Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1960, H. 45 - Andras erfarenheter - Dihydroxiaceton i kommersiell skala, av SHl - Smörjning genom reglerad korrosion, av SHl - Föga slirande personbilsdäck, av SHl - Termoelement av kiselkarbid-grafit, av SHl - Ftalsyra genom oxidation av xylen i vätskefas, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emk
mV
Temperatur
Fig. 1. Kiselkarbid-grafitelementets elektromotoriska
kraft.
den vid reaklion med proteiner ger en brunfärgad
produkt (Chemical & Engineering News 22 febr.
1960 s. 62). SHl
Smörjning genom reglerad korrosion
En amerikansk undersökning har visat att
metalldelar kan smörjas av korrosionsprodukter vid hög
temperatur. Man har studerat oxid- och
halogenid-filmer som bildas på metaller vid temperaturer upp
till 815’°C. Friktionsvärme gynnar en reaktion
mellan metallen och aktiva atomer som blivit
tillgängliga genom sönderdelning av klorfluorkolföreningar.
Gränsskiktet av korrosionsprodukterna skyddar
metallytan och smörjer den.
Halogensubstituerad metan och elan är lovande
för åstadkommande av gränsskiktsmörjning. Med
stål och andra järnhaltiga legeringar ger
diklorodi-fluorometan järnklorid som smörjmedel.
Fluor-kol-bindningen bröts däremot inte vid hittills gjorda
experiment.
Atmosfären är bara en av de faktorer som
påverkar smörjningen; stålets typ är också av stor
betydelse. Härdat verktygsstål slits t.ex. snabbt vid
över 315°C i närvaro av diklordifluormetan.
Slitningen beror då mest på korrosion genom stark
kemisk aktivitet. Med mindre reaktiva legeringar
och blandningar av mono- och
dibromofluorometa-ner kan slitningen bli liten vid 25—650°C.
Den idealiska smörjande filmen skall inte reagera
vidare med den smörjmedelsbildande gasen, en
fordran som sällan är uppfylld. Den skall vidare ha
låg skjuvhållfasthet, så att så litet friktionsvärme
som möjligt uppstår, samt absorbera avtagande
mängd gas med stigande temperatur så att den med
denna växande reaktionshastigheten kompenseras.
Ibland kan reaktionshastigheten regleras genom
tillsats av t.ex. kiselhexafluorid eller legeringsämnen i
metallen (Chemical & Engineering News 4 april
1960 s. 50). SHl
Föga slirande personbilsdäck
I Storbritannien har man gjort försök med bildäck
av ett butadiengummi med hög hysteres och börjat
tillverkning i halvstor skala av sådana däck.
Gummit ger hög friktion och uppges gå betydligt
säkrare på våta vägar än vanliga däck. Dessutom
skriker de mycket mindre i kurvor.
En nackdel hos de nya däcken är att de på grund
av gummits höga hysteres värms upp betydligt mer
än vanliga däck vid körningen. De har nylonkord
och rekommenderas inte för farter över 135 km/h.
För närvarande är de avsedda främst för lyxbilar
som körs mycket i tätorter. De är ca 30 °/o dyrare
än vanliga däck, men billigare däck för vanliga
personbilar, motorcyklar och mopeder bör kunna
tillverkas, då gummit inte är dyrt (G Wilkins i
Engineering 26 aug. 1960 s. 278). SHl
Termoelement av kiselkarbid-grafit
Man har länge vetat att ett termoelement av
kiselkarbid och grafit ger mycket högre elektromotorisk
kraft vid hög temperatur än någon användbar
metallkombination. Man har mätt temperaturen i smält
stål med termoelement bestående av ett i ena ändan
slutet grafitrör och en i detta instucken
kiselkarbid-stav, fogad vid rörets botten. Termoelementet
fungerar mycket bra, men det är klumpigt och röret
förstörs snabbt genom att grafiten oxideras.
Då man nu kan erhålla tät, ogenomsläpplig
kiselkarbid, varav lätt i ena ändan slutna rör kan till-
verkas, kan man tillverka termoelement med
kisel-karbiden ytterst. Denna börjar oxideras i luft först
vid 1 600°C mot 5,00°C för grafit. Sådana element
är därför hållbarare än de tidigare och kan
dessutom göras klenare. Man har gjort element med
6 mm yttre diameter och 300 mm längd eller 12 mm
diameter och 600 mm längd.
Eftersom kiselkarbid-grafitelementet ger hög emk
(fig. 1), kan denna mätas med en enkel
millivolt-meter. Elementet är sprött. Dess höga
värmeledningsförmåga gör att det måste doppas ned djupt
i den heta zonen och att det kalla lödstället måste
kylas effektivt (G M Butler Jr i American Ceramic
Society Bulletin aug. 1960 s. 407). SHl
Ftalsyra genom oxidation av xylen i vätskefas
Enligt en ny amerikansk metod överförs xylener till
fria karbonsyror genom oxidation med bara svavel
och vatten. I vanliga fall behövs närvaro av en bas,
såsom natriumhydroxid eller ammoniak, vid
genomförandet av denna reaktion. Man erhåller då
syrornas salter. Den nya processen fordrar ingen bas,
och t.ex. toluen ger därför direkt bensoesyra enligt
C0H5CH3 + 3 S + 2 H,0 CeH5COOH + 3H2S
För att processen skall lyckas måste man hindra
svavlet att reagera direkt med den organiska
föreningen, ty i annat fall bildas helt andra produkter,
såsom stilbener, dibensyler och tetrafenyltiofener.
Den organiska utgångsprodukten skall därför
upphettas tillsammans med stort överskott på vatten
innan den hinner reagera nämnvärt med svavlet.
Mest effektivt är att lösa den i vattnet innan svavlet
sätts till, men man kan också föra in den i en
upphettad blandning av svavel och vatten.
Reaktionstiden är 15 min. till 2 h vid 200—400°C.
Överraskande är att reaktionen är reversibel. Den
kan därför drivas till slut genom användning av
oxidationsmedel i överskott eller genom
avlägsnande av en reaktionsprodukt. Man kan t.ex. använda
svaveldioxid som reagerar med svavelvätet under
bildning av svavel. I själva verket kan oxidationen
genomföras med svaveldioxid i stället för svavel.
Denna reaktion har tidigare studerats i gasfas med
vanadinkatalysator, men man måste då använda
stort överskott på toluen för att få gott utbyte av
bensoesyra, och det är svårt att över huvud taget
erhålla tvåbasiga syror. Vid reaktion i vätskefas
behövs däremot ingen katalysator, och man får
ftalsyra i högt utbyte vid oxidation av xylen.
Metoden har hittills provats bara i
laboratorieskala. Den förefaller mest lovande för oxidation av
ortoxylen till ortoftalsyra. Man lär ha erhållit upp
till 85 l0/o utbyte av ftalsyra vid fullständig
förbrukning av xylenen (Chemical & Engineering News 25
april 1960 s. 60). SHl
1254 TEKNISK TIDSKRIFT 19<50 H. 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
