Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 44 - Nya metoder - Revolution i aluminiumtillverkningen? av SHl - Renhållning med kiseloxid, av SHl - Tillverkning va uranhexafluorid för kärnenergiindustrin, av SHl - Framställning av titantetraklorid, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kontinuerligt från kondensationskärlet, och den
senare återförs i processen.
I kondensationskärlet finns ett fack som är delvis
avskilt genom en uppifrån i smältan doppande vägg.
I facket flyter en kyld saltsmälta av 200—400°C på
aluminiet, varigenom kondensvärmet bortförs.
Denna kylning över en saltsmälta har visat sig
nödvändig därför att kylslingor nedsänkta i
aluminiumsmältan har visat stark benägenhet att lösa sig i
denna.
Flera saltblandningar har föreslagits; en lämplig
uppges vara en jämviktsblandning av natrium- och
aluminiumklorid. Vid 250°C och 1 at består den av
ca 81 % AICI3 och 19 % NaCl. Den smälter vid
relativt låg temperatur, har lågt ångtryck och lägre
densitet än aluminium (Chemical Engineering 5 sept.
1960 s. 41; 17 okt. 1960 s. 90—91). SHl
Renhållning med kiseldioxid
Behandlar man en målad eller annan porös yta
med ytterligt finkornig kiseldioxid (Tekn. T. 1960
s. 904), täpper denna igen porerna så att
smutspartiklar inte kan fastna i dem. Den kolloidala
kiseldioxiden är tillgänglig i form av en
koncentrerad suspension som späds ut med 14 delar
vatten vid användningen; 1 1 koncentrat räcker då till
ca 50 ma.
Den från fett, olja och andra främmande ämnen
befriade, torra ytan beläggs med
kiseldioxidsuspen-sion genom sprutning, penselstrykning eller rullning.
Vid torkningen som tar 5—15 min bildar
kiseldioxiden en sammanhängande film och fyller alla
porer. En så tunn film som möjligt ger det bästa
skyddet; för tjocka filmer spricker nämligen lätt.
Den torra filmen är olöslig i vatten eller organiska
lösningsmedel. Den skadas inte vid tvättning med
rengöringsmedel fria från slipande pulver. Enligt
uppgift är målade ytor utomhus två år efter
behandlingen med kiseldioxid lika fina som när de
var nymålade. Största verkan har kiseldioxiden på
ljusa pastellfärger därför att de mest märkbart
smutsats ned (Industrial & Engineering Chemistry
aug. 1960 s. 32A). SHl
Tillverkning av uranhexafluorid
för kärnenergiindustrin
Vid en ny amerikansk metod för framställning av
ren uranhexafluorid ur malmkoncentrat har man
undvikit extraktion med lösningsmedel. Den
tillämpas i en fabrik för 5 000 t/år uranhexafluorid.
Processen består i reduktion av malmkoncentrat U30a
till urandioxid U02 med vätgas, hydrofluorering av
urandioxid till urantetrafluorid UF4, och fluorering
av urantetrafluorid till uranhexafluorid UF0. alla i
virvelbädd, samt destillation av flytande
uranhexafluorid.
Vid de olika processerna avlägsnas automatiskt
föroreningar. Sålunda avgår svavel som svavelväte vid
reduktionen, vismut, kisel, molybden och vanadin
som flyktiga fluorider vid hydrofluoreringen, medan
natrium, kalcium, järn och magnesium stannar som
icke flyktiga fluorider vid fluoreringen.
Som utgångsmaterial används endast ett relativt
rikt malmkoncentrat, erhållet genom sur läkning.
Närvaro av stor mängd föroreningar medför
nämligen stor förbrukning av fluor och fluorväte, medan
närvaro av sodarester från alkalisk läkning orsakar
hopbakning av materialet i virvelbäddarna.
Koncentratet (U30s) agglomereras med litet vatten,
bränns vid 370—480°C, krossas och siktas till en
kornstorlek av 0,075—0,35 mm. Det reduceras med
spjälkad ammoniak vid 540—650°C; avgaserna
befrias från damm i cykloner och bränns, medan
dammet går till agglomereringen.
Erhållen urandioxid matas in på toppen av det
första av två hydrofluoreringskärl av Inconel vid
vars botten torr fluorvätegas och fluidiseringsgas
(kväve) leds in. Avgaserna från det andra
hydro-fluoreringssteget befrias från damm i filter och
används som reagens i det första. Avgaserna från detta
filtreras och tvättas innan de släpps ut i luften.
Urantetrafluoriden förs med en skruvtransportör
till ett komplicerat fluoreringssystem som
konstruerats för maximalt utnyttjande av fluoren och största
utbyte av uranet. I huvudreaktorerna överförs
tetra-fluoriden till flyktig hexafluorid vid 425—540°C. Då
reaktionsprodukterna är gasformiga, införs
kalcium-fluorid för bibehållande av virvelbädden.
Den erhållna uranhexafluoriden innehåller
vanadin som VOFs och spår av molybden, kisel, kol,
svavel, järn och aluminium. De flyktiga VOFa, MoFa,
HF m.m. avlägsnas som destillat i en första
destilla-tionskolonn och de icke flyktiga MoOF4, FeF2, A1F„
m.m. som återstod i en andra kolonn (Chemical
Engineering 11 juli 1960 s. 70—72). SHl
Framställning av titantetraklorid
Titantetraklorid har fått växande användning som
utgångsmaterial för både titan och
titandioxidpig-ment. Då dessa produkters pris till stor del bestäms
av kostnaden för titantetrakloriden är det av vikt
att framställa denna så billigt som möjligt. Åtskilliga
metoder har föreslagits (Tekn. T. 1952 s. 41; 1953
s. 17).
Vid en av de först använda processerna leds
klorgas genom en vilande bädd av titanmalm och koks;
den bildade titantetrakloriden avgår i gasform,
chargen fylls på periodiskt och återstoden tas ut också
periodiskt. Senare har man utarbetat en kontinuerlig
virvelbäddsprocess (Tekn. T. 1955 s. 840). Den äldre
metoden anses olämplig för utgångsmaterial med låg
titanhalt; den nyare fordrar en bestämd kornstorlek
hos malm och koks, och man tycks inte ha löst
avlägsnandet av förorenande fasta klorider på ett
fullt tillfredsställande sätt.
Titanoxidhaltig slagg och ilmenit torde vara de
billigaste råvarorna för titantetraklorid, och man har
därför i USA utarbetat och i halvstor skala provat
en ny kontinuerlig metod som ger högt utbyte av
klorid, tillåter närvaro av de smältande kloriderna
av Mg och Ca samt ger ren titantetraklorid.
En blandning av titanhaltig slagg i lämplig
kornstorlek, kol och bindemedel briketteras. Briketterna
koksas och satsas i en schaktugn där de möter en
ström av klorgas. De vid kloreringen bildade
gaserna går till en första kondensor, vars temperatur hålls
över titantetrakloridens daggpunkt. I den stannar
största delen av de mera svårflyktiga kloriderna.
Gaserna fortsätter till en skrubber, i vilken en del
av titantetrakloriden kondenseras och resten av de
nämnda kloriderna slås ned. Det härvid erhållna
slammet går till en tork, i vilken titantetrakloriden
drivs av; den fasta återstoden går tillsammans med
kloriderna från den första kylaren till ett kärl, i
vilket de neutraliseras med kalkmjölk. Det erhållna
slammet går till avsättningsdammar.
Den renade titantetrakloridångan kondenseras, först
i en kylare och sedan i ett torn, där gaserna tvättas
med till —20°C kyld titantetraklorid. Restgaserna,
CO och C02, tvättas med kalkmjölk i en skrubber
innan de släpps ut i luften (L D Fetterolf & C M
McFarland i Chemical Engineering Progress maj
1960 s. 68—72). SHl
1226 TEKNISK TIDSKRIFT 19<50 H. 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
