Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 34 - Systembegreppet och luftförsvaret, av Tore Gullstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan knappast kallas "flygande system".
Visserligen finns det en hel mängd apparater i
speciellt flygplan 32, men de är ej nämnvärt
sammankopplade med varandra. Under dessa
flygplans utvecklingsfaser var det i stor
utsträckning fortfarande möjligt för varje
apparatleverantör att själv specificera sin apparat.
Det enda man behövde se till var att apparaten
med manöverdon gick att installera i
flygplanet och att erforderlig strömförsörjning fanns
tillgänglig.
För flygplan 35 och speciellt dess senare
versioner är bilden en belt annan. Om vi först ser
på den elektroniska utrustningen, samverkar
dess delar mycket intimt med varandra. En
apparat lämnar informationer till en annan
och vice versa. Dessa informationer är
väsentliga för att båda apparaterna skall fungera. En
sikteskalkylator t.ex., som skall ge
informationer till föraren hur han skall styra för att
vapnen skall kunna avfyras, måste ha
informationer från flygplansradarn, luftdatasystemet,
flyglägesgivaren m.m. och radarn måste ha
signaler från sikteskalkylatorn för att rätt kunna
fylla sin uppgift. Själva flygplanet är till sin
funktion vitalt beroende av utrustningen och
de två begreppen går ej att skilja åt.
Ännu ett steg i denna riktning tar man för
flygvapnets nästa flygplan, flygplan 37, där
man exempelvis kommer att centralisera
majoriteten av beräkningsuppgifterna.
Inom "det flygande systemet" brukar man
särskilja vissa delsystem, inom vilka
apparaterna är speciellt hopkopplade med varandra.
Det mest kända är kanske beväpningssystemet,
som består av vapen (robotar),
robothjälpappa-rater, sikteskalkylator, flygplansradar,
presentationsanordningar m.m.
Det flygande systemet är till sin funktion
vitalt beroende av utrustningar av olika typer
på marken. Man brukar därför ofta tala om
vapensystem och menar därmed all den
utrustning, som samverkar för att systemet skall
operativt fungera, antingen utrustningen är
hopknuten med signalledningar eller
hopknytningen är av mer organisatorisk natur.
Till ett vapensystem med bemannade
flygplan för man t.ex. testutrustningen på marken,
speciell hanteringsutrustning,
träningssimulatorer m.m. Avgränsningen av ett vapensystem
får avgöras från fall till fall. Ett
luftvärns-robotsystem, som väntas operera självständigt,
består av all erforderlig utrustning inklusive
transportfordon, reservdelsförråd m.m.
Inom andra vapenslag har man endast i
begränsad utsträckning haft behov av att
anskaffa sådan komplicerad och automatiserad
utrustning, att man egentligen har skäl att
införa systembegreppet. Marinens krigsfartyg
uppfyller mer än väl vissa av de uppställda
kraven, t.ex. beträffande storlek och entydiga
ändamål. Man har emellertid hitintills, med
goda skäl, undvikit att göra alltför
integrerande system, utan i stor utsträckning låtit
människan utgöra den integrerande länken. Vid
moderna lätta fartyg (torpedbåtar, ubåtar,
markeffektfarkoster) är situationen emellertid
snarlik den, som gäller för flygplan.
Problem vid utveckling
av stora system
Specifikationsproblem
För några decennier sedan var det en
förhållandevis lätt uppgift att besluta sig för hur
man skulle ersätta ett äldre flygplan, som vid
en viss tidpunkt ansågs bli omodernt, och vilka
egenskaper denna ersättning skulle ha. Ett
äldre jaktflygplan t.ex. skulle säkerligen ersättas
med ett nytt, som var snabbare, kunde flyga
högre och kanske hade modernare
automatkanoner.
Numera är detta en utomordentligt
komplicerad procedur, som tar lång tid i anspråk och
kostar mycken möda. Orsakerna till detta
förhållande är flera:
Möjligheten att variera de tekniska
lösningarna har tilltagit i mycket hög grad. Exempelvis
kan ett äldre jaktplan ersättas med jaktplan
eller luftvärnsrobotar, varvid
variationsmöjligheterna är nästan obegränsade.
Flygplanen har blivit avsevärt mer
komplicerade, vilket naturligtvis medför större
arbetsmängd.
Flygplanets godhet, som förr kunde
beskrivas med ett fåtal egenskaper, beror numera
på ett synnerligen stort antal parametrar, av
vilka endast en mindre del är av
konventionell flygteknisk art.
Det är mycket svårt att förutse fiendens
uppträdande och materiel och även i detta fall
finns utomordentligt stora
variationsmöjligheter.
Innan det typbundna tekniska arbetet kan
börja, måste man ha en operativ målsättning
för det nya vapensystemet. Denna målsättning
kan från militärt håll ej göras, förrän man
liar studerat olika tekniska möjligheter för
både vår egen och fiendens del. Vad man får
börja med är alltså att förprojektera både egna
och fientliga vapensystem inom mycket vida
specifikationsgränser. Dessa tekniska skisser
användes sedan för operativa studier i de
militära arbetsgrupperna. Därvid använder man
som hjälpmedel i stor utsträckning krigsspel,
som bedrives på olika nivåer. Man kommer
i dessa studier in på sådana frågor som
försvarets uppgifter och hur dessa skall kunna
definieras i sådan form, att den blir
tillgänglig för analys. I de överväganden som sker,
måste man naturligtvis ta hänsyn till andra
vapenslag och kanske framför allt till den
stora osäkerheten beträffande fiendens materiel
och uppträdande.
Den här skisserade verksamheten kan ta
åtskilliga år i anspråk och sker i form av en
sluten kedja genom samverkan mellan militär
och teknisk personal. Den resulterar så
småningom i en operativ specifikationsram.
Man kan numera ganska bra föreställa sig
hur en dylik verksamhet borde bedrivas för
att man på ett logiskt sätt skall komma fram
TEKNISK TIDSKRI.FT 1962 H. 33 874
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
