Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 34 - Nya metoder - Laboratoriediagnos på virus, av SHl - Svensk linbromsvagn för dragkraftprovning, av BoJ - Syntetiska safirer, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ofta är känsliga och mottagliga för flera olika
virus, utnyttjas mest.
Cellkulturerna angrips och förstörs lätt av
bakterier och svampar vilka därför så vitt möjligt måste
utestängas från de laboratorier i vilka virologiskt
arbete utförs. Vidare måste personalen ha sådan
teknisk färdighet att den under arbetet inte
infekterar cellkulturer eller steriliserade kärl och
näringslösningar. Det förberedande arbetet bör
utföras i ett särskilt preparativlaboratorium och inte i
den lokal där cellkulturerna odlas.
I en laboratorieenhet för virologiskt arbete (fig. 1)
är därför golv, väggar och tak klädda med ett
fogfritt, tvättbart material för att damm skall
undvikas. Inkommande luft filtreras genom absolutfilter
och steriliseras med ultraviolett ljus. I laboratoriet
hålls ett övertryck så att förorenad luft inte kan
läcka in. Personal och material passerar in genom
slussar med elektriskt förreglade dörrar av vilka
därför bara en i taget kan öppnas. Materielslussarna
är klädda med rostfritt stål och är bestrålade med
UV-lampor.
Cellkulturerna odlas i sterilrummen av vilka fem
enheter finns i det virologiska laboratoriet i
Göteborg. Den personal som sysslar i dem är
"operationsklädd" i rockar, mössor och munskydd. När
cellkulturerna vuxit ut efter några dygns odling i
termostat ympas de med prov från patienter. Efter
någon tid visar sig en eventuell förökning av virus
i form av en i mikroskop iakttagbar förändring av
cellerna (fig. 2).
Genom tillämpning av cellkulturmetoden kan man
ställa diagnos på ett antal viroser, bl.a. polio, men
inte på alla kända. För att isolera virus, som
orsakar t.ex. influensa och påssjuka, använder man
vanligen befruktade hönsägg. Virus förökas då i
höns-fostrets eller fosterhinnornas celler, och man
utnyttjar bl.a. virus förmåga att agglutinera röda
blodkroppar för att påvisa dess förökning (E Lycke
i Nytt och Nyttigt (Hässle) 1961 h. 4 s. 27—32). SHl
Svensk linbromsvagn för dragkraftprovning
För praktiska prov av t.ex. traktorers dragförmåga
på dåligt underlag såsom på mycket slirig eller lös
jord, på isiga vägar eller i snö fordras att
dragfordonet får bogsera en tungt gående vagn e.d. Statens
Maskinprovningar har anskaffat en linbromsvagn
för mätning av en traktors dragförmåga mot jämn
belastning. På vagnen finns en trumma från vilken
en lina kan rullas ut. Linan bromsas under
utrull-ningen och bromskraften kan mätas noggrant.
Linbromsanordningen, fig. 1, består av en
lintrumma varifrån en 600 m lång stållina med dubbel
om-föring passerar två linrullar. Dessa driver en
oljepump över en kedjetransmission och en växellåda.
Dragmotståndet bestäms av pumpkraften och
utväx-lingen i växellådan. Oljeflödet genom pumpen kan
regleras med en ventil. Linrullarna kan också
bromsas mekaniskt. Linan återspolas med elkraft.
Bromskraften kan uppgå till 10 Mp och
broms-effekten till 100 hk, vilket räcker för stora
traktorer. Dragkraften mäts med instrument som kopplas
direkt till traktorns dragkrok. Vid
dragkraftmätningen kan man låta traktorn dra vagnen med
förankrad linände, fig. 2 upptill, eller förankra vagnen och
fästa linändan i traktorn, fig. 2 nedtill. Vagnen är
användbar för alla typer av traktorer och
drivtill-behör. Den bör också med fördel kunna användas
för mätning av dragförmågan hos vinschar och
kranar för t.ex. skogsbruksändamål (Statens
Maskinprovningar. Meddelande 1 500). BoJ
Fig. 2.
Cellkultur, t.v. med
normalt
utseende, t.h. 18 h
efter ympning
med ett
cytopa-togent virus.
Fig. 1.
Broms-vagnens lin-bromssystem.
Lintrumma
Reqleringsvenlil
Fig. 2. Metoder
för
dragkraftmätning med
linbromsvagnen.
Stållina
Syntetiska safirer
Klara och tillräckligt stora kristaller av
aluminiumoxid är ädelstenar som kallas safirer (vanligen
blåa) eller rubiner (röda); färglösa kristaller kallas
ibland leukosafirer. Bedan 1904 syntetiserade
fransmannen Verneuil rubiner. Sedan dess har man
tillverkat sådana och safirer i Europa och sedan
andra världskriget i USA (Tekn. T. 1950 s. 1139).
Man kan nu framställa stenar med perfekt
briljans och klarhet samt med betydande storlek till
relativt lågt pris. Det sistnämnda tycks vara ett
hinder för deras accepterande som fullgoda
ädelstenar. Ett undantag tycks dock vara de
amerikanska stjärnsafirerna. De har bättre definierade
stjärnor än de naturliga, som för övrigt är mycket
sällsynta.
Safirer har länge använts till lager i klockor, men
deras största marknad i USA är nu optiska
apparater. Stora klara enkristaller av aluminiumoxid är
nämligen mycket värdefulla för infrarödoptiken,
och rubinen har öppnat nya, intressanta
möjligheter för masern (Tekn. T. 1958 s. 1045, 1173; 1960
s. 809). Denna kan användas som en högkänslig
första förstärkare av strålning från celesta objekt;
med den har man upptäckt nya galaxer.
Vid tillverkning av safirer utgår man från mycket
893. TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
