Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 42 - STF oktober
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom mer eller mindre raffinerat utförda
expan-sionskärl och lufttorkningsapparater.
Transformatorernas kortslutningssäkerhet kan nu
beräknas och bedömas mera exakt än tidigare tack
vare automatiska räknemaskiner och
dimensioneringen av lindningarna med avseende på
kortslut-ningskrafterna kan ske noggrannare.
Maskinberäk-ningarna kompletteras emellertid också med
kortslutningsprov i full skala.
Gruppen för Livsmedelsteknik ordnade den 13
oktober 1960 ett av ca 150 personer bevistat symposium
om plasters användning i livsmedelsindustrin (Tekn.
T. 1960 s. 1135). Föredragshållare var Carl A
Jacobsson, STF:s ordförande, Sven Sönnerskog, AB
Svenskt Konstsilke, Alf Linderot, AB Åkerlund &
Rausing, Hugo Fredholm, Sveriges Slakteriförbund,
Per Swartling, Statens Mejeriförsök, Torsten
Storgårds, Mjölkcentralen, och Björn Fredberg, AB
Stockholms Bryggerier.
Den viktigaste användningen för plaster inom
livsmedelshanteringen tycks i dag vara till folier till
förpackningar. Tidigare har papper och papp varit
allenahärskande på detta område, men i
föregångslandet USA ersattes 1958 5 % av
pappersprodukterna med plast och man väntar att ytterligare 10 %
skall gå samma väg 1960.
I allmänhet utgör plasten uteslutande ett skydd för
varan vid rumstemperatur eller låg temperatur men
i vissa fall ställs även andra fordringar på den. För
färdiglagad mat används t.ex. nu förpackningar, i
vilka varan skall kunna värmas i kokande vatten
eller t.o.m. kunna steriliseras vid 130—140°C.
Vidare har man i USA börjat använda ätbara folier
som inte behöver tas av innan man förtär varan.
Den framtida ingenjörsutbildningens inriktning
var ämnet för Gruppens för Teknisk Utbildning möte
onsdagen den 19 oktober men diskussionen kom
också att handla om mycket annat. Torgny
Segerstedt, rektor vid Uppsala Universitet och ordförande
i Universitetsutredningen, ansåg att civilingenjörerna
skulle bereda föga bekymmer under 1960-talet (de
går förmodligen åt hur de än utbildas) men väl
naturvetarna, varav det blir ett överflöd. De bör då
sättas in som akademiska stödtrupper på sådana ej
alltför tekniska poster som nu fylls av
civilingenjörer. Särskilt hade "företagsledare" förklarat sig
intresserade av en typ med fyra universitetsbetyg i
språk och samhällsvetenskapliga ämnen samt
tekniska studier motsvarande en instituts- eller
läroverksingenjör.
Den med de tekniska högskolorna jämngamla
diskussionen om föreläsningar kontra kompendier
drogs upp av Börje Svensson, Jönköping. Uno Lamm,
Asea, ville ha bättre grundutbildning av
teknologerna, de praktiska kunskaperna kan man lättare
komplettera i industrin. Han hade ej mycket till
övers för de av Segerstedt föreslagna
kombinationsexamina. Även om de kunskaper som personer med
sådan utbildning har förvärvat kan vara bra att ha
när en ingenjör har nått en företagsledarställning
så är de föga matnyttiga på vägen dit. I
diskussionen presenterade Sven Brohult, IVA, ytterligare
några vackra förslag till hybridexamina bl.a. en
medicinsk-teknisk lämplig för läkemedelsindustrin.
Svenska Bergmannaföreningen for ca 55 man
starka till Karlskoga fredagen den 21 oktober för att
se och höra om AB Bofors. Bland det besedda
märktes stålverk, valsverk och smedja samt den endast
ett år gamla vakuumljusbågsugnen i stålverket. Till
det sistnämnda objektet anslöt föredraget av Törd
Krey om synpunkter på ljusbågsmältning av stål
kallad VL-smältning.
Ugnen i Bofors är av Heræus tillverkning och får
från kisellikriktare en maximal ström av 15 000 A
vid 45 V. Årsproduktionen är 1 20C—2 000 t stål
och varje ton förbrukar därvid 900—1 000 kWh.
Man kan framställa göt med mellan 300 och 600 mm
diameter, och man kan hålla en smälthastighet av
0,6—0,7 kg/min och 1 000 A. Ugnen kan skötas
såväl manuellt som automatiskt, och man reglerar
till ett elektrodavstånd på ca 20 mm.
VL-smälttekniken har fått stor utbredning särskilt
i USA, där man 1958 hade en kapacitet på 46 000
t/år. Samma år hade man t.ex.
vakuumhögfrekvens-ugnar med en kapacitet av endast 16 300 t/år. 1
Europa finns ett flertal anläggningar särskilt i
England och Tyskland, och i Sverige finns utom hos
Bofors även en VL-ugn i Nynäshamn.
VL-behandling av stål ger en ökning av kvaliteten
nästan i alla avseenden, och det ser ut som om
man nu skulle komma närmare möjligheterna att
helt utnyttja hållfasthetsegenskaperna hos
metalliska material, utan att som hittills behöva räkna med
säkerhetsmarginaler på flera hundra procent.
SVR hade ordnat filmafton måndagen den 24
oktober och räknade in fullt hus.
Gunnar Gruseli, AB Sundh-Byggen, pratade till en
instruktionsfilm om den elementbyggnadsmetod som
användes av företaget. Normalt monteras 25
element eller drygt en lägenhet per dag. Volymtiden
för samtliga arbetare är 3 h/m3. Bjälklagen gjutes
i en elvärmd form och förses med slipsats. Väggarna
gjuts stående i paket.
Rune Bergkvist, Svenska Industribyggen AB,
kommenterade en färgfilm om hur SIAB uppförde
hangarbyggnaden på Arlanda. Den är 94 m lång,
rymmer åtta DC-8 och består av en platsgjuten
mittbyggnad i fem våningar med hangarer på båda
sidor. Hangartaken av 15 cm lättbetong är fritt
ut-kragade och upphängda med linor i mittbyggnaden.
Helge Högstadius, Svenska Shell, introducerade en
ljudfilm som visade uppförandet av en ny typ av
kolgruvschakt i Holland. Dåligt berg kräver
traditionellt inklädnad av schakten med gjutjärnselement.
En sådan konstruktion är känslig för rörelser i
berget. Enligt den nya metoden lägger man in ett
tjockt tätningsskikt av asfaltblock, som genom
uppvärmning i skarvarna omvandlas till en
sammanhängande tjock asfaltisolering, som kan uppta stora
rörelser. Arbetena med asfaltblock och den
skyddande betongen utfördes som glidformsgjutning. Vid
diskussion framhöll Bengt Axelsson att man under
senare år gjutit 1,5 km schakt i Lappland som
glid-formgjutning och därigenom sänkt kostnaden med
60 %.
Till en ljudfilm i färg om Skånska Cementgjuteriets
bygge av den 6 000 m långa, 55 m breda och 9,5 m
djupa Lindökanalen från Bråviken till Norrköping
talade Johan Magnius, AB Skånska Cementgjuteriet.
Ytlagret var av lera som vid 50 m schaktdjup skulle
ha fordrat slänter på 50 m bredd. Mudderverk
kunde ej omedelbart användas då marken innehöll
stor-blockig morän och berg. Muddringen måste
föregås av sprängning som utfördes enligt
Lindömeto-den (Tekn. T. 1960 s. 1120). I maj 1959 sprängdes
i ett skott 30 000 m3 berg och 70 000 m3 lösa
jordarter och morän. Till detta fordrades 4 800 hål och
56 t dynamit. Arbetet beräknas vara klart 1961.
Arne Finné, Sentab, introducerade slutligen en
amerikansk populär ljudfilm om hur en skyskrapa
byggs på endast 1,5 år. Planeringen var ytterst
noggrann. Varje lastbilslast måste komma på minuten.
1178 TEKNISK TIDSKRIFT 19<50 H. 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
