Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 12 - Synpunkter på Finlands skogsbruk, av BoJ - Atomvikterna grundas på kol-14, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Synpunkter på Finlands skogsbruk. Enligt av
OEEC publicerade uppgifter är priset för
pappersved fritt fabrik i Finland och Sverige 15—25 %
högre än i USA och Kanada. De nordamerikanska
skogsprodukterna kan därför framgångsrikt
konkurrera med de nordiska på den europeiska
marknaden.
Man får emellertid inle blunda för olikheterna
mellan skogsbrukets struktur i Nordamerika och i
Nordeuropa. I Finland tillgodoses några tiolal större
industriföretags råvarubehov av i runt tal 300 000
skogsägare. I Amerika däremot exploateras
skogarna än så länge hänsynslöst, och föga
uppmärksamhet ägnas återväxten. Därför är skogsskötseln i de
nordiska länderna jämförelsevis mycket intensivare
och mer arbetskrävande. Men faktum kvarstår att
man i Nordamerika har drivningsmetoder, som
fordrar blott en tredjedel av arbetsmängden som
förbrukas i Skandinavien.
Detta gäller huggning och skogstransport. När det
gäller fjärrtransporterna är Finlands läge något
bättre tack vare de goda flottningslederna. Det är därvid
också att märka att fjärrtransporterna kostar endast
en bråkdel av skogstransporterna per ton och
kilometer, vare sig vidaretransportmedlet är flottled,
järnväg eller lastbil.
Vid de amerikanska drivningsmetoderna räknar
man med mindre än 0,2 mansdagsverken för 1 m’1
ved vid fabrik. Enligt uppgifter från Sovjetunionen
kalkylerar man där med att kunna reducera
arbetsbehovet till 0,25 dagsverken per m3 ved vid fabrik.
I Finland räknade man ännu för några år sedan
att 1 m3 ved vid fabrik motsvarade 1 dagsverke,
och nu torde värdet vara 0,5—0,7. I Sverige
beräknar man att arbetsåtgången, beroende på
barknings-graden, är 0,3—0,5 dagsverken per ma ved vid
fabrik.
En framgångsrik mekanisering av skogsbruket
förutsätter också en standardisering av produktionen.
I Finland arbetar man med ett fåtal trädslag, gran,
tall och något björk, men antalet sortiment som
framställs är mycket stort och omfattar både
såg-timmer, pappers- och gruvprops, fanervirke osv. i
olika längder. I Nordamerika arbetar man med ett
otal trädslag men tar vid varje avverkning endast
ett sortiment, vilket senare sorteras och bearbetas
vidare på uppsamlingsplatserna.
"Hela träd"-metoden har länge betraktats som
enda saliggörande i Sovjet och vinner nu terräng
också i Nordamerika. Efter fällningen transporteras
träden i hela stammar och okvistade till en central
arbetsplats, där de kvistas, kapas och barkas
maskinellt. Metoden förutsätter emellertid utom lämpliga
maskiner, att vägarna är sådana att man kan köra
långa och tunga lass samt att industrin är
någotsånär allsidig, så att tillräckligt stora kvantiteter kan
bearbetas, helst året runt, varigenom de centrala
anläggningarna för upparbetning kan göras
lönsamma.
I Finland räknar man nu med att kunna förstora
den årliga virkesskörden till 10 % överavverkning.
Samtidigt beräknas skogarnas årliga avkastning öka
från nu 46 till 70 milj. m*f.
Skogsförbättringspro-grammet är utan tvivel genomförbart och
skogsindustrins fabriker är utbyggda till högsta tekniska
nivå. Men för det återstående brobygget mellan skog
och industri fordras främst vägbyggare och
maskinbyggare samt transporttekniker med öppen blick för
de ekonomiska realiteterna.
Det förefaller därför uppenbart att t.ex.
högskoleundervisningen i transportteknik och
transportekonomi vid Finlands Tekniska Högskola bör utbyggas.
Man kan tänka sig en särskild linje för utbildning
av experter på skogsavverkning och virkestransport.
Ett rationaliseringsprogram kan ej heller
genomföras utan en kompetent och väl utbildad
arbetarstam. Då skogsbruket inte kan nöja sig med
sekunda arbetskraft, är det nödvändigt att den finländska
arbetsmarknadspolitiken utformas så, att den bättre
delen av befolkningen blir kvar på landsbygden vid
den avflyttning som väntas (T Wegelius i Tekniskt
Forum 1962 h. 3 s. 54—57). BoJ
Atomvikterna grundas på kol-14. Som bekant
har kemister och kärnfysiker haft olika
atomvikts-skalor i det att de förra satt atomvikten för
naturligt syre till 16, medan fysikerna satt relativa
massan hos den rena isotopen syre-16 till 16. För att
överföra fysikernas atomvikter till kemisternas skall
de divideras med 1,000275 därför att naturligt syre
utom den dominerande isotopen 100 innehåller 170
och lsO.
De tyngre syreisotoperna upptäcktes omkring 1930
och fysikerna började då använda rent syre-16 som
grund för sin atomviktsskala. Senare har det visat
sig att naturligt syres halt av de tyngre isotoperna
varierar något med dess ursprung (luft, hav,
jordskorpa). Kemisternas atomviktsskala har alltså en
variabel grund.
Detta ansåg kemisterna tidigare inte vara av större
betydelse, tydligen därför att de inte förutsåg att
fysikaliska metoder, t.ex. masspektrografi, skulle
användas för atomviktsbestämning. Vidare sysslade
fysikerna vanligen med individuella isotoper, medan
kemisterna intresserade sig för grundämnena som
de existerar i naturen, dvs. i de flesta fall som
blandningar av flera isotoper.
Det har emellertid i många fall visat sig vara svårt
att gå från den ena atomviktsskalan till den andra
och i litteraturen anges inte alltid vilken skala som
använts. Användningen av två olika atomviktsskalor
har visat sig vara alltmer irriterande för både
kemister och fysiker, och man har därför från båda
sidor föreslagit övergång till en gemensam skala.
Bland de grunder som föreslagits är 1 för 1H, 4 för
4He och 19 för 1BF vilka alla visat sig oanvändbara
av en eller annan orsak. År 1957 föreslog
emellertid två medlemmar i International Commission ön
Atomic Weights, svensken Arne Öländer och
amerikanen Alfred Nier, samtidigt att man skulle ena
sig om 12 för den rena isotopen kol-12 som grund
för en ny atomviktstabell.
Förslaget har nu accepterats av såväl
International Union of Puré and Applied Physics som
International Union of Puré and Applied Chemistry och
båda har publicerat n}’a atomviktstabeller baserade
på 12 för kol-12. Samtidigt liar man tagit hänsyn
till nya resultat av atomviktsbestämningar.
Ändringarna medför att de gamla kemiska
atomvikterna minskas med ca 0,0037 % och de gamla
fysikaliska med ca 0.03 %. Den uppnådda
enigheten har emellertid den stora fördelen att fysiker
och kemister kan använda samma numeriska
värden på vissa universella konstanter, framför allt
Avogadros tal, gaskonstanten och enheten för
jonladdning (faraday).
De i tabellen angivna atomvikterna gäller för det
material som kemisterna normalt hanterar, dvs. de
är relativa vikter för de isotopblandningar, som
förekommer i naturen. Atomvikten för vissa element,
t.ex. kol, väte, syre, kisel och svavel, varierar något
med materialets ursprung. De flesta radioaktiva
grundämnena saknar fast isotopsammansättning
varför inga atomvikter kan anges för dem (Chemical &
Engineering News 21 aug. 1961 s. 22, 20 nov. 1961
s. 42—43). SH1
274 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
