Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 20 - Andras erfarenheter - Rapportrevision, av ag - Korngränsfrätning hos zink-aluminiumlegeringar, av SHl - Ryska låglegerade stål för svetsning, av CS - Rostskyddande blykromatpigment, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tillräcklig tid för framställning av rapporten.
Rapportdatum, om möjligt ej sammanfallande med
månadsskiften eller räkenskapsperioders slut.
Klara och tillräckliga instruktioner och
upplysningar.
(John B McMaster i Advanced Management april
1961 s. 9—11.) ag
Korngränsfrätning hos
zink-aluminiumlegeringar
Besultaten av gjorda undersökningar anses visa att
korngränsfrätning hos rena
zink-aluminiumlegeringar beror på selektiv oxidation av aluminium som
anrikas vid korngränserna och kan diffundera
snabbare där än inuti kristallerna. I torr ånga består
korrosionen troligen i direkt kemisk reaktion mellan
ångan och metallen.
Då angreppet emellertid blir mycket starkare vid
närvaro av vatten, synes i detta fall en
elektrokemisk verkan spela en betydande roll. Då aluminium
är starkt anodiskt i förhållande till zink, är det
sannolikt att den relativt aluminiumrika
korngränszonen blir anodisk i förhållande till kristallens
aluminiumfattigare inre.
Då korngränsfrätning uppstår hos rena legeringar
när de utsätts för torr ånga av 150°C men inte när
de upphettas i luft, är det troligt att den oxidfilm
som bildas i luft ger bättre skydd än den som
uppstår i ånga. Man har vidare funnit att
zink-aluminiumlegeringars känslighet för korngränsfrätning
kan minskas genom tillsats av Mg, Cu, Ni och Ca;
effektivast är magnesium. Känsligheten ökas
däremot betydligt genom närvaro av Pb, Sn, Cd, Bi, TI
och In samt något genom närvaro av Hg och Na.
Ingen märkbar effekt har Ag, Ga och Fe.
Ingen korngränsfrätning uppstår hos ren zink, om
denna försätts med antingen Mg, Pb, Sn, Cd eller
Ga, men om Mg och antingen Pb, Sn eller Cd ingår
tillsammans, blir korrosionen stark. Närvaro av
magnesium i en zink-aluminiumlegering motverkar
emellertid den korrosionsfrämjande effekten av Pb,
Sn, Cd, Bi, TI och In, om dessa ingår i en
koncentration under ett visst värde, karakteristiskt för
varje element.
Zink-aluminiumlegeringars benägenhet för
korngränsfrätning i närvaro av fuktighet kan tydligen
praktiskt taget hävas genom tillsats av magnesium,
om koncentrationen av korrosionsfrämjande
föroreningar, särskilt In, TI, Pb, Sn, Cd och Bi, hålls
under väl definierade gränser angivna i British
Standard Specification för kommersiella legeringar (C
W Roberts i Metallurgia aug. 1961 s. 57—66).
SHl
Ryska låglegerade stål för svetsning
Vid en konferens i Moskva i slutet av 1961, vid
vilken 30 olika institutioner och stålverk var
representerade, påpekades inledningsvis, att produktionen
av dessa stål med förhöjda hållfasthetsvärden
ständigt ökar samt att frågan om en rätt
teknisk-ekonomisk lösning är av största betydelse för landet.
Grunden utgörs för närvarande av stål med sigma
s<=35 kp/mm3. Redan stål med Sigma s>=35 kp/mm2
erbjuder en materialbesparing av ca 16 % och stål
med Sigma s>=40 kp/mms en besparing av 25—30 %.
Skulle man kunna tillverka stål med än högre
sträckgränsgarantivärden skulle besparingarna i
material bli ännu högre.
I samband med exploateringen av
malmfyndigheterna i Katchkanarski-området bör frågan om
svetsbara stål med vanadintillsats övervägas. En första
etapp borde utveckling av ett svetsbart stål med
as Jj 50 kp/mm2 kunna anses vara. Av betydelse är
vidare materialens nötnings- och
korrosionsegenskaper. Stål med förhöjda fosfor- och kopparhalter
bör studeras, i synnerhet som erfarenheterna i USA
med dylika stål varit goda.
En annan betydelsefull fråga är stålens
anvisnings-och svetskänslighet under utmattningspåkänningar.
Vid högre hållfasthet kan en större känslighet
befaras. Som senare etapp bör man sikta på stål med
—70 kp/mm2 samtidigt som svetsbarhet och
seghet i kyla skall vara goda eller åtminstone
tillfredsställande.
Vid konferensen uppställde man avslutningsvis
följande riktlinjer för det fortsatta forskningsarbetet
under 1962—1963:
utveckling av Iåglegerade svetsbara stål med hög
sträckgräns och samtidigt nedsatt
anvisningskänslighet samt god seghet i kyla;
utprovning av lämpliga konstruktioner för
svetsade förband, t.ex. knutpunkter och anslutningar i
svetsade konstruktioner, i syfte att höja de tillåtna
påkänningarna;
utveckling av nya profiler speciellt avsedda för
svetsade konstruktioner;
utveckling av rationellare tillverkningsmetoder för
svetsade konstruktioner (Stal 1962 h. 3 s. 268—
269). CS
Rostskyddande blykromatpigment
Blymönja har länge använts som rostskyddande
pigment i grundfärg trots att den har flera olägenheter
av vilka de viktigaste är dålig färgstabilitet, hög
densitet och högt pris. God färgstabilitet har man
erhållit genom att ersätta mönjan med basiskt
blykromat, erhållet genom reaktion mellan 95 delar
75-procentig mönja med 5 delar kromsyra.
Kromatet har lika stor rostskyddseffekt som mönja men
har också hög densitet och är dyrt.
För att erhålla ett rostskyddande pigment med stor
skrymhet (volym per viktenhet) har man tillämpat
samma metod som vid framställning av
silikat-bly-vitt. Denna produkt har mycket lägre densitet än
vanligt blyvitt; man behöver bara 60 % så stor vikt
av den för att erhålla en färg med samma
pigment-volymkoncentration.
Vid tillämpning av samma princip på kromatet
bygger man upp ett skikt av enbasiskt blykromat
på kiseldioxidkorn. Produkten (basiskt
silikat-kromat) tycks ha lika god korrosionsskyddande verkan
som blymönja men ungefär dubbelt så stor
skrymhet, varigenom priset i praktiken blir lägre. Vidare
är det nya pigmentets färgstyrka lägre än de äldres,
varigenom det kan användas i ljusa täckfärger.
Det basiska silikokromatet erhåller man genom att
sätta kromsyralösning till en suspension av
blymonoxid, finmald kvarts och litet basiskt blyacetat.
Härvid erhålls basiskt blykromat enligt
2 PbO + Cr03—PbO • PbCrO,
Suspensionen filtreras och filterkakan matas med
en skruv in i en roterugn där den upphettas till
600—650°C. Det basiska blykromatet reagerar då
med blyoxiden till tetrabasiskt blykromat
3 PbO +PbO • PbCrOj,—»4 PbO • PbCrOi
När temperaturen stiger i ugnen reagerar det
tetra-basiska blykromatet med kiseldioxiden till
mono-basiskt blykromat och tribasiskt blysilikat vilka
binds samman fysikaliskt. Man får alltså ett
bly-kromat-blysilikatskikt på en kärna av kiseldioxid
(Chemical Engineering 25 dec. 1961 s. 30, 32). SHl
544 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
