Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 7 - Praktisk djuphavsforskning, av Bo Cassel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 6. Batyskafen "Trieste" i Apra Harbour pä Guam efter
rekorddykningen till 10 910 m djup i januari 1960.
Willm, som varit en av
ombyggnadskonstruktörerna.
Det visade sig snart att man övervunnit de
flesta nackdelarna hos "FNRS 2" och att
"FNRS 3" hade förutsättningar att bli ett
riktigt djuphavsskepp. I augusti 1953 dök
baty-skafen utan besättning till 1 520 m och alla
instrument fungerade till konstruktörernas
belåtenhet. Strax därpå gjordes en dykning med
besättning till 750 m, och några veckor senare
Fig. 7. J-Y Cousteaus "undervattenstefat" i Nizza i oktober 1960.
nåddes djupet 1 550 m, det största djup som
människor dittills nått. Före månadens utgång
nådde "FNRS 3" 2 100 m djup.
Efter några månaders uppehåll återupptogs
dykningarna i november 1953 och frånsett en
del smärre missöden med instrument blev
dessa dykningar så lyckade att de franska
marinmyndigheterna gav sitt tillstånd till en 4
000-metersdykning. Detta djup hade vid
konstruktionen av "FNRS 2" ("FNRS 3" hade samma
observationskammare) ansetts uppnåeligt av
Piccard. Dock ansåg han att ett obemannat
prov till 50 % större djup först skulle utföras.
Fransmännen följde dock inte Piccards
säkerhetsnormer utan nöjde sig med en obemannad
dykning till 4 100 m. När allt fungerade vid
denna dykning gav sig de enligt Piccards
uppfattning våghalsiga fransmännen den 15
februari 1954 ned till 4 050 m djup i Atlanten utanför
Dakar. Oceanernas medeldjup 4 000 m hade
passerats.
Batyskafen "Trieste"
Professor Piccard lämnade samarbetet med
fransmännen när han fick ett erbjudande från
Italien att konstruera en helt ny batyskaf. Det
var schweiziska och italienska institutioner
och industrier som satsade medel och Piccard
startade det nya projektet med sin son Jacques
som medhjälpare. Erfarenheterna från "FNRS
2", som noga bearbetats under ombyggnaden
av denna farkost, låg till grund för den nya
konstruktionen. Piccard hade framför
fransmännen den fördelen att han fick börja på nytt
och inte behövde tänka på att behålla några
gamla konstruktionsdetaljer.
Observationskammaren fick samma storlek
som hos "FNRS 2—3", men tillverkades denna
gång i smitt stål med betydligt större
hållfasthet. Piccard angav från början
observationsdjupet 6 000 m som mål, vilket skulle uppnås
med mycket god säkerhetsmarginal. Givetvis
gjordes även nu omfattande prov och
modellförsök, men erfarenheterna från det tidigare
arbetet var till stor hjälp och redan på
sommaren 1953 var den nya batyskafen färdig. I
augusti började dykningarna på små djup
varvid det visade sig, att alla instrument och
annan utrustning fungerade perfekt.
"Trieste" skilde sig till utseendet från "FNRS
3". Flytskrovet var cylindriskt och indelat i
tolv tankar. Skotten mellan tankarna var
utmärkta med målade band på utsidan av
flytskrovet. Konstruktionen var stabil och
bogsering kunde ske även under ogynnsamma
väderleksbetingelser.
Piccard var mycket nöjd med den nya
versionen av batyskafen. Han ansåg
säkerhetsmarginalerna så betryggande att obemannade
dykningar inte behövde utföras, när alla
manöverorgan och instrument efter de förberedande
dykningarna visat sig helt tillförlitliga. Redan
i slutet av augusti 1953 uppnådde far och son
Piccard 1 080 m djup och i september nådde
de 3 150 m, fig. 5.
129 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
