Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 18 - Elektrostatiska generatorer, av Jöns Ehrenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tionen alstrade laddningarna fördes. Men
därmed var också gränsen nådd för
friktionsgeneratorerna. Ty även om man konstruerade
generatorer med väldiga dimensioner, så översteg
uteffekten ej några watt.
För att man skulle kunna komma vidare var
det nödvändigt att utnyttja en helt annan
princip än friktionen för att alstra de erforderliga
laddningarna.
Elektrisk influens
Redan 1762 hade den svenske fysikern Johan
Carl Wilcke angivit en ny metod att alstra
elektriska laddningar. Principen var följande.
En hartsskiva gnides med kattskinn, därvid blir
skivan negativt laddad. En metallskiva med
isolerande trähandtag hålles över den laddade
hartsskivan, fig. 2. Därvid sätter sig positiva
laddningar på skivans undersida och negativa
på dess översida, elektrisk influens. De
negativa laddningarna bortledes, då metallskivan
beröres med ett finger. De positiva sitter kvar
på grund av de negativa laddningarna i
hartsen. När fingret tas bort är metallskivan
po-siitivt laddad, utan att laddningen på
hartsskivan störts. Den positiva laddningen kan nu
föras till en laddningssamlare, varefter man
kan upprepa förloppet ovanför hartsskivan.
Denna tvp av laddningsalstrare brukar
kallas Voltas elektrofor efter Alessandro Volta,
som publicerade metoden 1775 utan att känna
Wilckes tidigare insatser. Först ca 100 år efter
Wilckes första uppsats konstruerades
generatorer, som effektivt utnyttjade
influensfenomenet för att alstra de elektriska laddningarna.
Med en dylik generator kunde man uppnå en
uteffekt på ca 10 Wr, även om generatorn blott
drevs med handkraft.
med den mer komplicerade apparaten (Tekn.
T. 1951 s. 1043).
En delvis annan väg att söka förbättra
generatorerna med ledande laddningsbärare
valde Noël Felici, Grenoble. På 1940-talet
konstruerades under hans ledning
tryckkondensa-tormaskinen. Denna generator består i princip
Fig. 3.
Elektrostatisk generator, typ
Guericke.
Fig. i.
Elektrostatisk generator, typ
Wims-hurst.
Influensgeneratorer med ledande
laddningsbärare
År 1890 konstruerades den elektrostatiska
generator, som under de följande decennierna
skulle bli den mest använda för olika
elektrostatiska försök. Den brukar kallas Wimshursts
maskin, fig. 4. Dess princip är i korthet
följande. På två mot varandra roterande skivor av
isolermaterial är en stor mängd stanniolremsor
uppklistrade. Remsorna tjänstgör som bärare
för influensladdningarna. Dessa tillföres och
borttages med borstar, som remsorna passerar
under rotationen. Generatorn är
dubbelverkande, dvs. de negativa influensladdningarna ger
upphov till nya positiva influensladdningar
och tvärtom. Generatorn är dessutom
självupp-laddande, ty även om ingen restladdning finns
kvar från tidigare försök, uppkommer den
behövliga begynnelseladdningen på grund av
friktion.
Wimshursts maskinens verkningsgrad
begränsas av genomslagen vid alla de borstar och
remsor med skarpa kanter, vilka finns överallt i
konstruktionen. Visserligen kan risken för
genomslag minskas genom att man innesluter de
kritiska delarna i gas under tryck, men
ökningen av verkningsgraden motsvarar ej besväret
’lh3
Utklämma
(Höq positiv spänning)
Jonisarionskniv
Elektrod,
Olascqlinder J ^,af0L:
Oledande _†
cylindrisk rotor
Vötqas
undertryck
Utklämma
(-200kV)
Hjälpspänninqskälla (*30kV)
Fig. 5.
Principschema för
tryckkond
ensa-tormaskin.
Fig. 6.
Principschema för
trumgenerator.
490 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
