Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 41 - Plaster i livsmedelsindustrin, av S Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grad för fett och olja. Polypropen är styvare och
tätare än polyeten samt tål högre temperatur.
Pliofilm hör numera till de äldre
förpackningsmaterialen. Den har nackdelen att åldras
och bli spröd. Polystyren och PVC används i
liten utsträckning som folier men väl till
va-kuumdragna eller formsprutade tråg eller
askar för livsmedel. Polyamidfolien är
svårför-seglad, stark och värmebeständig.
Saran-folien är den av de nu praktiskt
användbara plastfolierna som har den minsta
genomsläppligheten för såväl vattenånga som
syre och aromämnen. Folien är krympbar,
vilket utnyttjas vid förpackning av oregelbundet
formade livsmedel. Den är emellertid dyr och
svår att värmeförsegla.
Mylar-folien har liten genomsläpplighet för
vattenånga men relativt stor för gaser. Den
har utmärkt mekanisk hållfasthet, varför man
kan göra den mycket tunn. Den är dyr och
kan inte värmeförseglas. Den tål upp till 300° C
utan att bli mjuk.
Många förpackningsproblem har kunnat lösas
genom kombination av olika plastfolier med
varandra och med papper eller
aluminiumfolie. Rostat kaffe, som är mycket känsligt för
syre, packas t.ex. nu bl.a. i hårda
vakuumförpackningar av kartong, belagd med
polyeten-Mylar-folie.
"Boil-in-bag"-förpackningar tillverkas i stor
skala i USA och Storbritannien, och i Sverige
skall man just börja tillämpa denna
distributionsform för färdiglagad mat. Det
förpackningsmaterial som härvid skall användas
beror på om varan skall distribueras som
färskvara (vakuumförpackad och djupfryst eller
pasteuriserad) eller som steril helkonserv. I
alla dessa fall skall förpackningsmaterialet
tåla kokning i vatten, så att varan kan värmas
i det, och sistnämnda fallet skall det tåla
sterilisering vid 130—140°C.
Som förpackningsmaterial ifrågakommer
HD-polyeten (hög densitet) som enkel folie eller
lagd på papper, Mylar, MD-polyeten (medelhög
densitet) och polyamidfolie. Till förpackning
av helkonserver fordras material med mycket
god täthet, framför allt mot syre.
Även ätbara folier har börjat komma. I USA
har sålunda acetoglycerider godkänts för
detta ändamål. De smälter vid 45°C; varan
doppas i en smälta och får härvid en 0,025—0,25
mm tjock beläggning som ger ett ganska gott
skydd mot uttorkning och har fördelen att
ingen luft innesluts i förpackningen.
Plasternas sönderfall är en nackdel vid
deras användning som förpackningsmaterial. Ofta
överskattas deras skyddsförmåga, och
plastför-packade varor behandlas som helkonserver,
vilket de givetvis inte tål.
Förpackning av ost
För att skydda ost mot mögel och uttorkning
under lagringen paraffinerar man den så snart
den blivit så torr att paraffinet häftar vid den.
Per Swartling, Statens Mejeriförsök, medde-
TEKNISK TIDSKRIFT 1960 H. 40 J]]]
lade att man på detta sätt erhåller ett ganska
gott skydd men inte ett tillräckligt gott. Under
sex månaders lagring förlorar osten 6 % av
sin vikt som kunden visserligen slipper köpa
som vatten men som gör osten hård och
onödigt tråkig till konsistensen. Vidare är
paraf-finskiktet mekaniskt svagt, varför ostarna måste
omparaffineras under lagringen. Paraffinet ger
inget mögelskydd,varför ostytan behandlas med
en mögelbekämpare, såsom bensoesyraester.
På grund av paraffinets brister har man sökt
andra skyddsmedel för ost under lagringen.
Härvid måste raan ta hänsyn till att koldioxid
utvecklas vid mognadsprocessen och att osten
utvidgar sig. Förpackningsmaterialet måste
tåla utvidgningen, får inte åldras, skall släppa
igenom koldioxid men får inte släppa in syre,
ty då möglar osten. Det får givetvis inte avge
giftiga eller illasmakande ämnen.
Man har ersatt paraffinet med
mikrokristal-lint vax som visserligen har en hel del av det
förras olägenheter men också flera av
plasternas goda egenskaper. Uttorkningen blir
mindre än vid användning av paraffin, men
skyddsskiktet har dålig hållfasthet.
Vanlig cellofan har för stor genomsläpplighet
för vattenånga. Lackerad cellofan är styv,
släpper igenom koldioxid dåligt och skjuts därför
från ostytan, varvid denna lätt möglar.
Cellofan belagd med mikrokristallint vax passar
bra för ostar med svag gasavgivning, men
ojämnheter i ostens egenskaper gör resultatet
osäkert. Saran närmar sig idealet. Plasten är
gastät och krympbar, men har nackdelen att
den inte duger för ostar som avger mycket gas.
Man kan måla ostytan med en emulsionsfärg,
i regel innehållande polyvinylacetat eller
po-lyvinylacetat-polyeten. Filmerna blir skapliga
men måste innehålla mjukningsmedel som inte
får vara giftigt. De ger dåligt skydd mot mögel,
varför man måste använda en
mögelbekämpare. Vidare är vattenångtätheten dålig, den kan
visserligen förbättras genom utvändig
paraffinering, men detta är inte bra. Kombination
med en aluminiumfolie tros ge gott resultat,
men folien sitter mycket hårt fast vid ostytan,
vilket anses vara oangenämt för husmödrarna.
I dag säljs ca 30 % av livsmedlen i
självbetjäningsbutiker, och dessa behöver förpackade
ostbitar på 0,2—0,5 kg. Ostens benägenhet att
mögla försvårar användning av plastfolier till
omslag. Pliofilm används nu mest. Slår man
bara in osten, måste denna förvaras kallt (0 till
—4°C) för att den inte skall mögla under de
tre veckor som distributionen beräknas ta. Man
kan använda sorbinsyra som mögelbekämpare,
men denna utväg är inte tillfredsställande.
Vakuumförpackning är fullt användbar men dyr.
Hantering av mjölk
För misslyckade försök att använda plaster
vid hantering av mjölk och grädde redogjorde
Torsten Storgårds, Mjölkcentralen. För
transportkärl har man provat beläggning med plast
av bakelit-typ, men den nöttes bort på kort tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
