Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 15 - Elektrolytisk regenerering av järn(III)klorid-etslösningar för koppar, av Gösta Wranglén - Fibrer av bor 210 m långa - Volfram-rheniumtråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Katod—
förbrukad \
elsjösning’
feCli+m
Diafragmarum
+Anod
T;
Peqsnererad
elslösning
,!
Reglerings-ventil
Fig. 2. Princip för dubbeldiafragmacell för
elektrolytisk regenerering av FeCl,-etslösning för koppar.
avpassad hastighet, så att diffusion och
jonvandring kompenseras.
Strömningen från diafragmarum till
anod-rum gör tydligen ingen skada, eftersom
lösningen under alla förhållanden skall
överföras dit. Strömningen från diafragmarum till
katodrum bör däremot inte vara större än
nödvändigt, eftersom i annat fall den naturliga
skiktningen i katodrummet stores.
Diafragmorna göres därför så täta att endast ca 10 % av
tillflödet till diafragmarummet strömmar
genom vardera diafragmat, medan återstoden
genom en förbindelseledning tillföres
anodrum-met. Det i diafragmarummet erforderliga
övertrycket inställes med en ventil i den nämnda
förbindelseledningen.
Den järn (II) klorid och saltsyra, som krävs
för att täcka förlusterna under etsprocessen,
tillsättes lämpligen i diafragmarummet. Genom
att göra syratillsatsen i diafragmarummet
nedbringas spänningsfallet i diafragmorna, bl.a.
genom att hydroxidutfällning i dessa hindras.
Genom att diafragmat närmast katodrummet är
fyllt med kopparfri lösning hindras vidare den
utfällning av koppardendriter i diafragmat,
som vid en enkeldiafragmaprocess utan
genomströmning efter hand tenderar att ge
igensättning.
Med det beskrivna
dubbeldiafragmaförfaran-det kan en praktiskt taget kopparfri anolyt
erhållas. I en större anläggning kan det vara
lämpligt att genomföra regenereringen stegvis,
genom att t.ex. fyra elektriskt seriekopplade
elektrolysceller uppställes i en kaskad. Även
elektrolyten strömning är därvid seriekopplad.
Den går först igenom samtliga katodrum,
därefter genom diafragmarummen i samtliga
celler och slutligen genom anodrummen. Det är
lämpligt, att göra diafragmorna mot
anodrummen tätare än mot katodrummen, eftersom
strömningen till anodrummen annars blir för
stor på grund av skillnaden i densitet mellan
katolyt och anolyt.
I de två första katodrummen sker
huvudsakligen reduktion av järn och i de två sista hu-
vudsakligen utfällning av koppar.
Strömtätheten väljes ungefär hälften så stor som vid en
enstegsprocess. Genom att vätgas- och
klorgas-utvecklingen begränsas till den sista cellen
förbättras strömutbytet och underlättas
skiktningen. Denna kan vidare förbättras genom
förreduktion av ingående elektrolyt med
kopparpulver. Härigenom kan reduktionen av trevärt
järn begränsas till den första cellen, medan
koppar fälls ut i de tre övriga; detta gynnar
den fria konvektionen i katodfilmen.
Slutord
Med den beskrivna elektrolytiska metoden kan
FeCL,-etslösning regenereras till en kostnad,
som väsentligt understiger kostnaden för
nyanskaffning av etslösningen. Härjämte sparas
kostnaden för förbrukade etslösningars
behandling genom neutralisation och fällning
före deras avledning till avlopp.
Med en liknande metod torde andra oxidativa
ets- och betlösningar för koppar, såsom
krom-haltiga svavelsyralösningar, kunna regenereras.
Koppar utfälles på katoden, medan kromsyra
och svavelsyra återbildas vid anoden.
Elektrodmaterialet får i detta fall utgöras av bly.
Metoden med ett dubbeldiafragma,
inneslutande ett diafragmarum, till vilket
utgångslösningen eller en annan lämplig elektrolyt föres, är
värd att observera vid elektrolytiska
processer, vid vilka det gäller att effektivt hindra
diffusion och elektrolytisk överföring mellan
anod- och katodrum.
Litteratur
1. Schaffert, R M, Winkler, J H, Vaaler, L E & Deubner,
R L: The ferrie chtoride etching of copper photoengravings.
Photo Engravers Research, Inc., Columbus, Ohio, 1949.
2. Cartwright, H M: Physical and chemical aspects of
etching with ferrie chtoride. Process 66 (1959) s. 57, 95, 128.
3. Howard, H L: The ferrie chtoride etching of copper.
Printing Technology 4 (1959) h. 8 s. 19.
4. Eisler, P: The technotogy of printed circuits. Heywood
and Co. Ltd, London 1959, s. 60.
5. Seidel, G: Gedruckte Schaltungen. Verlag Technik,
Berlin 1959, s. 86.
6. Saubestre, E B: Chemical problems in printed wiring. Ind.
& Engng Chem. 51 (1959) s. 281.
7. Saubestre, E B: Copper etching in ferrie chloride. Ind.
& Engng Chem. 51 (1959) s. 288.
8. Wranglén, G: Materieöverföring genom fri laminar
konvektion vid vertikala plattelektroder. KTH 1958, duplic.
9. Wranglén, G: Dendrites and growth lagers in the
elec-trocrystallization of metals. Electrochimica Acta 2 (1960) s.
130.
10. Wranglén, G: Electrodeposition of metal powders. J.
electrochem. Soc. 97 (1950) s. 353.
Fibrer av bor 210 m långa och 0,1 mm i
diameter har framställts. De har en brottgräns på 350
kp/mmz och betydande hållfasthet vid upp till 980°C.
Deras första användning blir troligen armering av
epoxiplast.
Volfram-rheniumtråd för glödlampor,
elektronrör och andra ändamål uppges ha större duktilitet,
resistivitet, oxidationsresistens och hållfasthet vid
hög temperatur än volframtråd. Legeringen
innehåller en liten men exakt avvägd mängd rhenium.
403 TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 1 <5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
