- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 92. 1962 /
525

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 19 - Nya metoder - Automatiserad beräkning av återbäring, av JRT - Framställning av natriumklorit, av SHl - Enzymatisk borttagning av hår på hudar, av SHl - Isolering av nitroform genom destillation i två steg, av SHl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fig. 2. Exempel

kontroll-remsa med
tre-streckskod.

Efter dagens slut samlas konlrollremsorna, fig. 2,
från alla kassaapparaterna och dagens försäljningar
överföres till magnetband där de sorteras efter
medlemmarnas identitetsnummer. Ett dagsgenomsnitt av
100 000 försäljningar överföres på magnetband på
ca 2 h, den efterföljande sorteringen kräver ca 30
min och överföringen till medlemsregistret, som
också är på magnetband, tar 8—10 min. Hela
magnet-bandsutrustningen består av fyra
magnetbandssta-tioner.

Ett system med kontrollsummor ger larmsignaler
om någon felläsning skulle göras och
databehandlingen stoppas. Operatören kan lätt finna var felet
uppstått och korrigera detta.

Anläggningens snabbhet är ej extrem men fullt
tillräcklig för ändamålet. Beräkningen av återbäringen
kräver ca 20 h, men detta arbete utföres endast två
gånger om året, varför högre krav på snabbhet är
överflödiga (enl. Svenska Dataregister AB). JRT

Framställning av natriumklorit

Enligt en tysk process framställs natriumklorit över
klordioxid. Metoden har hittills utnyttjats för
tillverkning av denna, men man har nu funnit att den
är lönande även vid framställning av klorit. Sålunda
byggs nu åtminstone en tysk och en brittisk fabrik
(Tekn. T. 1961 s. 264) i vilka hela processen skall
utnyttjas.

En natriumkloridlösning matas in i ett system i
vilket en vattenlösning av natriumklorid och
natrium-klorat cirkulerar genom elektrolytiska celler,
PVC-klädda gjutjärnsbehållare och en vattenkyld
värmeväxlare av titan. I den elektrolytiska cellen
framställs klorat vid 40°C; katoderna är av järn och
anoderna av grafit. Cellerna arbetar med 82 %
strömutbyte; spänningsfallet är 3 V per cell; det åtgår
1 870 Ah/kg natriumklorat.

Väte erhålls som biprodukt vid elektrolysen.
Största delen av elektrolyten cirkulerar i systemet, men
en del tas ut med en doseringspump och förs
genom en kylare och ett filter till sex seriekopplade
reaktorer av titan eller titanklätt gjutjärn, i vilka
klordioxid framställs.

Vid ca 30°C försätts den klorathaltiga lösningen
med 30-procentig saltsyra. Härvid bildas klordioxid,
klor, vatten och natriumklorid. De båda
förstnämnda gaserna drivs ut först med ånga och sedan med
ånga och luft. En hemlighållen katalysator minskar
sidreaktioner som inte ger klordioxid. Vätskan från
den sista reaktorn går tillbaka till elektrolys.

Gaserna förs in vid bottnen av ett med
Raschig-ringar fyllt tvättorn i vilket de möter en ström av
svavelsyra (ca 15°C). I denna löses klordioxiden,
medan klor och luft lämnar tornets topp.
Svavelsyralösningen pumpas in på toppen av ett liknande

torn i vilket den möter en uppåtstigande luftström.
Denna driver ut klordioxiden, och gaserna förs in
vid bottnen av ett tredje torn där de möter en
lösning av väteperoxid och natriumhydroxid samt en
återförd ström av natriumkloritlösning.

Av den på natriumklorit anrikade lösning som
lämnar det tredje tornets botten tas en del ut och
förs till en spraytork i vilken ett pulver hållande
80 % NaC102 erhålls.

Väte och klor, vilka erhålls som biprodukter, kan
utnyttjas för tillverkning av saltsyra och ger
ungefär hälften av den mängd som åtgår för
framställning av klordioxiden (T P Forbath i Chemical
Engineering 12 juni 1961 s. 180—182). SHI

Enzymatisk borttagning av hår på hudar

Vanligen tar man bort håret på hudar genom
behandling med kalk och natriumsulfid eller med en
sulfhydratlösning. Dessa kemikalier kan emellertid
skada hudarna och vållar svårlösta avfallsproblem.
Man har därför länge sökt en enzymatisk process
för hårborttagning, och en sådan lär man nu ha
funnit i USA.

I keratinas, som produceras av mikroorganismen
Streptomyces fradiæ, anser man sig nämligen ha
funnit ett enzym som är ekonomiskt användbart
som hårborttagningsmedel. Det har visat sig kunna
överföra ca 50 % av hårets keratin till en
vatten-löslig form.

Den mängd keratinas, som behövs för hårens
lösgörande, är inte tillräcklig för deras totala
förstöring varför håret kan tillvaratas och användas för
tillverkning av filt. Enzymet angriper nämligen
håren först närmast roten där de tycks vara särskilt
känsliga (Chemical & Engineering News 26 juni
1961 s. 38). SHI

Isolering av nitroform genom destillation
i två steg

Nitroform CH(N02)3, som är ett viktigt
utgångsmaterial vid tillverkning av sprängämnen, framställs
genom en oxidations-nitreringsreaktion katalyserad
med kvicksilver. Härvid reagerar acetylen med
salpetersyra till nitroform och kvävedioxid. Ett
problem uppstår emellertid genom att inte all
salpetersyran reagerar. Man måste återvinna åtta gånger så
mycket salpetersyra som mängden erhållen
nitroform.

Enligt en vid Nitroglycerin AB utarbetad metod
pumpas acetylen och salpetersyra genom rör i ett
reaktionskärl vars temperatur hålls vid 45—48°C.
En del av reaktionsblandningen tas ut och resten
återförs. I den svenska anläggningen införs per
timme ca 5,7 m3 (0°C, 760 torr) acetylen och 255 kg
salpetersyra. Utbytet av nitroform blir ca 75 %.

De från reaktorn avgående gaserna innehåller litet
nitroform, koldioxid, koloxid, kvävedioxid, kväve
och litet salpetersyra. De går först till en varm
salpetersyratvätt i vilken nitroformen stannar, och
därefter till en kallare där kvävedioxiden kondenseras.
Restgaserna släpps ut i luften.

Salpetersyra-nitroformlösningen går från reaktorn
till en avdrivare i vilken kväveoxiderna drivs ut med
luft i motström och förs till en kall
salpetersyra-tvätt. Lösningen innehåller sedan ca 13 %
nitroform, 77 % salpetersyra och 8 % vatten samt spår
av tetranitrometan och oxalsyra. Den går till
destillation för utvinning av nitroformen.

Denna bildar emellertid azeotroper med
salpetersyra och vatten och kan därför inte isoleras genom
vanlig fraktionerad destillation. Man har löst proble-

TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 17 525

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:45:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1962/0555.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free