Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 10 - Olja 1960—1961, av Hans Wiborgh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ordning som den västeuropeiska
genomsnitts-förbrukningen. Till skillnad från situationen i
USA och Västeuropa stiger samtidigt den
sovjetiska kolproduktionen, vilket indikerar den
starka expansionen av energikonsumtionen.
Denna torde under 1960 ha baserats till
omkring 30 % på olja och naturgas och till
närmare 2/3 på kol. Sovjets oljeexport, som 1960
uppgick till ca 30 Mt, representerar inte mer
än 5—6 % av den totala energiproduktionen,
ett lågt värde jämfört med oljeexporten från
Mellersta Östern och Venezuela, som uppgår till
mer än 90 % av vederbörande
energiproduktion.
övriga östeuropeiska länder har med
undantag av Rumänien alltjämt en relativt liten
oljekonsumtion. Energikonsumtionen baseras till
största delen på kol. Det stora rörledningsnät,
Comecon, som för närvarande byggs i
Sovjetunionen, är delvis avsett för export av olja till
de östeuropeiska grannländerna.
Tillgången
Oljan blir mer och mer oumbärlig inom allt
större konsumtionsområden. Genom dess
successivt ökade andel i den totala
energikonsumtionen med tillbakagång för kol, får oljan
alltmer karaktären av "public utility". I
Västeuropa, som baserar över 90 % av sin
oljekonsumtion på import från främmande
producenter, har också försörjningskraven och
frågan om prisutvecklingen trätt alltmer i
förgrunden.
Världens kända råoljereserver uppgick 1960
till storleksordningen 45 000 Mt, dvs. 40 gånger
den nuvarande världsproduktionen. Varje år
ökas reserverna med nya tillgångar, som
ifråga om storlek mer än väl ersätter uttagen för
den löpande världsproduktionen.
Oljereservernas geografiska fördelning är dock ojämn i
förhållande till råoljeproduktionens. Västra
halvklotet, som svarar för drygt halva
råoljeproduktionen, förfogar över omkring 20 % av
de totala reserverna, koncentrerade till USA
och Venezuela.
Reserverna på östra halvklotet, som beräknas
uppgå till över 30 000 Mt, ligger, med undantag
av Sovjetunionen, i huvudsak i länder med en
i förhållande till oljeproduktionen obetydlig
egen konsumtion.
Prisläget
På oljemarknaden har under de senaste åren
tillgången varit mycket god och priserna låga.
För handeln särskilt med råolja, som utgör
ca 75 % av den totala handelsvolymen, har
prisnoteringarna på västra och östra
halvkloten utvecklats relativt självständigt. De
traditionella marknadsnoteringarna för oljeexport
från Mexikanska Bukten och Karibiska Sjön
har för Västeuropas del i stor utsträckning
ersatts av noteringarna i Mellersta Östern och
under 1961 Nordafrika. Tidigare
priskonstruktioner, som bl.a. baserades på den relativa
transportlängden vid export från de
amerikanska kontinenterna eller Mellersta östern,
"watersheds" eller vattendelare, torde inte
längre vara särskilt aktuella. Konkurrensen,
inte minst från Sovjetunionen och från
produktionsintressena i Mellersta östern, har
starkt påverkat prisstrukturen. De officiella
noteringarna för fob-leveranser av råolja från
Persiska viken har under de senaste åren
successivt sjunkit till ca 60 kr/t (31° AP1). På
dessa noteringar har i relativt stor
utsträckning lämnats rabatter.
Samtidigt har delvis nya mönster börjat
införas inom den internationella oljehandeln.
Statsinflytandet tenderar att öka både inom
producent- och konsumentländerna, och olja
blir i ökad utsträckning föremål för direkta
handelsbyten. Det kanske mest
uppmärksammade av dessa bytesavtal slöts hösten 1960, i
EEC’s högborg Rom, mellan Sovjetunionen och
Italien, varigenom Italien erhåller ca 20 % av
sitt råoljebehov från Sovjet i utbyte mot
rör-ledningsmateriel och stålprodukter.
Råoljepriset har uppgetts ligga ca 35 % under
motsvarande priser i Mellersta Östern. Liknande
avtal har träffats i Västtyskland. Den svenska
oljeimporten från Sovjet torde också ha
stimulerat vårt ömsesidiga handelsbyte.
Inom den internationella oljehandeln råder
en ganska utpräglad köparens marknad.
Sovjets oljeexport har vid några tillfällen
betraktats som dumping. Det är dock svårt att
jämföra den sovjetiska prisstrukturen med
Mellersta österns, där producenterna inbetalar
halva bruttovinsten i form av royalties till
vederbörande producentländer. Inom OPEC (se
Tekn. T. 1961 s. 521), som bildats av
producentländerna i Mellersta Östern och Venezuela,
har önskemål framförts, att bl.a. genom
produktionsbegränsningar nå en stabilisering av
oljepriserna. Sovjetunionen är inte medlem av
organisationen. Det har också framhållits, att
en överenskommelse om
produktionsbegränsningar, som inte omfattade alla aktuella
oljeexportörer, knappast skulle leda till något
verkligt resultat.
De sjunkande oljepriserna har främst berört
råolja och tunga oljor. Efterfrågan på tunga
oljor, som konkurrerar med kol, är relativt
elastisk. Prisrörelserna för lätta oljor, bensin,
fotogen m.m., som normalt inte har några
konkurrensbränslen, har varit väsentligt mindre
än för eldningsoljor. Eftersom huvuddelen av
Västeuropas oljekonsumtion består av tunga
oljor, torde prisläget för dessa produkter vara
av väsentlig betydelse. Det kan dock
ifrågasättas, om efterfrågan på tunga oljor kommer att
sjunka ifall nuvarande prisläge skulle
utvecklas i ogynnsam riktning i jämförelse med kol.
Vi har vant oss vid oljan som ett praktiskt,
funktionellt bränsle. Västeuropas
oljekonsumtion baseras numera i huvudsak på råolja, som
förädlas och distribueras regionalt. Det
relativa prisläget mellan tunga och lätta oljor blir
härigenom till stor del en lokal eller regional
angelägenhet.
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 9 j[f}3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
