Teknisk Tidskrift / Årgång 92. 1962 / 792 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 31 - Beväpningen i jaktflygplanet J35F, av Gunnar Lindqvist

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

störning kan motverkas, vilka undanmanövrer
målet gör osv.

Fig. 2. Princip för anfall med flygning i jaktkurva; S1 och S2 lägen för avfyring.

Återigen kan man konstatera, att goda
flygegenskaper, stora räckvidder och effektiva
an-tistörutrustningar bör eftersträvas. Dessutom
tillkommer här kravet på
inriktningsnoggrannhet vid skjutning, stora skjutområden (dvs.
robotar) och krav på vapen som kan verka på
alla höjder och under alla ljus- och
väderleksförhållanden.

Inflygningsmetoden, dvs. det sätt på vilket
jaktflygplanet flyges från målupptäckt till skott,
spelar också en avgörande roll. Man skiljer här
på i huvudsak två metoder, direktanfall och
jaktkurva. Vid direktanfall strävar man att
flyga på rakbana in mot skjutpunkten och där
inom en kort tidrymd avfyra sina vapen, fig. 1.
Träffvillkoren uppfylls därvid endast i en
punkt på banan vilket har till följd att endast
raketer eller robotar avfyrade i salva kan
användas. Vid jaktkurva flyger man däremot
hela tiden i en krökt bana där träffvillkoren
ständigt uppfylles, fig. 2. Då kan kanoner, raketer
eller robotar användas.

Fördelen med direktanfall är att man snabbt
kommer till skott, fartöverlägsna mål kan
anfallas, undanmanövrer från målet inverkar
föga, anfall kan åtminstone teoretiskt göras från
alla håll. (Praktiskt är anfall framifrån möjligt
endast med robotar.) Fördelen med jaktkurva
är att man får längre tid på sig att klara av
en svår situation med elektronisk
störmotverkan och att siktesutrustningen blir enklare.
Anfall i jaktkurva blir med nuvarande
målfarter begränsade till en mycket trång kon bakom
målet på grund av lastfaktorbegränsningar hos
jaktflygplanet.

Vid vissa målfarter är direktanfall det enda
möjliga om målet skall kunna nedkämpas innan
det når sin anfallsområde. Jakten måste kunna
anfalla fartöverlägsna mål, detta speciellt med
tanke på att jaktflygplanet vid skjutläge sällan
hinner nå högre fart än ca 70 % av sin
toppfart till följd av att anfallen kommer att
utspelas inom ett fåtal minuter. Om t.ex. jakten
upptäcker målet på 25 km avstånd rakt framifrån,
är närmandefarten ca 1000 m/s. Om
robotarna avfyras på 10 km avstånd, ger detta 15 s
mellan målupptäckt och skott.

För att projektilerna skall kunna förstöra
målen, måste de ha tillräckligt stora stridsdelar
och helst vara utrustade med zonrör. De bör
även vara styrda för att eliminera
utskjutnings-fel och undanmanövrer hos målet. De bör
också vara okänsliga mot elektronisk störning.

Utrustningen

Fig. 3. Blockschema för ett beväpningssystem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>