Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 12 - Havsflottning, av Nils Gripenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Läggning från kaj, vilken metod endast
används för landburet virke, tillgår så att
ramstolen placeras med långsidan direkt mot kajen.
Virket tippas från lastbil eller järnvägsvagn ned
på kajen i princip så nära ramen som möjligt,
dock ej närmare än 10—15 m, varefter en med
gripklo försedd traktor lyfter virket ned i
ramen, fig. 4. Varje lyft, som kan innehålla ca
1—2 m3f, skall då placeras på ett så riktigt
ställe som möjligt.
Ramläggning från kaj är ett något tyngre
arbete än läggning med verk, men då metoden
tillåter läggning av icke flytbart virke i
blandning med flytbart kan den med fördel utnyttjas
inom områden där virkesägaren vill
havstrans-portera obarkat barrvirke med dålig
flytbar-het eller björk. En förutsättning för all
havstransport av icke flytbart virke är dock, att
varje flotte innehåller så stora kvantiteter
flytbart virke, att flotten flyter fram samt att den
mottagande industrin förfogar över
sjunktim-mermattor eller liknande anordningar som
möjliggör upptagning ur vattnet utan
sjunkför-luster, fig. 5.
En läggningsmetod, som på senare år blivit
allt vanligare och i viss mån revolutionerat
hela virkeshanteringen, är vinterflottläggning och
då speciellt ramläggning vintertid. Metoden,
som förutsätter tung lastbilstrafik på is, är i
Fig. 5. Typskiss för sjunktimmermatta. När flottarna löses upp, fångar
mattan upp sjunkvirket.
princip en kajläggning. Lastbilen tippar sitt
lass ute på isen, varefter en traktor lyfter in
virket i en för ändamålet iordningställd "ram".
Vinterläggning kan ske efter två skilda
metoder. I det ena fallet bygger man "ramen"
genom att borra hål i isen och placera en stötta
i varje hål, varefter hela flotten byggs uppe
på isen. I det andra fallet sågar man lös
"ramens" botten och får ett löst isflak på vilket
flotten byggs. Isflaket sjunker djupare allt
eftersom virke placeras på flaket. Den fasta
iskanten bildar ramens sidor och hindrar virket
från att breda ut sig.
Vinterläggningen har samma fördel som
sommarläggningen från kaj, nämligen att den
tilllåter en havstransport av icke flytbart virke
utan spillrisk. Den största fördelen med
vinterflottläggning är dock att man här funnit en
metod, som möjliggör ett maximalt utnyttjande
av vinterbilvägen även inom områden där
mottagande industrier icke finns och utan att
belasta transporten med en dyrbar
mellanlagring. Vinterflottläggningen verkar dessutom
säsongutjämnande och ger skogsbruket en
möjlighet att sysselsätta åtminstone en del av
flott-läggningsfolket vintertid, vilket är väsentligt
med tanke på yrkesgruppens annars extrema
säsongbundenhet.
Bogsering
Om flottläggningen kan ske både sommar och
vinter, kan bogseringen naturligt nog endast
genomföras sommartid. Bogseringssäsongen
börjar i och med att havsvikarna, hamnarna
och nödhamnarna blivit isfria och fortgår till
oktober—november, då höststormarna i regel
gör hanteringen alltför osäker.
Den bogseringsflotta som står till
skogsbrukets förfogande är synnerligen oenhetlig. Man
kan se både kol- och vedeldade ångbåtar från
mitten av 1800-talet och ultramoderna
diesel-fartyg med isbrytarskrov från 1960-talet. Även
båtarnas storlek och dragförmåga varierar
avsevärt, vilket är naturligt, då det finns ett
uppenbart ekonomiskt samband mellan
dragkraften, släpets storlek och utseende samt
transportavståndet, fig. 6. I viss mån generaliserat
kan man säga, att korta transportavstånd
betyder små släp och mindre båtar eller omvänt,
långa transportavstånd stora släp och starkare
båtar. Det råder även ett samband mellan
släpets utseende och behovet av dragkraft. Med
oförändrad virkesvolym är dragkraftsbehovet
störst om släpet utgörs av en lösvirkesgrimma,
mindre om virket är buntat och minst vid
bogsering av ramlagt virke. Detta beroende på att
den våta ytan minskar med antalet
bogserings-enheter, vilket betyder både ett minskat
dragmotstånd och, vilket sannolikt är det
väsentliga, minskade kölvattenförluster.
Just på denna punkt torde skogsmännen ha
mycket att lära av skeppsbyggarna. Kunde man
konstruera någon form av för, som minskar
dragmotståndet och en akter, som släpper
vattnet bättre än flottarnas nuvarande tvära änd-
TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 12 285
Fig.
Kajflott-läggning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
