Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 13 - Virkets vidaretransport, av Folke von Heideken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Virkets vidaretransport
Den egentliga transporten av virket till
industrin, "vidaretransporten", sker av naturliga
skäl på olika sätt inom olika delar av vårt
land. Söder om Värmland, Dalarna och norra
Uppland saknas i stort sett vattendrag lämpliga
för flottning; landtransporterna har därför där
varit dominerande och tilltagit i allt större
utsträckning. Norr därom finns ett utgrenat
system av rinnande vatten, som lämpar sig för
virkestransport.
I skogsindustrins barndom var flottleden där
det enda medlet för de långa transporterna.
Industrierna byggdes bl.a. därför vid älvarnas
mynningar. Flottningen är inom det norra
området fortfarande dominerande som
vidare-transportmedel, även om den fått vidkännas
stark konkurrens från landtransportmedel,
främst lastbilen. Att flottningen är
dominerande i norra Sverige framgår bl.a. av en
redogörelse i SCA:s årsberättelse 1959, enligt
vilken flottleden svarade för 84,8 %, lastbilen
för 13,6 % och häst och traktor för 1,6 %
av företagets skogliga transportarbete.
Företagets totala transportarbete uppgick detta år
till 238 milj. tonkm och dess arbetsområde
sträcker sig från Ljungan i söder till
Torneälven i norr.
Flottning eller biltransport?
Av allt virke i Sverige transporteras omkring
två tredjedelar vid något tillfälle med lastbil.
Fig. 1. En flottleds
transportområde
och
lönsamhets-gränser; 1
vattendelare, 2 S-gräns, 3
D-gräns, 4 industri
och 5 skilje.
Skogschef Folke von Heideken, Kramfors
634.0.37
Omkring två tredjedelar av detta
biltranspor-terade virke körs direkt till industrin, 25—
30 % till flottled och ca 5 % till järnväg. Som
väntat stiger andelen biltransporter direkt till
industrin från 21 % i norra och mellersta
Norrland till 93 % i södra och mellersta
Sverige. Dessa siffror säger dock ingenting om
fördelningen av transportarbetet på olika
transportmedel.
I södra Sverige har man ofta haft problem
vid valet av transportmedel och metoder. Dessa
problem har dock varit särskilt
framträdande i landets norra del. De finns fortfarande
kvar och den vanligaste frågeställningen kan
rubriceras "flottning eller biltransport?".
Frågan är där en av de viktigaste eller kanske den
viktigaste för virkets vidaretransport.
Följande undervägskostnader för flottning, bil
och järnväg har 1952—1953 angivits av
professor U Sundberg: Flottning i huvudälv kostar
0,2—0,5 öre/tonkm. I större biflöde kostar den
0,5—3,0 öre/tonkm och i mindre biflöde 2,0—
10,0 öre/tonkm (i enstaka fall betydligt mer).
Biltransport av timmer kostar 12,0—14,0 öre/
tonkm och järnvägstransport (0—100 mil) 2,2
—3,4 öre/tonkm.
Dessa siffror ger närmast det intrycket, att
flottningens försprång är ovedersägligt.
Förhållandena är emellertid mycket olika inom
olika områden, även inom norra delen av
Sverige. Ett intensivt utredningsarbete bl.a. inom
den nyligen avslutade Skogsbrukets
Transportutredning (1956—1960) har också visat, att ett
svar, som generellt säger, att vi skall flotta eller
landtransportera, icke kan ges. Båda
transportsätten äger åtminstone nu berättigande.
Flottningen är inte utkonkurrerad, utan i många
fall har den t.o.m. en starkare ställning än man
tidigare trott, samtidigt som landtransporterna
skall ha en viss omfattning.
Uttalandet att båda transportsätten f.n. äger
berättigande betyder inte, att man vågar
förutse, att det ena eller andra i framtiden skall få
företräde. Vi lever i en tid av snabb
utveckling, och faktorer som uppmärksammats, men
ännu inte nämnvärt påverkat utvecklingen, kan
längre fram få sådan betydelse, att det kanske
TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 12 347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
