Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 2 - Överenskommelse vattenkraft — naturskydd, av Jonas V Norrby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ställningstaganden
Sammanlagt har förhandlingarna rört 70
konkreta objekt (sjöar, forsar, älvsträckor), som
Naturvårdsdelegationen ansett vara av särskilt
värde, huvudsakligen på basis av Gunnar
Beskows nämnda förteckning. Av dessa 70 objekt
har 28 friställts för utbyggnad och 28
undan-tagits från utbyggnad, medan
ställningstagandet uppskjutits beträffande 14 objekt, därav för
7 till 1966 och för 7 till 1971, fig. 1. Det kan
kanske se ut som om denna sifferkombination
gömmer någon djupare
förhandlingsmatematik, vari 7-talet spelat en framträdande roll. Så
är emellertid icke fallet, utan det är helt och
hållet slumpen, som förlänat siffrorna denna
skenbara bild av salomonisk fördelning. Den
erhållna sifferbilden kan dock symbolisera att
överenskommelsen utgör en kompromiss, där
båda parter gjort långtgående eftergifter och
visat ömsesidigt hänsynstagande.
Under förhandlingarnas gång visade det sig
tämligen snart att det aktuella området innehöll
två brännpunkter, Sarek och Tärna. Orsaken
härtill är, att de vattendrag, som grupperar sig
kring dessa båda namn, erbjuder ovanligt
gynnsamma utbyggnadsmöjligheter samtidigt som de
utgör "riksklenoder" från
naturskyddssynpunkt. Inom Vattenfall har man haft förståelse
för tanken att intill Sarekmassivet bibehålla
ett orört område av alpin natur, vilket kommit
till uttryck i överenskommelsen genom att vi
medgivit att Vuojatätno med bl.a. sjöarna
Virihaure, Vastenjaure, Sallohaure och Kutjaure
undantas från utbyggnad.
Medverkande till Vattenfalls ställningstagande
har även varit att man härigenom undviker ett
ingrepp med svårartade verkningar för de
ren-skötande samerna inom området. Vårt
medgivande beträffande Vuojatätno torde väsentligt
underlätta ett förverkligande av förslaget om
den nya nationalparken Padjelanta intill
Sa-reks nationalpark.
Till det som undantagits från utbyggnad i
närheten av Sarek hör också sjön Petsaure,
säkert välbekant för många besökare av
Saltoluokta turiststation. Bekräftelse har också
givits på att Rapaälven och sjön Laitaure skall
förbli orörda av vattenkraftutbyggnader.
Vidare har våra utbyggnadsplaner beträffande
Tar-raätno och Kamajokk samt sjöarna Saggat och
Sitojaure — samtliga i Lilla Lule älv, söder om
Sarek — lagts på hyllan fram till 1971. Frågan
om dessa planers förverkligande kommer
alltså att kunna bedömas under hänsynstagande
till ytterligare ett decenniums rön och
erfarenheter, bl.a. av andra kraftkällors
konkurrensmöjligheter.
I Tärnaområdet, dvs. Umeälvens källflöden,
har intressemotsättningarna framför allt gällt
Tärnaån med Tärnasjön. Överenskommelsen
innebär på denna punkt ett uppskov till 1971.
Man har emellertid varit överens om att
fortsatta diskussioner redan dessförinnan skall tas
upp. Från Vattenfalls sida har medgivits att
dessa diskussioner föres med utgångspunkt från
att de naturvärden, som Tärnasjön med
tillflöden representerar, väsentligen bevaras.
Avtalets ekonomiska innebörd
Om man i runda tal försöker summera
överenskommelsens kraftekonomiska innebörd för
Vattenfall, blir resultatet följande. De statliga,
outbyggda vattenkrafttillgångarna inom det
avhandlade området utgör ca 12 TWh/år
(miljarder kWh per år). Härav har 2 TWh
undantagits från utbyggnad, beträffande ytterligare
2 TWh har ställningstagandet uppskjutits,
medan resterande 8 TWh friställts för utbyggnad.
Bland de från utbyggnad undantagna objekten
utgör Vuojatätno i Stora Lule Älv det
viktigaste. Här skulle man nämligen ha kunnat bygga
en anläggning med en produktionsförmåga av
nära 1 TWh och med ovanligt goda
regleringsmöjligheter. I kostnadshänseende är
Vuojatätno fullt i klass med de bästa utbyggnadsobjekt,
som över huvud taget återstår i landet. Även
en del av övriga från utbyggnad undantagna
objekt är gynnsamma från kraftekonomisk
synpunkt, men det finns också åtskilliga, vars
betydelse för kraftförsörjningen mera kan sägas
vara att de utgjort en reserv på längre sikt.
Slutord
Även om överenskommelsen sålunda innebär
eftergifter, som känts tunga, är det
dominerande intrycket inom Vattenfall dock en djup
tillfredsställelse över att de långvariga
överläggningarna lett till ett positivt resultat. Ett
materiellt värde ligger bl.a. däri, att vårt
planerings- och projekteringsarbete fått ett
fastare underlag och kan ges en mera entydig och
koncentrerad inriktning med direkta
kostnadsbesparingar som följd. Likaså värderar vi den
arbetsro, som överenskommelsen bör kunna
innebära genom att den många gånger väl
polemiska debatten om våra utbyggnader
rimligtvis borde tona av. Men det största värdet med
överenskommelsen ligger nog ändå i att
vattenkraftens och naturskyddets företrädare
kommit varandra närmare, och att man har
anledning hoppas att den fortsatta
vattenkraftutbyggnaden skall kunna ske i ganska gott
samarbete och samförstånd.
I detta sammanhang må nämnas, att en
omständighet som särskilt i ett tidigare skede
försvårat en överenskommelse på detta område
har varit, att naturskyddsorganisationerna är
så många och att målsättningen på
naturskyddssidan varit ganska splittrad. Det gjorde
oss osäkra på om vi verkligen hade att göra
med förhandlingsparter, som kunde samlas
kring en entydig och hållfast lösning. Den
samling, som skett genom tillkomsten av
Naturvårdsdelegationen och under landshövding Bo
Hammarskjölds erfarna ledning, har emellertid
än en gång bekräftat talesättet att "enighet ger
styrka". Det skedda kan sägas vara en
bekräftelse på önskvärdheten av ett auktoritativt och
koncentrerat naturskyddsorgan i vårt land —•
TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 2 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
