- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 92. 1962 /
127

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 7 - Praktisk djuphavsforskning, av Bo Cassel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fig. 3. Batyskafen "FNRS 3"; 1
sjunk-hastighetsmätare, 2 luft- och
vattenbar-lasttankar, 3 omkastbara propellrar, A
luftsluss, 5 elbatterier vägande ca 600

kg, 6 positionsljus, 7 strålkastare, 8
elektronblixt, 9 observationsöppning, 10
ca 10 m lång kätting med
elektromagnetisk koppling, 11 barlast, 12 flytskrov.

observationskammaren, byggdes för "FNRS 2"
av sju aluminiumtankar som placerades i
vertikal ställning. Genom ett rörsystem stod
tankarna i förbindelse med det omgivande
vattnet och behövde därigenom inte vara
tryckfasta, då praktiskt taget samma tryck rådde på
ut- och insidan. Tankarna placerades på en
stålställning som bar upp
observationskammaren och ett hölje byggdes runt om. Olika såväl
fasta som flytande ämnen prövades som
flyt-kropp innan man bestämde sig för en
bensintyp med låg densitet. Som barlast valdes
järn-hagel. Dessa stuvades i två vertikala cylindrar
som löpte genom flottören och som nedtill
avslutades med en tratt omsluten av en
strömspole. Så länge strömmen var sluten, tillslöt de
nedersta hageln tratten och hindrade de
övriga att rinna ut, men när strömmen bröts
kunde önskad mängd av barlast släppas ut.

Strömförsörjningen till strålkastare,
manöverdon för barlast, framdrivning m.m. lämnades
av ackumulatorbatterier. Batterierna
placerades i järntråg, där de förvarades i olja. Då
trågen stod i förbindelse med vattnet behövde
inte batterierna stå tryckfast. I nödfall kunde
batteritrågen, som var upphängda i kraftiga
elektromagneter, utlösas och ytterligare öka
batyskafens flytförmåga.

För att ge batyskafen en viss manöverförmåga
utrustades den med två elmotordrivna
propellrar som gav den någon knops fart.
Propellrarna skulle endast användas, när batyskafen
låg några meter ovanför bottnen så att man
kunde observera ett större område.

Dykningar med "FNRS 2"

"FNRS 2" var färdig 1948. Ombord på ett
lastfartyg transporterades batyskafen till Dakar,
och där utfördes under hösten de första
dykningarna med "undervattensfriballongen".
Pic-card var mycket noga med att inte ta onödiga

risker, och även om han själv var förvissad
om "FNRS 2:s" tillräckliga hållfasthet,
föregicks en dykning med besättning alltid av en
obemannad dykning till 50 % större djup än
det avsedda observationsdjupet.

Batyskafen var utrustad med instrument som
kopplades till manöverorganet för utlösningen
av barlasten. Man kunde ställa in utlösningen
antingen på ett visst förutbestämt djup eller på
en tidsfördröjning. Vanligen använde man
båda metoderna. Obemannade och bemannade
dykningar till varierande djup visade, att de
principer som "FNRS 2:s" olika instrument
grundade sig på var riktiga. Men de visade
också en hel del nackdelar främst i fråga om
utformningen av flottören. De båda
observatörerna måste t.ex. gå in i observationskammaren
medan batyskafen stod kvar i lastrummet på
transportfartyget. Sedan den sjösatts, fylldes
bensinen, dykningen utfördes, och sedan den
återkommit till ytan måste bensinen tömmas
ur tankarna, batyskafen lyftas ombord på
fartyget, och först därefter kunde de instängda
lämna sin trånga forskarplattform.
Dykningarna tog lång tid, och man var beroende av att
havet var lugnt.

Efter ett antal provdykningar beslöt Piccard
att göra en nedstigning till 1 000 m djup. I
enlighet med sina säkerhetsprinciper sände han
först ned batyskafen obemannad till 1 400 m,
det största bottendjup som fanns i närheten av
den planerade dykplatsen. Dykningen gick bra
och alla instrument fungerade till belåtenhet,
men när bensinen skulle pumpas ut i hög sjö
skadades flottören och 1 000-metersdykningen
med besättning kunde inte utföras. Det hade då
hunnit bli sent på hösten och
väderlekssituationen var ogynnsam. De medel som anslagits
till försöken var dessutom på upphällningen
och Piccard måste avbryta försöksserien.
"FNRS 2" hade då som största djup nått 1 380
m vid den sista dykningen utan besättning.

TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 7 ][27

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:45:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1962/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free