Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 8 - Henning Pleijel †, av Ivar Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henning Pleijel †
Människans minne är kort, och det kan kanske
befaras att bilden av en man som går bort vid nära
90 års ålder, nära 30 år efter avslutad lärargärning,
kan ha bleknat något i det allmänna medvetandet.
För mig som en av Pleijels äldsta elever — jag
började mina KTH-studier samma år som han blev
professor där — är det därför en mycket kär plikt
att med några ord erinra om hans betydelsefulla
gärning ocli hans rika personlighet.
Pleijels studier låg egentligen helt på det
akademiska planet där han blev fil. dr och (1906) docent
i mekanik och matematisk fysik. Genom arbeten för
Telegrafstyrelsen fick han emellertid redan under
studietiden kontakt med elektrotekniken, och hans
doktorsavhandling gällde ett så pass tekniskt
betonat ämne som resistans och induktans för ledare
omgivna av metallmantel. Han var sålunda fast
knuten till Telegrafverket under hela sin studietid och
ända fram till dess han 1913 blev professor vid KTH
och svarade där bl.a. dels för elementar
undervisning dels för verkets provningsanstalt.
Framförallt skaffade han sig under denna tid
internationellt anseende genom djupgående och
eleganta undersökningar av ledningars och särskilt
sammansatta telefonledningars egenskaper.
Då han vid KTH kom i kontakt även med
kraftteknikens problem, låg det nära till hands för honom
att ägna sig åt den för överspänningsfenomenen så
viktiga teorin för vandringsvågor på kraftledningar.
Han utarbetade generella formler för dämpning och
distorsion på ledningar, och gav därvid även en
elegant framställning av strömförträngningens
inverkan. särskilt på vågfronten. Han lämnade även i
samband med elektrifieringen av de svenska
järnvägarna viktiga bidrag till teorin om telestörningar
från enfasbanor och deras bekämpande.
Bland rent teoretiska undersökningar må nämnas
en djupgående och betydelsefull undersökning av det
från ledningsteorin kända reciprocitetsteoremet och
förutsättningen för dess utvidgning även till icke
lineära strömmar.
Pleijel var uppenbarligen en stor beundrare av
Heaviside och hans operatorkalkyl med vars hjälp
han ofta nästan lekte fram lösningar på svåra
tran-sienta problem enbart genom att i en känd lösning
för stationärt växelströmstillstånd ersätta den
symboliska metodens ja> med operatorsymbolen p.
Såsom den matematiker han var kunde han därvid
både lägga en fastare matematisk grund för
metoden än vad som tycktes framgå av åtminstone då
kända arbeten av Heaviside, men även klart se de
gränser utanför vilka metoden blev osäker.
Tyvärr framkom det mesta av detta närmast som
antydningar i föreläsningar och tekniska uppsatser,
kanske ungefär som hos föregångaren Heaviside.
Om en samlad framställning i matematisk form
kommit till stånd, skulle kanske operatorkalkylens
och Fourier—Laplace-transformationernas
förespråkare kunnat nå enighet om gränser och
tillämpningsområden tidigare och med mindre stridigheter än
som nu blivit fallet, även om fred nu tycks vara
sluten. Pleijel själv försökte länge, och delvis med
framgång, att vidga gränserna för den egentliga
operatorkalkylens metoder, men övergick så
småningom själv för de svårare problemen till
Fourier-integralernas metoder. Pleijel vidgade
operatorkalkylens tillämpning genom att påvisa, alt Thévenins
teorem är giltigt även för transienta fenomen. Det
kan vara intressant att konstatera, att han skrev sin
sista uppsats om operatorkalkyl så sent som 1960,
vid 87 års ålder.
Pleijel var föredömlig i sitt sätt att se och angripa
problemen, liksom att ständigt låta matematisk
analys och fysikalisk framställning följas åt. Hans
undervisning blev därför utomordentligt inspirerande
för dem som hade intresse för teknikens teoretiska
grunder. Däremot kan man kanske knappast säga
att han var en god lärare i den meningen, att han
gav sina elever ett för praktiska behov systematiskt
upplagt lärostoff. Därtill var han nog alltför
impulsivt och romantiskt lagd. Ibland kunde han i början
av en föreläsning be sitt auditorium om att få göra
en liten sidoutflykt till något han "kommit att tänka
på på vägen", och jag minns ännu ett sådant
tillfälle, då han elegant lade upp ett embryo till de då
ännu ej kända symmetriska komponenterna.
Draget av bohem i hans natur belyses även av det jubel
han väckte, då han i diskussionen efter ett föredrag
om Einsteins relativitetsteori sade, att han själv
ingalunda hade någon svårighet med tanken på
tidens relativitet. Auditoriet hade nämligen genom
något missöde fått vänta på sin föreläsare någon kvart,
och han var icke heller så noga med minuterna i
någondera änden av en föreläsning.
Pleijel visade redan tidigt stort intresse för den
tekniska doktorsgraden och hade tillfredsställelsen
att se den införd under sin rektorstid som inföll
1922—27. Han fungerade även själv som
fakultetsopponent vid den första disputationen. Under
rektorstiden synes även en ny sida av hans begåvning
framkommit i form av en administrativ förmåga
med vars hjälp han skötte rektoratet med betydligt
mer kraft och praktiskt handlag än man kanske
kunde ha väntat av en så utpräglad teoretiker som
Pleijel.
Även under sin tid som Vetenskapsakademiens
sekreterare (1933—1943) tycks hans administrativa
sinne ha satt tydliga spår i akademiens arbetsformer.
Han tog även mycket aktiv del i upprättandet av
Nobelinstitutet för Fysik vars verksamhet
igångsattes under hans sekreterartid.
Redan ganska tidigt kunde man hos Pleijel spåra
en växande tveksamhet inför publicering av hans
forskningsresultat, kanske i rädsla för att det skulle
kunna göras ännu bättre. Eljest kunde hans
anseende åtminstone internationellt ha varit ännu
större än nu. I vissa frågor, där de praktiska och
ekonomiska intressena pressade på, har han kanske
även fått se sig förbigången. En grupp som icke
glömmer honom så lätt är dock den stora skara av
elever som entusiasmerats till att i undervisning eller
på andra verksamhetsfält bygga vidare på hans
livsgärning och som fascinerats av en personlighet vars
värme, rikedom och människovänlighet betygas av
alla som kom i beröring med den. Ivar Herlitz
152 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
