Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 23 - Nya metoder - Acetylenderivat, av SHl - Bestämning av sätthärdningsdjup, av SHl - Elektrolytisk utfällning av rutenium, av U T—h
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vickers hårdhet
800
Fig. 1. Sätthärdat mjukt stål En32 direkt snabbkylt;
provet är etsat i pikrinsyra-salpetersyra; X100.
mer än 31 % av sin vikt. Vid reaktion med
syrakänsliga olefiner bromerar det dubbelbindningen
utan nedbrytning.
}’-aminosmörsyran är ett vitt pulver som kan få
användning som utgångsmaterial för polymerer och
läkemedel (Chemical & Engineering News 11 dec.
1961 s. 66, 68). SHl
Bestämning av sätthärdningsdjup
Man använder termen sätthärdningsdjup ("case
depth"), som om det vore en klart definierad längd,
men några metallurger betraktar det som totalt
upp-kolningsdjup ("total penetration") och andra talar
om effektivt härdningsdjup ("effective case") som
kan definieras på olika sätt. Vanligen mäter man
sätthärdningsdjupet på ett metallografiskt prov (fig.
1), men ofta används ett härdat och avslaget prov.
2.0 o mm
Avstånd till ytan
Fig. 2. Relationen mellan hårdhet och avstånd från ytan hos sätthärdade
stål; uppkolningstid frän v.t.h. 2, 6 och 15 h;–— totalt uppkolnings-
djup,–-gränslinje för det metallografiska provets mörka zon.
Ingenjören säger vanligen att han är intresserad
bara av det djup intill vilket hårdheten är 90 % av
den minsta ythårdheten. Detta djup bestäms mest
exakt genom mikrohårdhetsprov, en metod som dock
är alltför tidsödande och dyrbar för användning
vid produktionskontroll. Man har emellertid nu
funnit att det är en bestämd relation mellan det
sätthärdningsdjup, som man finner i ett metallografiskt
prov, och det djup där hårdheten har ett visst värde.
Vid en serie prov med de brittiska kolstålen En32,
En33 och En39B uppkolades de 2, 6 och 15 h vid
900°C och kyldes sedan antingen långsamt eller
snabbt. På metallografiska prov mättes den mörka
etszonens tjocklek (fig. 1). Mikrohårdheten
bestämdes på olika djup i snabbkylda prov. Resultaten
visade
att den mörka etszonens tjocklek inte står i någon
bestämd relation till totalt uppkolningsdjup eller en
viss hårdhet i långsamt kylda prov;
att den mörka zonens tjocklek i En39B blir
densamma vare sig stålet snabbkylts eller behandlats
isotermiskt, men zongränsen blir klarare markerad
i senare fallet;
att totalt uppkolningsdjup och hårdhetsgradienten
för det uppkolade skiktet blir ungefär desamma hos
snabbkylda prov av de tre slålen, medan den mörka
zonens tjocklek blir olika (fig. 2).
Vid 6 h uppkolning blir t.ex. totalt
uppkolningsdjup ca 1,25 mm för alla tre slålen, medan den
mörka zonen blir 1,15 mm för En32, 0,94 mm för
En33 och 0,89 mm för En39B. För alla tre stålen
motsvarar emellertid den mörka zonens gränslinje
en hårdhet som med 200 Vickers överstiger kärnans.
Detta gäller även vid 3 och 15 h uppkolning.
Är man nöjd med att få veta vid vilket djup det
härdade ytskiktet har en hårdhet som är 200
Vickers större än kärnans, kan man tydligen nöja sig
med att mäta den mörka zonens tjocklek i ett
metallografiskt prov (C Dawes i Metallurgia nov. 1961
s. 217—219). SHl
Elektrolytisk utfällning av rutenium
Rutenium hör till de lätta platinametallerna med
en densitet av 12,45 g/cm3. Dess smältpunkt är ca
2250°C och hårdheten är stor. Korrosionsmotståndet
är lika högt som hos systermetallen rodium utom
i kontakt med alkaliska hypokloritlösningar, som
angriper den.
För att utfälla platinagruppens metaller i tjocka
skikt använder man sedan länge smältelektrolys i
blandningar av alkalicyanider, som först får silt
metallinnehåll genom en förhandselektrolys med
växelström mellan elektroder av önskad metall.
Denna metod har nyligen fått användning för be
läggning av molybden med ett oxidationsskydd av
iridium. Nackdelarna med den smältelektrolytiska
metoden är dels den höga temperaturen ca 500°C,
dels sättet att tillföra metalljonerna till smältan.
Man har nyligen vid International Nickel Co
systematiskt undersökt olika elektrolyter i vattenlösning
som kunde tänkas lämpliga för ruteniumutfällning.
Sålunda har ruteniumsalter, såsom sulfater,
klorider, sulfamater, fosfater, nitrosylsulfater,
nitrosvl-klorider, nitrosylsulfamater och olika rutenater pro
vats med mer eller mindre framgång. Som
slutresultat har man funnit att en
rutenium-nitrosyl-sulfamatelektrolyt ger mest lovande resultat.
Ruteniumnitrosylsulfamat framställs av
rutenium-klorid eller ruteniumnitrosylklorid. Den senare
erhålls genom att kloriden upphettas med salpetersyra.
Nitrosylkloriden fälles med överskott av varm
mättad bikarbonatlösning, varvid ruteniumnitrosyltri-
TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 23 (p21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
