Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 27 - Självreparerande automata, av Lars E Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beteende också ett normalt beteende, detsamma
för alla delkonfigurationerna om inga fel
skulle förekomma. Låt oss ta som kriterium på
frihet från systemfel, att majoriteten av
del-konfigurationerna är felfria. (Ett motsvarande
majoritetskriterium måste vi använda också
när vi skall bestämma en utstorhet från en viss
typ av vällokaliserade automata. Men där är
de utgångar, från vilka majoritetsmåttet tas,
bestämda såväl till antal som läge.)
Antalet cellfel under ett visst begränsat
tidsintervall är proportionellt mot antalet
aktua-tioner under intervallet. Under ett visst antal
aktuationer hinner en delkonfiguration föröka
sig till ett visst antal. Ju större detta är, dvs.
ju större tillväxten per aktuation är, desto
större blir sannolikheten för att majoriteten av
delkonfigurationerna är felfria. Tillväxten per
aktuation är emellertid begränsad och
bestämmes av komplexiteten av en delkonfiguration
samt av formen av systemkonfigurationen3. Den
kanske naturligaste systemkonfigurationen, en
expanderande n-dimensionell sfär i en
n-di-mensionell tessellation, visar sig ha ändlig
livslängd. Däremot kan en systemkonfiguration i
form av ett expanderande sfärskal ha oändlig
livslängd, förutsatt att tessellationens
dimensionstal är större än 1, samt att komplexiteten
av en delkonfiguration ej överskrider ett visst
kritiskt värde.
Den automatiska genereringen av skalets
bakre begränsning (begränsningen B j i fig. 1) —
skalet skall under expansionen ha en konstant
tjocklek d — fordrar en viss interaktion
mellan delkonfigurationerna. När en
delkonfiguration har levt en viss tid och börjar uppnås
av skalets bakre begränsning, skall den
överföras till celler i det passiva tillståndet. En
delkonfiguration kan visserligen stoppa sin egen
aktivitet — döda sig själv — men den kan ej
överföra alla sina celler i det passiva
tillståndet; den kan ej begrava sig själv. Men en
levande konfiguration kan begrava sin döda
granne. Härav framgår behovet av interaktion.
För vissa tessellationstyper har cellfelen den
karaktären, att de ej kan ärvas av en
avkomma till en delkonfiguration. Felet hindrar i
stället delkonfigurationen från att föröka sig. För
sådana tessellationer kan vi relativt lätt ge
nödvändiga och tillräckliga villkor för oändlig
livslängd.
Det finns emellertid tessellationer där arvfel
kan uppkomma3. Vi kan här betrakta klassen
av alla självreproduktiva avkommor, som kan
uppstå genom arvfel från en delkonfiguration
i en given tessellation. Den nämnda
interaktio-nen mellan delkonfigurationerna medför en
konkurrens mellan dem. Om klassen innehåller
en delkonfiguration, som är
konkurrenskraftigare än de andra, då kan vi välja den och
utnyttja dess normala beteende som ett beteende
hos ett automatum med obegränsad livslängd.
Skulle emellertid detta beteende ej passa, får
vi undersöka andra genererande
delkonfigurationer och eventuellt också andra
tessellationer på motsvarande sätt.
Fig. 1. Ert självreparerande automatumvåg med
obegränsad livslängd. Vägen fortskrider i en
tvådimensionell tessellation och har den allmänna formen av
ett expanderande sfär skal. Under expansionen har
skalet en konstant tjocklek d. A främre, B bakre
skalbegränsning, här visade vid tiden i respektive
tiden i + 1.
Prognos
Vi har i teorin för automata skaffat oss en
föreställning om de elementära stegen i en
fysikalisk konstruktionsprocess (tillväxtprocess).
Stegen är elementära i den meningen, att vi
med dem kan syntetisera en tillväxtprocess,
som är allmän relativt vår nuvarande kunskap
om sådana processer. Om de är elementära
eller sammansatta i en djupare mening, vet vi
ingenting om, lika litet som vi med säkerhet
kan veta, att de nu kända fysikaliska
elemen-tarprocesserna verkligen ej kan sönderdelas. Vi
har uppfattat ett automatum som en
konfiguration i en tessellation. Om vi åter uppfattar
tessellationen som en konfiguration i en
underliggande tessellation, osv., kommer vi till
slut till frågan, om vi kan tänka oss en
konfiguration i en tom tessellation (vakuum). Vi
möter här en svårighet av ungefär samma typ
som vid föreställningen av en elektromagnetisk
våg, fortskridande i vakuum (jfr den klassiska
eterhypotesen). Utan att behöva gå in på
denna fråga, som skulle kunna ge synpunkter på
universums expansion, kan vi ta strukturen i
universum som en åt oss given tessellation, och
se hur vi bör åstadkomma konfigurationer i
den.
Eftersom människosläktet bör befinna sig i
en ständig expansion (jfr expansionskravet för
ett icke-vällokaliserat automatum med oändlig
livslängd), kommer människans önskningar
beträffande sina tjänare, automata, säkert att
ändras med tiden. Vi är därför ej så mycket
betjänta av odödliga automata som av
automata med betydligt längre livslängd än vad de
teknisk tidskrift 1962 h. 700 (jq3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
