Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 19 - Långsamfiltrering, av Erik Isgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
får grundvattenkaraktär, vilket innebär att det
blir mineralhaltigt samt lukt- och smakfritt.
Långsamfiltreringen kan dock icke
åstadkomma den säsongmässiga temperaturutjämning,
som endast den konstgjorda infiltrationen kan
ge-
Den organiska substansen i råvattnet kan
emellertid ofta vara av mer stabil natur. Våra
svenska ytvatten karakteriseras ju främst av
humushaltig organisk substans, som ger vattnet
den bruna färgen. I många vattendrag är
vattnet dessutom förorenat av sulfitavlopp med
stabila ligninprodukter med hög
permanganat-förbrukning. Från England meddelas att även
vissa smakämnen motstår rening i
långsamfilter7.
Dessa avlägsnar humusfärg endast i
begränsad omfattning. "Modervattnet" Themsen har
ett relativt lågt färgvärde (14 mg/1 Pt), som
genom långsamfiltrering reduceras till 5—6
mg/1 Pt, dvs. till ungefär samma färg som hos
ett normalt grundvatten. I andra engelska
städer med högre råvattenfärg används trots
detta långsamfiltrering. Sålunda anges för
Birmingham 70 mg/1 Pt i råvattnet och 40 mg/1 Pt
i renvattnet, ett färgvärde som icke skulle
accepteras i Sverige. I Sheffield har råvattnet
ett färgvärde av 180 mg/1 Pt och renvattnet
efter långsamfiltrering 80 mg/1 Pt, dvs. mer
än hos de flesta svenska råvatten.
De tidigare refererade försöken vid Ringsjön
har visat, att långsamfiltren minskar
färgstyrkan från 19 mg/1 Pt till i medeltal 13 mg/1 Pt.
Försök vid Lovöverket med vatten från
Mälaren visade en minskning från i genomsnitt 32
mg/1 Pt till 27 mg/1 Pt. De svenska vattnen kan
därför antas vara svårare att avfärga än de
engelska. Man kan tydligen ej räkna med
större reduktion än 5—6 enheter av färgvärdet.
Renvattnets färgvärde bör ej överstiga 20 mg/1
Pt, vilket begränsar utnyttjandet av enbart
långsamfilter till råvatten med färg
understigande 25 mg/1 Pt.
Långsamfiltren ger som nämnt god bakteriell
rening. I London uppgår den genomsnittliga
bakteriereduktionen till 97,8 räknat på
coli-bakterier.
Användningsområde
Grumliga och färgade vatten måste
förbehandlas för att de skall kunna renas genom
långsamfiltrering. Grumligheten hos råvattnet bör
icke överstiga 10 mg/1 Si02 och färgen icke 25
mg/1 Pt. Med vatten, som uppfyller dessa krav,
ger emellertid långsamfiltren ett renvatten av
god beskaffenhet.
För klart och färglöst ytvatten, t.ex. från
många svenska sjöar av källsjötyp, är
långsamfiltrering en ypperlig reningsmetod. Sålunda
utnyttjas Vättern av bl.a. Jönköping. Försöken
vid Ringsjön har visat, att det t.o.m. är möjligt
att nyttja råvatten från en slättlandssjö i
kulturbygd.
Den biologiska verkan, som erhålles i
långsamfiltren, kan knappast helt erhållas med
522 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 17
Tabell 2. Svenska långsamfilterverk med föregående kemisk
rening (uppgifter 1959)
Vattentäkt Filteryta Filtrer-
hastighet
m2 m/h
Stockholm Mälaren:
Norsborg 12 500 0,21 Täckta
19 900 0,21
Lovön 34 500 0,13
Göteborg Göta älv 8 800 0,08
5 000 0,18
2 000 0,17
Linköping Stångån 3 400 0,28
Trollhättan Göta älv 2 250 0,09 Tagna i bruk
1961
Norrköping Motala ström 1 900 0,28
Vänersborg Vänern 1465 0,19
Sala Gruvån 1 275 0,13
Åkersberga Garnsviken 600 0,25
Mjölby Svartån 378 0,20 Täckta
360 0,20
Lysekil Rödsvattnet 476 0,23 Täckta
andra reningsmetoder med undantag för
konstgjord infiltration. Det är därför naturligt att
man med fördel använder långsamfilter för
förbättring av kvaliteten hos ett vatten, som
fällts kemiskt och snabbfiltrerats. Så har
också skett vid ett stort antal svenska verk,
tabell 2.
Vid en kostnadsjämförelse kan ej
långsamfiltrering direkt jämföras med kemisk fällning
och snabbfiltrering, enär dessa metoder ger
olika resultat och har skilda förutsättningar.
Anläggningskostnaden för långsamfilter är icke
avskräckande, men anläggningen kräver stort
markutrymme, helst med god
grundbeskaffenhet.
Driftkostnaden för långsamfilter kan bli hög,
om täta filterrensningar med manuell
arbetskraft fordras. Det är därför ofta motiverat att
öka gångtiden genom lämplig förbehandling av
vattnet, såsom mikrosilning, snabbfiltrering
och eventuellt även kemisk fällning. Enligt
engelska erfarenheter8 ökar mikrosilning av ett
algrikt råvatten filtrens gångtid med 70—100
%. Snabbfilter ger motsvarande effekt. Vidare
måste förhållandena under frostperioden
beaktas. Erfarenheterna från de svenska
lång-samfilterverken visar dock, att dessa
svårigheter kan bemästras.
Litteratur
1. Baker, M N: The quest for puré water. New York 1948.
2. Hazen, A: The filtration of public water supplies. New
York 1907.
3. van de Vloed, A: Comparison between stow sand and
rapid filters. IWSA Congress, London 1955.
4. Anderberg, S: Mekaniserad rensning av långsanifilter.
Stadsbyggnad 1960 h. 3 s. 56.
5. Fuller, \V B: The purification of water bg sand filtration.
Connecticut Soc. Civil Engrs Rep. 1908.
6. Janson, L E: Tjälens nedträngande i sand. Stockholm
1959.
7. Manual of British water supply practice. Cambridge 1958.
8. Boucher, P L: Micro-straining and i/s applications. J.
New England Water Works Ass. 1956 h. 1 s. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
