Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 33 - Andras erfarenheter - Ljusa färger hos kopparhaltig glasyr, av SHl - Sampolymerisat av eten och innerolefiner, av SHl - Segjärns sammansättning och egenskaper, av SHl - Böcker - Maskinelement, av Åke Isaksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förseln stoppades när temperaturen under kylningen
hade sjunkit till 600°C. Efter färdig kylning
föreföll glasyren fullständigt reducerad och hade en
vacker ljusröd färg (P W Berg i American Ceramic
Society Bulletin maj 1961 s. 301—303). SHl
Sampolymerisat av eten och innerolefiner
Innerolefiner, som inte har dubbelbindningen vid
en ändkolatom", kan inte polymeriseras med
Ziegler-katalysatorer. Det har emellertid visat sig att
sampolymerisat med eten kan erhållas. Detta gäller
t.ex. cis- och trans-buten-2, penten-2, cyklobuten,
cyklopenten och cyklohexen.
Polymerisationshastig-heten, som är mycket mindre än för eten, beror på
katalysatorns typ.
Sampolymerisat med hög halt av monomergrupper
från innerolefinen kan erhållas av blandningar med
hög halt av denna. Använder man hög etenhalt, får
man nästan bara polyeten. Som katalysator
utnyttjar man t.ex. vanadintetraklorid-trihexylaluminiuin.
I polymeren är aldrig två monomergrupper från
innerolefinen bundna vid varandra; de omväxlar
alltid med etengrupper.
Med den nämnda katalysatorn får man
sampolymerisat av eten och cis-buten-2 med densiteten 0,90
kg/dm3 och smältpunkten 130—135°C. Produkterna
är starkt kristalliniska vilket visar att de har stor
sferisk regelbundenhet. Man tror att de är antingen
diisotaktiska (alla metylgruppsparen i butenen åt
samma håll) eller disindiotaktiska
(metylgruppsparen omväxlande över och under kolkedjan).
Många katalysatorsystem kan användas för
framställning av sampolymerisat av eten och cis-buten-2,
om reaktionsbetingelserna är lämpliga. Några system,
som har begränsad stereospecifitet vid
polymerisation av æ-olefiner, är effektiva vid
sampolymerisa-tionen. Katalysatorer, som inte är stereospecifika vid
polymerisation av æ-olefiner, är det inte heller vid
sampolymerisationen, varför man av eten och
cis-buten-2 får en fullständigt amorf produkt med
densiteten 0,87 kg/dm3 (Chemical & Engineering News 14
aug. 1961 s. 52). SHl
Segjärns sammansättning och egenskaper
Segjärn är härdbart; genom variation av
austenitise-ringstemperaturen, kylningshastigheten och järnets
sammansättning kan man variera halten kemiskt
bundet kol från 0 till över 1 % och erhålla
material med hårdhet, brottgräns och duktilitet inom
vida gränser. Legeringsämnen i järnet, bl.a. kisel
och mangan, har emellertid stor verkan på
härd-ningsresultatet.
Man har därför studerat sex gjutstycken med
olika kisel- och manganhalter. Erforderlig
austeniti-seringstemperatur bestämdes (tabell 1), och man
undersökte också anlöpningstoleransens och
härdbar-hetens beroende av kisel- och manganhalterna.
Tabell i. Sammansättning och
austenitiseringstem-peratur för några segjärn
Kisel Mangan Austenitise-
rings-temperatur
•/. »/o °C
2,24 0,26 900
2,45 0,26 900
3,64 0,26 915
4,12 0,26 925
2,36 0,68 870
2,62 1,10 845
Den högsta brottgränsen 185,5 kp/mm2 erhölls med
ett järn, innehållande 4,12 % Si, 0,26 % Mn. För
järn med medelhög kiselhalt erhölls den högsta
brottgränsen, 154 kp/mm2, vid 1,10 % Mn. Anlöpt
vid en temperatur under 425°C är järnet så hårt att
det knappast kan bearbetas; det har också liten
slagseghet.
Man använder därför i regel högre
anlöpningstemperatur. Vid sådana upp till 565°C höjer kisel
järnets brottgräns, men med stigande
anlöpningstemperatur avtar dess effekt och försvinner helt vid
650°C. Mangan har ingen verkan vid lägre
anlöpningstemperatur, men höjer brottgränsen något vid
över 595°C. För att förlängningen skall bli minst
5 % fordras lägst 595°C anlöpningstemperatur (J F
Wallace & L J Ebert i Metal Progress dec. 1961 s.
92—98, 142). SHl
m
I
I .••;•:••
m&r’ böcker
Maskinelement, av K B Lundqvist, Ingemar
Fernlund, Klas Nordström & Einar Carlson.
Maskinkonstruktioner, bd 8. Bonniers, Stockholm 1961.
517 s., ill. 85 kr.
Det åttonde och sista bandet av samlingsverket
"Maskinkonstruktioner" (Tekn. T. 1959 s. 1152, 1960 s.
745, 1961 s. 179 och 1344) omfattar maskinelement
och inleds med en genomgång av metoderna att
sammanfoga olika maskindelar. Separat behandlas
där svets-, nit-, press- och krymp- samt
skruvförband. Det är glädjande att konstatera att
svetsningen utrymmesmässigt blivit väl tillgodosedd med
många exempel på beräkning av svetsförband.
Nästa huvudgrupp utgörs av metall- och gummifjädrar.
Därefter behandlas axlar och en del element, som
har anknytning till dem, såsom bromsar,
kopplingar och lager. Den sista avdelningen i boken ägnas
växlar. Där har kuggväxlarna fått en tämligen
detaljerad behandling. Bem- och kedjeväxel ryms
emellertid även här.
I flertalet kapitel är framställningen god med en
ordentlig genomgång av elementen från såväl
konstruktiv som beräkningsmässig utgångspunkt. I vissa
fall ges även synpunkter på material och
tillverkning. Som ett exempel på ett bra kapitel kan
nämnas det som behandlar press- och krympförband.
Behandlingen av fjädrar är i magraste laget med
blott två och därtill tämligen speciellt valda
exempel. Synpunkter på tillåtna spänningar utlovas i en
rubrik, men därom kan mycket litet läsas. I kapitlet
om svetsförband återges i fråga om beräkning av
svetsfogar både den svenska — av
Byggsvetsnormer-na rekommenderade -— metoden och den tyska,
citerad efter Niemann. Dessa är ej överensstämmande,
vilket kan förvirra läsaren. Detta får emellertid inte
tas som ett tecken på oförmåga hos författaren,
utan i stället som ett utslag av den ofullständiga
kunskap som överhuvud finns på detta område. En
reservation mot Niemanns sätt att ånge
jämförelsespänningen, vilket torde sakna teoretisk motivering,
hade möjligen varit befogad. Tyvärr återkommer
det egendomliga hårdhetstalet (tio gånger större än
teknisk tidskrift 1962 h. 30 862
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
