Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 9 - Radarteknikens utveckling, av Nils-H Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 3. FPS-6, en amerikansk höjdmätar-radar på
S-bandet. Den dubbelkrökta, centralmatade
antennen eliminerar vinkelfel vid frekvensdrift. 1
bakgrunden en ballongradom, som täcker den
tillhörande spaningsradarn.
i ett antal linjer, avsedda att fylla olika slag av
spanings- och eldledningsuppgifter. Härvid har
särskilt robotvapnens utveckling betingat
uppkomsten av ett antal speciella stationstyper
med funktioner, som inte kan klassificeras efter
en så enkel indelningsgrund. Den flygburna
radarn kom under kriget egentligen bara till
full utveckling för ett ändamål, nämligen
navigering; senare har den utvecklats i olika
varianter för bombfällning, spaning, jaktsikten
osv. Till detta kommer också nya mera
speciella tillämpningar, som
granatkastarlokalise-ring, lokalisering av rörliga mål i terräng,
dopplernavigering m.m., som här endast kan
nämnas utan närmare presentation.
Bland de civila tillämpningarna utgör
radar-typerna för lufttrafikövervakning resp.
navigering (Tekn. T. 1960 s. 7) naturliga
anpassningar av ursprungligen militära typer, men också
på detta område har nya, specifika funktioner
krävt särskilda apparatlösningar, t.ex.
väderleksradar, radar för övervakning av
markrörelser på flygfält och polisradar för
hastighetsövervakning (Tekn. T. 1960 s. 878).
En annan utvecklingstendens, värd att beakta,
är tendensen till integration av radarmaterielen
med annan utrustning till större system.
Radarstationerna betraktas inte längre som
fristående hjälpmedel, som fyller en viss separat
funktion, utan som komponenter i ett operativt
system med ett vidare syfte.
I ett luftförsvarsrobotsystem ingår sålunda
spaningsradar för att upptäcka målen,
belysningsradar för att fixera målen och ge roboten
styrsignaler, samt en form av radarutrustning i
själva roboten; samverkan mellan dessa
radarfunktioner inbördes och med vapensystemets
övriga funktioner åstadkommes i en
stridsledningscentral med hjälp av ett särskilt
dataöverförings- och presentationssystem (Tekn. T.
1959 s. 401).
På den civila sidan är en liknande, ehuru
kanske inte lika avancerad utveckling på väg
ifråga om flygtrafikledningssystem, där
informationen från flera radarstationer inom ett
större område måste koordineras genom ett
kommunikationsnät och ett
databehandlingssystem, vars funktionssätt måste samplaneras
med radarstationernas.
Spaningsradar mot luftmål
Historik
Radarns mest kända tillämpningsområde är
spaningen mot luftmål, och här kan kanske en
historiskt sammanhängande redogörelse vara
på sin plats. Churchill beskriver i sin
krigshistoria, hur man — med utgångspunkt från
Appletons försök med jonosfärsondering —
redan före krigsutbrottet i England hade
etablerat en kedja av primitiva, men operativt
fungerande förvarningsstationer. Dessa arbetade
på så lång våglängd som 10 m och med en
därav följande brist på vinkelnoggrannhet. I
Tyskland var rörtekniken mera utvecklad, och den
möjliggjorde — åtminstone planeringsmässigt
— framtagande av radarstationer på
våglängder omkring metern med bättre
upplösningsförmåga i vinkel och enklare
indikeringssystem; antalet operativa radarstationer vid
krigsutbrottet var dock ringa.
Under kriget gick den tekniska utvecklingen
vidare, på bägge sidor pådriven av behovet av
större vinkelnoggrannhet och därmed kortare
våglängd. I Tyskland höll man sig kvar vid den
ursprungliga tekniken med trioder som
sändar-rör och pressade sig efterhand ned till ca % m
våglängd. I England arbetade man till en
början också efter samma system, tills man strax
före krigsslutet kunde koppla över på den helt
nya 10 cm-linjen, som möjliggjorts genom
utvecklingsarbeten för flygburen radar.
På de äldsta stationerna för 10 m våglängd
var en ohanterlig, manuell pejling på
signal-minimum nödvändig för att överhuvud få en
acceptabel vinkelangivelse, men man visste, att
det med högre strålskärpa skulle vara möjligt
att få en bättre presentationsmetod, byggd på
maximipejl. Vid en presentation kallad PP]
(plan-polär indikator) roterar antennen
likformigt i azimutled, och synkront härmed en
radiell, intensitetsmodulerad ljusstråle på ett
efterlysande katoskop. Härigenom presenteras
spaningsresultatet i form av en kartbild med
stationen i centrum, och eventuella mål som
ljusfläckar i geometriskt korrekta lägen i
förhållande härtill. En viktig tillämpningsfråga
härvidlag gällde, om presentationens kvalitet
var sådan, att den endast kunde användas för
förvarning om flyganfall, eller om den var så
hög, att den kunde användas som underlag
för dirigering av jaktflyget till kontakt med
målen.
TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 9 _/77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
