- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 92. 1962 /
61

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 4 - Landvinningar inom geodesin, av Arne Bjerhammar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Landvinningar inom
geodesin

Professor Arne Bjerhammar, Stockholm

Fig. 1. Geoiden
är den
ekvipo-tentialyta som
sammanfaller
med
världshavsytans medelläge.

Enligt gängse terminologi benämnes
vetenskapen om himlakropparna astronomi. Härvid
undantages emellertid det direkta studiet av vår
egen planet, vilket närmast faller inom
geodesin. Parallellt med geodesin arbetar ett antal
andra vetenskaper med det rent fysikaliska
studiet av vår egen jord, och samtliga dessa
vetenskaper sammanfattas i allmänhet under
begreppet geofysik. Gränsen mellan geofysik och
geodesi är i vissa avseenden flytande, men
ursprungligen har inom geodesin endast
inneslutits det rent deskriptiva studiet av jorden. Efter
hand har även rent geofysiska problem börjat
behandlas inom geodesin.

Geoidens form

Den första bestämningen av jordens
konfiguration utfördes redan 200 f.Kr. av Eratosthenes
som utgick från att jorden var en sfär. Under
1500-talet utvecklades av Copernikus idéerna
om att jorden roterar i en bana kring solen
och att jorden samtidigt roterar kring sin egen
axel. En dylik jord kan ur jämviktssynpunkt
icke vara en sfär utan närmast en
rotations-ellipsoid. I början av 1700-talet blev man i
stånd att verifiera dessa hypoteser bl.a. genom
mätningar i norra Sverige och Peru, och man
fann att jorden hade en fullt mätbar
avplatt-ning. Omkring 1850 framlades de första
teorierna för bestämning av jordens form,
grundade på observationer av tyngdkraften. Man

Topografiska jordytan

Geoiden

Lodavvikelse

526

avsåg då, att bestämma den figur, som
definieras av medelhavsytan och dess tänkta
förlängning in i kontinenterna. Denna
"ekvipotential-yta" benämns i allmänhet geoiden, fig. 1.
Under de följande 100 åren blev det en av
geo-desins huvuduppgifter att söka åstadkomma en
noggrannare bestämning av denna geoid.
Problemet var såväl ur matematisk som ur
mät-teknisk synpunkt utomordentligt komplicerat.
För att lösa denna uppgift har geodesin blivit
tvungen att i sig införliva en mängd nya
metoder och vid tillämpning av dessa metoder
har instrument av helt nya slag kommit till
användning.

De allmänna teorierna för bestämning av
geoidens form har ända till helt nyligen i
betydande utsträckning baserats på vissa hypoteser
om en allmän "isostasi" för jordskorpan. Man
förutsatte att kontinenterna "simmade" på
jordens flytande inre och att härvid hydrostatisk
jämvikt förelåg ca 100 km innanför den yttre
jordskorpan. Med utgångspunkt från dessa
förutsättningar och med kännedom om jordens
tyngdkraftsfält kunde man i viss utsträckning
beräkna jordens form samt även direkt
bestämma lodavvikelserna i utvalda punkter på
jordytan. Den ryske vetenskapsmannen Molodensky
framlade emellertid 1948 en helt ny teori för
bestämning av jordens form utan användande
av den omdiskuterade hypotesen angående
isostasi (Tekn. T. 1959 s. 903). Denna nya teori
har under senaste år i väsentlig grad omändrat
geodesins allmänna målsättning.

Även de rent geometriska metoderna för
bestämning av jordens form har utvecklats
kraftigt under senare år. Så har t.ex. framkommit
metoder för "stellar-triangulering". En av
dessa metoder bygger på användning av månen,
som hjälpobjekt vid fotografering mot
stjärnhimmeln (Markowitz). En annan metod har
utvecklats av finländaren Väisälä som
fotograferar en satellit eller ballong mot stjärnhimmeln.
I båda fallen förutsätts samtidiga observationer
från ett flertal terrestra mätpunkter. Vid den
matematiska bearbetningen utnyttjas
stjärnornas koordinater samt de kända mätpunkternas
koordinater för bestämning av nya punkter.

TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 1 J33

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:45:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1962/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free