Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 8 - Fastighetsbildningens roll i omdaningen av vår landsbygd, av Gerhard Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flyttades ut ur byn, kring dem växte kanske
nya jordbruk upp, lägenheter och torp sköt
upp i skogarna och vi fick den bebyggelsebild,
som i dag ofta är typisk med spridda
bosättningar och gårdsgrupper. Ekonomiskt har den
haft sina påtagliga fördelar med det nära
sambandet mellan lius och ägor. Sociologiskt har
nackdelarna med tiden blivit allt mer
märkbara, speciellt i skogsområdena, där ofta de
isolerade enheterna först läggs ner. På den
tätare slättbygden däremot förefaller den spridda
bebyggelsen vara en livskraftig bosättningsform.
Skiftena fick sålunda inte bara en
omarron-derande effekt utan hade även stora sekundära
verkningar. De möjliggjorde bl.a. ett ökat antal
hemmansklyvningar, både genom att sådana
var lättare genomförbara när ägorna låg
samlade och genom att den starka uppodlingen
och allmänna intensifieringen skapade större
produktionsunderlag och utrymme för delning.
Hemmansklyvningarna blev sålunda en följd
av befolkningsökning och skifte, men spelade
i sig själva knappast någon aktiv roll för att
omforma landsbygden. Reglerna var
huvudsakligen av restriktiv natur, men ej ens dessa
restriktioner torde ha haft något större
inflytande på utvecklingen. Den aktiva rollen
tillkom sålunda främst skiftena, som ju helt
koncentrerade sig på jord- och skogsbruket.
Beträffande bostäder var
fastighetsbildningens roll länge helt passiv. Först på de sista
decennierna har det blivit möjligt att via
av-styckningsverksamheten i viss mån dirigera
utvecklingen.
Men större intresse än det förflutna har väl
framtiden. Vilken roll får fastighetsbildningen
på omdaningen av morgondagens samhälle
t.ex. på jordbruks- och skogsbrukssidan? Vad
önskar vi, vilka möjligheter har vi, och vad
vill vi?
Storleksrationalisering
Till att börja med vill vi ha fram större
företagsenheter. Vår jordpolitik av i dag satsar
markerat på detta och den faktiska
utvecklingen går otvetydigt i samma riktning. Med
ökad mekanisering och ökat pris på
arbetskraften blir det mer och mer irrationellt att
närmare två tredjedelar av
brukningsenheter-na i vårt land har mindre än tio hektar åker.
Pågående undersökningar vid
Lantbrukshögskolan har preliminärt gett resultat som klart
demonstrerar, att storleksrationalisering som
genomsnitt är en utomordentligt lönande
åtgärd, då det gäller själva jordbruksjorden.
Beträffande skogen är däremot inte sambandet
lika klart.
Vad kan fastighetsbildningen betyda i den
processen?
Till synes inte särskilt mycket.
Fastighetsbildningslagstiftningen är inställd på att
förhindra ytterligare uppdelningar av jordbruk
och skog och ägnar stort utrymme åt de
jordpolitiska villkoren för sådana. Men i realiteten
är ju detta en i dagens läge ganska betydelse-
lös spärr, när befolkningsminskningen i
jordbruket ändå gör, att en sådan uppdelning
sällan blir aktuell. Lagstiftningen driver däremot
knappast fram sammanläggningar, utan dessa
blir fortfarande främst beroende av
jordägarnas egna initiativ.
Rent allmänt får man nog säga, att statliga
organ överhuvud har ganska små möjligheter
att påskynda denna sammanslagning av
smärre enheter till större. Det primära måste här
vara avflyttningen från jordbruket. Först
genom att ett tillräckligt antal befintliga eller
latenta brukare försvinner från näringen, skapas
utrymme för storleksrationalisering. Ännu har
knappast den statliga politiken gått ut på att
mera deciderat påskynda flykten från
jordbruket. Snarare kan de olika stödåtgärderna som
helhet väntas ha haft en restriktiv effekt.
Givetvis finns lantbruksnämnderna med direkt
uppgift att verka för en storleksrationalisering.
Men ser man den grenen av deras verksamhet
under ett litet större perspektiv än det enskilda
fallet, blir man skeptisk till att nämndernas
åtgöranden totalt leder till väsentligt ökad
sammanläggning.
Om nämnderna i ett visst fall liar lyckats
förvärva ett jordbruk i syfte att förstärka ett
annat och därmed undandragit det från
marknaden, riktar sig förmodligen de aktuella eller
latenta köparnas efterfrågan mot andra
enheter och hindrar eventuellt att dessa används
som tillskottsjord. Det är inte troligt, att
lantbruksnämnderna i högre grad ökat flykten från
jordbruket och åstadkommit att brukare
lämnat jordbruksnäringen. Att
storleksrationalisering också kan verka snabbt utan pådrivning
av statliga lagar och organ ser vi bl.a. från
utvecklingen i USA, där sedan 1940 ungefär
hälften av alla jordbruk försvunnit som
självständiga enheter. Det är alltså en långt snabbare
takt, än vad vi med all vår jordpolitik lyckats
åstadkomma hos oss.
Nej, lantbruksnämndernas insats ligger nog
mera på det planet, att de — utom att de ger
bidrag till olika förbättringsåtgärder,
underlättar kapitalanskaffning till jordbruket etc. —
främst hindrar, att den nödvändiga
förstoringsprocessen samtidigt leder till en ökad
splittring och försämrad arrondering. De
verkar så att säga för att överföringen av jord sker
i sina rätta banor, och för att
sammanläggningarna av enheter något så när passar ihop. Och
detta är också viktigt, eftersom risken är stor
för att okontrollerade hopköp annars skulle
trasa sönder fastighetsstrukturen. Genom att
vidare positiva åtgärder sätts in i tid, kan
kanske i många fall en annars hotande
destruktion av jordbruket förhindras i en bygd, som
i och för sig har förutsättningar att bestå.
Omarrondering
Om fastighetsbildningen sålunda inte spelar så
stor roll för storleksrationalisering på bred
front, blir den avgörande då det gäller
förbättring av fastighetsstrukturen genom omar-
146 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
