Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 26 - R2-reaktorns instrumentutrustning, av Kjell Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bryter magnetströmmen, om effektsignalen i
någon av dem överstiger 120 % av full effekt.
Varje säkerhetskanal består av en kompenserad
jonkammare, vars ström mäts i linjär skala av
en elektronisk galvanometer.
Den linjära neutroniska effektmätkanalen
består av en likadan utrustning som
säkerhets-kanalens men är ansluten till en kompenserad
jonkammardetektor, som ger ett användbart
effektmått i linjär skala på åtta mätområden
mellan 10’J och 1,5 gånger full effekt.
Slutligen kan effektautomaten sköta
uppgiften att hålla effekten konstant vid en önskad
nivå mellan 0,1 och 100 % av full effekt. Den
består av en kompenserad jonkammardetektor,
vars ström jämförs med det önskade värdet
som ställts in på börvärdetsdonet. Skillnaden
mäts i en effektfelförstärkare, som styr ut en
kraftförstärkare, vilken driver finstyrstaven i
rätt riktning för eliminering av effektfelet.
Neutroniken i R2-0
Vad som sagts om neutroniken i R2 kan också
tillämpas på R2-0. Dess kärna är emellertid
mindre, och den bör vara åtkomlig från alla
håll. Det har därför varit önskvärt att
begränsa antalet neutrondetektorer så mycket som
möjligt. Det har här varit möjligt att nedbringa
antalet detektorer till fem, nämligen två
startkanaler (fissionskammare), en
tidskonstant-kanal (kompenserad jonkammare) och två
säkerhetskanaler (jonkammare, den ena med
och den andra utan kompensering).
Neutroni-kens stavlyftbegränsande och
snabbavstängan-de funktioner är i övrigt desamma som för R2.
R2-0 är också utrustad med instrument för
vattenstånd och temperatur i bassängen samt
för strålningsnivå över vattenytan.
Processinstrumentering
En grupp värme- och strömningstekniska
instrument med uppgift att informera om
tillståndet i kylkretsarna brukar sammanföras
under namnet processinstrumenteringen.
Kylvattenflödet i primärkretsen mäts med en
venturikanal, i vilken uppstår en
tryckdifferens, som mäts av en d/p-cell och omvandlas
i en motsvarande pneumatisk signal, som sänds
till manöverrummet. Om vattenmängden faller
under 90 % av normalt flöde, minskas effekten
automatiskt, och om den understiger 80 %
snabbavstängs reaktorn.
Kylvattnets temperaturstegring vid passagen
genom reaktorkärnan mäts av
motståndstermometrar, placerade i termometerfickor på
rörledningarna vid in- och utloppet till
reaktortanken. Produkten av denna
temperaturdifferens och kylvattenflödet bildas i ett särskilt
instrument, vilket alltså indikerar en termisk
mätning av effekten som kontroll på
effektindikeringen i neutrondetektorkanalerna.
Dessutom mäts ett stort antal tryck (35),
flöden (13), temperaturer (ca 200) och nivåer
(6) på olika ställen i anläggningen.
Jonbytarnas funktion och vattnets kvalitet kan
bedömas med hjälp av
temperaturkompense-rade konduktivitetsmätceller (6) i
primärkretsen, bassängkretsen och tungvattenkretsen.
Mätområdet är 0,08—8 megohmcm och
vattnets kvalitet är normalt 0,2 megohmcm.
Tryckvattenslingan Helen
Kokning i slingans inre provtub innebär, att
ett hålrum uppstår i reaktorkärnan, vilket i sin
tur medför en större eller mindre positiv eller
negativ ändring av reaktorns reaktivitet
beroende på hålrummets storlek och läge i
kärnan. På grund härav och på grund av att
häftig kokning kan medföra risk för överhettning
av provbitens kapsling, har man tills vidare
valt att stänga av reaktorn automatiskt på
signaler från slinginstrumenten, som indikerar
risk för kokning. Samtidigt avstängs alla andra
värmekällor i slingan (linjevärmare etc.) och
ökas kylningen.
Trycket P5 i slingan (fig. 1 s. 687)
upprätthålls av tryckmätaren på tryckhållartanken,
som styr värmeutvecklingen genom att sluta
eller bryta strömmen till elkokarna i tankens
botten, om trycket något litet under- resp.
överstiger det önskade värdet. Temperaturen på
inloppet till reaktorn hålls konstant genom att
ett termoelement mäter temperaturen TIO,
vilken i en skrivare med PID-regulator jämförs
med den önskade. En eventuell avvikelse
förstärks i en magnetförstärkare och styr den
transduktor, som ökar eller minskar eleffekten
till linjevärmaren så att avvikelsen motverkas.
Vattenflödet i slingan mäts med strypfläns
och Barton-cell med pneumatisk
mätvärdesöverföring.
För att reaktordriften skall kunna fortsätta
när slingan tas ur drift för översyn och
eventuell reparation av slingmaskineriet, kyls den
inre provtuben genom att den kopplas in i en
speciell gren av reaktorns primärkrets,
hjälp-kylning. Man måste då mäta tryck P3,
temperatur T5 vid utloppet från innerslingan samt
temperaturdifferensen Td6—Tdl mellan
in-och utgående kylvatten för att avgöra om
kylningen är tillräcklig.
Även under normal drift av slingan är
naturligtvis trycket P3 och temperaturen T5 av stort
intresse, därför att de ger ett mått på
marginalen till kokning i slingan.
Temperaturstegringen Td6—Tdl multiplicerad med
vattenflödet ger ett mått på värmeutvecklingen i inre
provtuben.
Marginalen till kokning kan också mätas
genom skillnaden i temperatur mellan
trycktanken och utloppet från innerslingan Tdl3—Td7.
Normalt kommer slingan att köras vid 80 at
tryck och 270°G temperatur.
De nämnda slinginstrumenten är anslutna till
reaktorns säkerhetssystem och utlöser
automatiskt snabbavstängning av reaktorn, om
tillståndet i slingan närmar sig kokning, nämligen
om T5 eller TIO överstiger 285°C, om P3 eller
P5 understiger 72 at, om vattenflödet faller
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 22 (JQ3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
