Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 8 - Borrning av ett mohål, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Resultat
När borrkronan blev slö eller borrningen
måste avbrytas av annan anledning tog man upp
borröret och började borra på ett nytt ställe.
Vid borrning av djupare hål måste man
givetvis kunna föra ned borren i det påbörjade
hålet. Vid proven borrades tre hål nära
varandra på den tidigare angivna platsen intill
Guadaloupe. Ändamålet med försöken var i
första hand utveckling av tekniken vid
borrning på djupt vatten, men samtidigt gjordes
betydande vetenskapliga rön.
Man har funnit basalt under ett 180 m tjockt
sedimentskikt. Denna tjocklek överensstämmer
med resultatet av mätningar enligt
explosions-seismologisk metod, och att man hittat basalt
är ingen överraskning. Märkligt är emellertid
att hela sedimentskiktet är från miocen fastän
det är praktiskt taget säkert att havet täckt den
undersökta platsen långt tidigare.
Det tycks mycket otroligt att miocen är den
enda period under vilken sediment avsatts, och
man måste därför anta att det finns andra
sediment under basalten. Detta är på intet sätt
otroligt, men tidigare har man inte känt till
något som antytt det. Man kan emellertid nu
vänta att materialet mellan havsbottnen och
mohon består av omväxlande skikt av sediment
och basalt.
Miocen anses vanligen omfatta 14 miljoner år.
Det sedimentskikt, som man borrat igenom,
representerar inte hela miocen utan kan antas
ha bildats under 5 miljoner år.
Sedimenterings-hastigheten skulle alltså ha varit 4 mm per
århundrade vilket är flera gånger den hastighet
som konstaterats för senare tid. Varför
sedimenteringen varit snabb under miocen och
mycket långsammare eller ingen alls under vår
tid vet man inte.
Basalten under sedimentskiktet verkar färsk
och är kristallin med ett 1—2 mm tjockt
glasskikt på ytan. Hittills har man inte funnit
något sediment häftande vid basalten, varför
man kan anta att denna har flutit ut på
havsbottnen och inte har injicerats i ett
sedimentskikt. Man har borrat 15 m i basalten och har
tagit ett stort antal prov som ännu inte är
undersökta. Det är möjligt att basaltens ålder kan
fastställas.
Temperaturmätningar i ett av borrhålen har
givit ett värmeflöde omkring dubbelt så stort
som genomsnittet för haven. Besultatet
stämmer bra med de mätningar som gjorts i
närheten med grunda prov. Detta är glädjande, då
man varit osäker på de senares tillförlitlighet.
Framtida arbeten
Med den utarbetade tekniken och med fartyg
av samma storlek som "Cuss I" kan man
säkerligen borra hål praktiskt taget var som helst i
havsbottnen till 300 m djup. Härigenom kan
man nu studera sediment och lava i detalj ned
till angivet djup. Man kan då med säkerhet
fastställa om det verkligen funnits land som
har sjunkit i haven. Vidare bör man kunna
fastställa havsbassängernas ålder och ur
ändringar i sedimentens natur dra slutsatser om
ändringar i fördelningen mellan land och hav
i svunnen tid.
Kostnaden för ett sådant forskningsprogram
skulle inte bli stor. "Cuss I" har kostat ca
3 M$, och man bör kunna driva ett liknande
fartyg för något under 1 M$/år. Det synes vara
klokt att bygga åtminstone ett sådant
borrningsfartyg i stället för ett eller flera av dem
som nu föreslagits för oceanografiska
undersökningar.
Ett annat arbete som förestår är utveckling av
borrningstekniken så att man kan borra ett
mohål. Ett sådant kan inte borras med en enda
borrkrona liksom försökshålen utan det blir
nödvändigt att ta upp borröret och förse det
med en ny borrkrona när den förra har slitits
ut. Man måste då kunna föra ned borren i det
redan gjorda hålet. En sådan operation har
hittills inte utförts på djupt vatten.
Ett sätt är att dra två stållinor från båten till
bottnen invid hålet. På linorna löper en
horisontell balk i vars mitt man har fäst borröret;
borren kan då styras in i hålet. Metoden har
tillämpats i grunt vatten, men om den används
i djupt, är det risk för att borröret trasslar in
sig i linorna. Vidare kan man inte använda
borrslam liksom vid borrning efter olja (Tekn.
T. 1954 s. 269) utan måste spola med
havsvatten. Detta är en betydande nackdel därför att
borrslammet har viktiga funktioner vid
borrningen.
Ett annat sätt, vid vilket borrslam kan
utnyttjas, består i att dra ett grovt rör mellan
fartyget och bottnen. Genom det går borröret
och kring detta kan borrslammet då flyta upp
så att det på nytt kan pumpas ned genom
borrröret. Ytterröret måste upptill göras fast i
un-dervattensbojar så att det kan tillfälligt
överges vid dåligt väder.
För transport och nedsänkning av ett
ytter-rör behövs ett fartyg avsevärt större än
"Cuss I". En prototyp av rörets bottenstöd har
provats på relativt grunt vatten men ännu har
inga prov gjorts i djupt vatten. Hantering,
hopsättning och underhåll av ett rör med kanske
300 mm diameter och 4 000 m längd erbjuder
givetvis mycket stora svårigheter.
Man har ännu inte valt plats för mohålet. Den
bör vara på ett ställe där mohon är så nära
havsytan som möjligt och där strömmarna inte
är alltför starka. Det är inte utrett om stort
vattendjup är en fördel eller nackdel vid givet
avstånd mellan mohon och vattenytan. Vädret
måste vara gott under en stor del av tiden året
runt, och platsen får inte ligga alltför långt
från en hamn där utrustning och förråd kan
erhållas.
På grund av väderlekstypen är Atlanten och
Stilla Havet norr om ca 40° latitud uteslutna;
detsamma gäller passadvindsområdena och
orkanbältet. Strömmen är starkare än önskvärt
utanför södra Kalifornien och Mexicos kust,
men vädret är gott och underhållsmöjligheter-
156 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
