Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 15 - Skumgummi och skumplast, av Olof Tanner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
peroxid samt bagerijäst vars enzym verkar som
sönderfallskatalysator. Väteperoxiden ger
vatten och syre varvid blandningen jäser upp till
ett skum vars medeldensitet beror på
väte-peroxidmängden.
Skumningen utförs i aluminiumformar,
bestående av en underdel och ett lock, mellan
vilka ligger en porös papperspackning som
släpper igenom gas men inte skum. Härigenom
fylls formen fullständigt utan spill. Skummet
fixeras genom frysning åstadkommen med en
glykollösning av —30°C, som cirkulerar i
kanaler i formens väggar. I fruset tillstånd är
skummet poröst och genomträngligt varför det
kan gelas med genomströmmande koldioxid.
Efter upptining vulkas produkten och
vidare-behandlas liksom vid Dunlop-processen.
För att göra 1 kg skumgummi med 80 kg/m3
medeldensitet behöver man ca 0,1 kg 40 %
väteperoxid som representerar en avsevärd
kostnad. För att produkten skall bli billigare
framställer man numera i allt större
utsträckning skummet genom vispning t.ex. i en
Oakes-maskin, varvid det dock ges större
medeldensitet än den önskade. Formarna fylls därför
bara till en mindre del, varefter skummet dras
upp med vakuum sedan de slutits.
Talalay-processen ger obetydligt spill och kan
relativt lätt automatiseras. Skummet får en
öppen och regelbunden struktur, och man kan
nå en medeldensitet på ned till ca 30 kg/m3.
Tvättningen går fort genom att skummet inte
innehåller rester efter natriumfluorosilikat.
Vid Kaysam-processen utnyttjas ett
värme-känsligt gelningssystem, byggt på att vissa
po-lyglykoler har invers löslighet, dvs. är
lösli-gare i vatten vid låg än vid hög temperatur.
Orsaken härtill är att polyglykolens
benägenhet för association med vattenmolekyler
(sol-vatering) växer med fallande temperatur.
Polyglykolen är ytaktiv (nonjonaktiv) och ger
därför ett skyddsskikt på latexpartiklarna. Höjs
temperaturen, avtar solvateringsgraden och
därmed lösligheten för polyglykolen som
därför bildar en egen fas. Latexpartiklarna
förlorar härigenom sina skyddsskikt och gelar
genom zinkjoners inverkan enligt den tidigare
beskrivna processen.
Kaysam-processen utnyttjas ofta vid
framställning av skumgummiskikt på t.ex. textil.
Härvid sprids latexskum på underlaget, och det
hela får passera genom en värmetunnel där
skummet gelar, vulkas och torkas i en följd.
Skumgummit tvättas ofta inte.
Polyuretanskum
Uretaner är derivat av karbamidsyra som är
kolsyrans monoamid. Utmärkande för dem är
uretangruppen —XCOO— som återfinns i
medlemmarna av den stora plastfamilj som kallas
polyuretaner. Denna term kommer från
karb-NH„ v
ch3
CH2(0CH2CH)X0H
fi
CH(0CH2CH)y0H
CH,
CH2(0CH2CH)z0H
ch3
CH2(0CH2CH)x0H
I fj
ch3 ch2 cc h2 (och2 cH)y oh
! fWj
CH2(OCH2CH)zOH
—NCO + H„0 -
-NHCOOH -
-NH„ + CO»
amidsvrans etylester
vialnamnet uretan.
C,H,0
/
CO som fått tri-
Gasen blåser upp den bildade polymeren till
skum.
Skumplast med låg medeldensitet erhålls, om
mängden vatten och diisocyanat ökas. På grund
av växande förnätning blir plasten emellertid
samtidigt hårdare och mindre fjädrande.
Skumplasten förlorar i bärighet och dess bestående
formändring vid upprepad kompression växer.
Vid tillverkning av mjuka, fjädrande
skumplaster särskilt med en medeldensitet under ca
25 kg/m3 använder man därför i stället för
ökning av vattenmängden ett lättflvktigt, inert
blåsmedel (vanligen Freon CFC13) soan vid
avdunstning ökar gasvolymen.
Polyestrar och polyetrar
De använda polyolerna är antingen polyestrar
(Tekn. T. 1955 s. 472; 1958 s. 594) eller
polyetrar (Tekn. T. 1957 s. 210; 1959 s. 1162). De
förra erhålls genom förestring av en två- eller
flervärd alkohol och en tvåvärd karbonsyra.
Vanligen används etylenglykol (HO(CH2)2OH,
glycerol eller trimetylolpropan och adipinsyra
HOCO(CH2)4COOH.
Hårda skum gjordes tidigare uteslutande av
polyestrar, men på senare tid har man börjat
göra sådana även av polyetrar med många
hydroxidgrupper i molekylen, eftersom de är
billigare än polyestrar (Tekn. T. 1959 s. 1162).
Till mjuka skum har polyetrarna därför redan
länge dominerat, då de dessutom ger en
spänstigare skumplast än polyestrar. Polyetrarna är
vanligen propylenoxidaddukter av glycerol,
hexantriol eller trimetylolpropan (fig. 1). Till
hårda skum används propylenoxidaddukten av
sorbitol (hexanhexol).
Genom att det finns många möjligheter till
variation av polyolens typ, molvikt,
förgreningsgrad och funktionalitet kan skumplastens
egenskaper varieras inom mycket vida gränser.
Diisocyanat
Det mest använda isocyanatet är
toluendiiso-cyanat CH3C6H3(CNO)2 som vid
framställningen erhålls som en blandning av 2,4- och 2,6-
Fig. 1. Formler
för t.v. glycerol-
propylenoxid-
addukt, t.h. tri-
metylolpropan-
propylenoxid-
addukt.
De till skumplaster lämpliga polyuretanerna
erhålls genom addition av relativt
lågpolyme-ra, flytande föreningar, innehållande
OH-grup-per i ändställning, till diisocyanat (Tekn. T.
1954 s. 431). Härvid uppstår en linjär
poly-uretan enligt
n HORjOH + n OCNR2NCO —>
—► [—R1OOCNHR2NHCOO]„
I skumplastrecepten ingår även en bestämd
mängd vatten som reagerar med fria
isocya-natgrupper under bildning av koldioxid enligt
390 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
