på ljusenergi
omvandla koldioxid och närsalter till syre och
algsubstans. Då dess fotokemiska kvot ungefär
motsvarar människans respiratoriska, kan dennas
andning balanseras genom algens assimilation.
Algskörden kan användas som föda men sannolikt inte
utan tillskott av andra livsmedel.
En del av besättningens avfallsämnen kan algen
utnyttja som näring. Urinkvävet räcker dock inte
för den mängd Chlorella, som måste nybildas per
dygn för täckning av besättningens syrebehov.
Genom att koppla in ett reningssteg med aktivt siam
mellan människan och algerna kan man underlätta
återvinning av näringsämnen ur urin och feces samt
reningen av förbrukat vatten.
Algodling ger emellertid stor dödvikt. För en
person behövs sannolikt minst 43 1 algsuspension och
en anläggning vägande flera hundra kilogram. Per
person avtar dock vikten vid ökning av
besättningens storlek, medan algsuspensionens volym givetvis
måste bibehållas. Algodlingens energiförbrukning
blir ca 100 kWh per person och dygn.
Föroreningar i kabinluften genom människans
ämnesomsättning, tobaksrökning, matlagning,
kylsystem, elisolation m.m. torde kunna avlägsnas genom
adsorption med aktivt kol och genom katalytisk
förbränning.
Fig. 1.
Elektroluminescenslampa.
Förslag att koppla in biologiska steg med olika
djur torde kunna realiseras först i en avlägsen
framtid när rymdskeppen blivit stora och stationer
upprättats på månen och vissa planeter (L Enebo
i Svenska Interplanetariska Sällskapet den 25 mars
1960). SHl
Elektroluminescenslampa
I USA kan man nu köpa en elektroluminescenslampa
för nattbelysning (Tekn. T. 1958 s. 595). Den är för
120 V och brinner ett år till en strömkostnad av
mindre än 3 ct. Dess väntade livslängd är nästan
fem års brinntid. Lampan kostar 98 ct (ca 5,10 kr.)
och är avsedd för barnkammare, sovrum, badrum
m.m. Den ger ett mjukt grönt ljus från en skiva
med 90 mm diameter (fig. 1). Dess tjocklek är
mindre än 13 mm. Dess framsida är täckt med en
glasklar folie av hård polyvinylklorid (enl. Plastics
Department, Union Carbide International Co). SHl
Föga energiberoende glasdosimeter
Ett nyligen utarbetat luminescerande
Mg-Li-AI-Ag-fosfatglas för dosimetri har en känslighet som är
mindre beroende av den infallande strålningens energi
än det hittills använda Ba-K-Al-Ag-fosfatglasets.
Det senare innehåller nämligen några joner med
ganska högt atomnummer och absorberar därför
mjuka röntgenstrålar starkt. Härigenom är det
mycket känsligare för dessa än för hårdare strålning,
t.ex. från kobolt-60. Dess känslighet för 70 keV
röntgenstrålning är sålunda 18 gånger så stor som
för 1,2 MeV y-strålning. Ändringen av glasets
känslighet med strålningens energi kan visserligen
kompenseras i dosimetern med en blyskärm, men
instrumentets konstruktion förenklas givetvis om man
använder ett mindre energiberoende glas.
En betydande förbättring av glasets egenskaper
kan man uppnå genom att byta ut så många av de
tunga elementen mot lätta som bibehållandet av
goda glasbildande egenskaper och god
strålningskänslighet tillåter. Av elementen i det tidigare
fosfatglaset kan endast barium och kalium komma i
fråga för utbyte; de båda övriga är nödvändiga,
aluminium för att ge glaset stabilitet och silver för att
ge det känslighet.
Genom att ersätta Ba(P03)2 och KP03 med Mg(POs)a
resp. LiPOa erhöll man ett glas med ungefär samma
bearbetningsegenskaper som det tidigare glasets och
ungefär lika stor känslighet för 1,2 MeV y-strålning
men med bara en tredjedel så stor känslighet för
lågenergetisk strålning. Litium i det nya glaset
väntas vidare ge det större känslighet för termiska
neutroner (R J Ginther & J H Schulman i Nucleonics
april 1960 s. 92). SHl
1110 TEKNISK TIDSKRIFT 1 960 H. 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
